onsdag 2 november 2011

2 år....

..sedan jag tog bort mitt sjuka bröst. Känns helt underligt att tänka på att det faktiskt är två år sedan.
En god väninna frågade mig på telefonen igår hur det kändes inför idag... Jag måste ärligt erkänna att jag helt hade glömt bort vilken dag det var/är...
Och det är väl helt underbart! Mitt liv innehåller verkligen så mycket mera än tankar om att jag blivit av med ett bröst... Faktum är att mina tankar kretsar mer runt att jag gärna vill bli av med det andra också!!! ;-)

Vid den här tiden för två år sedan så låg jag och tänkta på att det nog inte var ett bra tecken att kirurgen inte kommit och pratat med mig efter operationen - jag hade en tanke om att han skulle komma förbi och glatt berätta att det minsann inte var någon spridning till portvakten, varpå jag skulle le resten av kvällen.
Då tänkte jag att jag nog istället låg risigt till...

Nu, två år senare, så har jag kommit ut på andra sidan. Jag ropar självklart inte hej - inte på långa vägar - ännu, men känner ändå att jag kommit en bit på vägen.

Jag har varit på det första besöket hos plastikkirurgerna och fått veta att jag - om jag vill rekonstruera - får belaga mig på att det blir två stycken diep lambå (där man tar hud och fett från magen och formar två bröst). Jag har sedan länge bestämt mig för att ta bort det andra bröstet också - och nu sedan underbara Ingrid fått bröstcancer även i andra bröstet - har känslan av att det är bråttom förstärkts.
Jag vet att statistiskt så är risken att få cancer i andra bröstet betydligt mindre än risken att få ett återfall - men å andra sidan så är risken för att få bröstcancer vid 33 försvinnande liten.... Man kan väl säga att jag redan faller lite utanför statistiken...;-)

Just när det gäller tankerna på återfall så har det kännts rätt jobbigt på sistone. Både finaste Ingrid och bästaste Annika har ju brottats med ångesten rätt så rejält senaste tiden och det har påverkat mig mycket. Jag ska göra några undersökningar framöver - rutin inför återbesök i december - men det känns jobbigare nu än det har gjort inför tidigare återbesök.
Själv funderar jag om det kan ha att göra med att det faktiskt till våren har gått två år sedan avslutad cytostatikabehandling - enligt min onkolog en riktig milstolpe. Jag kan på nåt vis nästan se målsnöret - och det skulle verkligen kännas fruktansvärt ifall de skulle hitta nåt.
Jag har alltså inga särskilda symptom på att nåt skulle vara tokigt, men bara känslan av att vara såpass nära gör nog att tankarna tidvis blir lite jobbigare. Ni vet- i dessa förkylningstider finns det massor av "symptom" att oroa sig för...;-)

Så nu har jag tid för en ny hjärtscint och MR av kvarvarande bröst. Blodprov ska ju också göras. Återbesöket blir precis i början på december.

Det var väl en rätt så låååång markering av två årsdagen? Trodde verkligen inte att jag skulle ha så mycket att säga, men jag har ju å andra sidan inte nånsin varit känd för att hålla mig kort...;-)

Jag är så glad för att jag kan sitta på jobbet (på rasten förstås!) och skriva dessa rader - mitt liv är så mycket mer mormalt nu än för två år sedan. Det är jag mycket tacksam för!!


Kram på er allihopa!!
Elisabeth