Två och ett halvt års-kontroll...

.... Är genomförd. Med gott resultat;-)

Jag fick i början på sommaren ont under höger revbensbåge. Undrade - kan metastaser i levern ge ont där? Men diagnosticerade mig själv med gallsten;-)  Ontet gav med sig lite, men dök upp igen efter ett tag - då bara när jag gick. Fast ändå varenda gång jag gick....
Efter en vecka tyckte jag det var nog och ringde in till onkologen för att de skulle lugna mig. Så blev det inte - utan de gjorde precis som de skulle och tog det på allvar. Jag fick åka in till sjukhuset och ta blodprover. Och jag trillade ner i ett stort, svart hål....
Som tur var ringde de redan nästa dag och kunde berätta att proverna jag tagit såg helt normala ut. Dock ville de ändå göra ett ultraljud av levern innan jag skulle på mitt återbesök, min 2,5 års-kontroll, i september. Jag kravlade mig upp från hålet även om en viss oro satt kvar.

Den 11 september var det dags för UL. Det tog sin lilla tid och hon kollade och kollade, tog bild efter bild att granska sedan, i lugn och ro som hon sade. Jag frågade om allt såg normalt ut? .....Ja, din lever ser bra ut, sade hon, men din gallblåsa är inte riktigt frisk!
Jaha?????
Efter mycket om och men fick jag ur henne att det såg ut som grus, dvs små stenar i min gallblåsa. Hon lät mycket säker då hon sade att den här, den vill de nog operera ut!
Jag undrade för mig själv om det verkligen är det vanliga - att operera bort den när man ändå inte har såååå stora besvär?

Igår var det dags för min halvårskontroll. Jag var ganska nervös innan - det blir nästan värre för varje gång. Speciellt nu när det inte riktigt hör till vanligheterna att gå dit längre.
Min nya läkare, som för enkelhetens skull heter det samma som den förra  ;-), kunde berätta att levern såg helt normal ut och att de mycket riktigt hade konstaterat små stenar i min gallblåsa, men att det inte i dagsläget alls behövde betyda att de skulle plocka ut den. Han sa att jag sannolikt efterhand skulle kunna få mer smärtor, och skrev ut ett kramplösande smärtstillande till mig att ha hemma ifall/när ett evt gallstensanfall skulle komma. Och att de kanske efterhand ändå skulle få plocka bort den.
Han frågade lite runt min kondision och jag svarade väl att den ju inte är bra, men att den nog också kunde varit betydlig sämre...;-) Efter ett tag förstod jag vart han ville komma med dessa frågor - skulle mina smärtor evt kunna komma från höger lungspets? Vi var väl överens om att det ändå var osannolikt, men att när frågan väckts så var det lika bra att göra en lungröntgen så att vi kunde utesluta även det.
Som sagt, så gjort - jag och mannen promenerade bort till röntgen där vi fick en drop-in tid ganska så snabbt. Vi hade avtalat att läkaren skulle ringa mig när han fått svaret. Han trodde det kunde dröja några dagar.
Döm om min förvåning när han ringer upp mig efter tre timmar!! Ibland går det verkligen snabbt inom sjukvården...
Och svaret på lungröntgen blev att allt såg normal ut!!! Så himla underbart!!!
Ni njuter jag verkligen av att jag ändå kollat två organ efter två och ett halvt år - och stämplats OK. Det känns jättebra och som ett steg längre på den vägen jag så gärna vill gå.....

Nu är det ett halvt år till nästa kontroll. Och i den vevan ska jag även rekonstruera mig.....kanske...;-)
Jag har inte riktigt bestämt mig ännu, men det lutar väl åt en operation på våren - om jag får en tid då, annars får det väl bli till hösten igen.

Jag följer fortfarande några bloggar där cancern har varit närvarande... ( även om jag inte skriver själv så ofta längre) Och tyvärr har jag kunnat läsa att flera har fått tillbaka sin cancer och även några som inte finns med längre. Det är verkligen smärtsamt att läsa - och samtidigt som jag ju självklart är glad för mina fina besked, så känns det jobbigt att veta att så många inte får just det.
Det får mig att komma ihåg att inget är självklart. Att ta vara på det fina man har och njuta av livet!!!

Jag återkommer här vid nästa kontroll, eller om jag hör något intressant från plastiken. Peppar, peppar och ta i trä - och allt sånt! ;-)

Kram på er allihop och ta hand om varandra!
Elisabeth

Två år!

En milstolpe av de riktigt stora.... Större än jag egentligen vågar erkänna. För jag ropar ju inte hej ännu;-) Långt därifrån! Det låter kanske lite tjatigt och dumt, men som patient i den här svängen så lär man sig att inte ta något på förskott.

Dock är det så att jag har insett att det faktiskt är något att fira. Det ÄR stort att ha nått två-årskontrollen utan några symptom. Det erkände till och med min onkolog (som inte direkt är känd för att vara överdrivet positiv, utan mycket realistisk). De hade till och med diskuterat det (hans efterträdare och han) innan de kom in till mig att det faktiskt är en riktigt fet milstolpe för "en sån som jag" ! Dvs med tumör som var Her2-positiv och receptor-negativ.
Det tog jag som en stor anledning att fira min två-årsdag!

Med mig på läkarbesöket hade jag min underbara Viktoria ! Vi skulle luncha ändå den här dagen och då kunde hon ju lika bra följa med mig till läkaren. Det är ju trots allt hennes läkare med...;-)
Han undrade nog lite då han såg oss båda där i väntrummet, men det blev en riktigt trevlig stund! ;-) Jag fick oerhört mycket beröm för mina fina ärr... Tack Viktoria;-p Hahahaha!!!

Nu är det ett helt halvår tills jag skall på kontroll igen. Det känns ganska så underbart att det glesar ut sig - inte för att det är så himla jobbigt att gå dit, men för att det betyder att jag faktiskt klarat mig två hela år efter cellgifterna. Min risk att få återfall har blivit betydligt mindre...

Just nu är jag mycket lycklig över att den förbannade skitcancern upptar mindre och mindre av min tankverksamhet. Tyvärr är det fortfarande så att så fort jag får ont nånstans eller som då min bh skavade så jag fick ett litet sår på min första opererade sida (jag märkte ju inget eftersom jag inte har någon känsel där) så var min första tanke: NEJ!!! Inte hudmetastas!!!!  Innan jag sansade mig och insåg att jag hade sprungit bredvid A ,som lärde sig cykla, utan tillräckligt stöd för mina proteser...
Så kommer det förmodligen vara i många år framöver, men så länge jag kan sansa mig och tänka efter så känns det väl OK ändå. Det är nog bara att acceptera att tankarna går dit först - det är ju det som är den största rädslan...

Nu tänker jag gå ut till mina sötisar som hoppar och lever om på studsmattan där ute.

Ta hand om varandra!
Kram till er allihop!
Elisabeth

Operation

Eftersom jag skrev att jag skulle opereras är det väl på sin plats med en uppdatering;-)

I fredags ringde jag till operationskoordinatorn eftersom jag inte fått någon telefon från min kirurg. Han skulle meddela mig resultatet från MR. Innan vi fick rätt på det hela och han ringde mig hade jag ett par timmar med en gigantisk klump i magen. Hjärnspökena levde och frodades och jag var rätt skakig. Dock var kirurgen mycket uppåt och glad då han ringde. Det fanns inget de kunde se på MR, och då var det bara att gå vidare med operationen på måndag. Sååå skönt!!!!

Måndagen kom och det var upp tidigt som gällde. Jag kom inte i säng förrän sent heller - jag ville inte gå och duscha med den äckliga descutansvampen. Hade faktiskt lite ångest över att ta bort bröstet - det var ju friskt...  Aja, jag kom mig i säng till sist iaf och upp efter bara några timmar. Ny dusch med descutan och iväg bar det till sjukhuset.
Jag kom in kvart i sju och fick en säng i ett (dubbel)rum med det samma och fick byta om till snygga strumpor (overknee;-)) och särk...
Efter ett litet tag fick jag tabletter - en hel drös... Det var postafen mot illamående, panodil (vad nu de skulle göra för nytta?), långtidsverkande morfin, nåt som påminner om ipren fast utan den blodförtunnande verkan och till sist stesolid (som gör en riktigt mysigt lullig;-)).
Kirurgen, som jag vid det laget med både stesolid och morfin innanför skjortan tyckte var riktigt snygg och trevlig ( det är han faktiskt utan också;-)), kom förbi och ritade en pil ovanför mitt högra (och enda) bröst. Risken för att han skulle ta fel bedömde vi båda vara rätt så obefintlig, men likafullt var han tvungen att sätta dit en pil.....rutiner;-) Hahaha!!

Jag blev rullad till op strax innan åtta. Kom till uppvaket vid tio och upp på avdelningen vid 12. Var rätt så groggy, men inte särskilt illamående. Man får mycket medel mot illamående vid just bröstoperationer eftersom de allra flesta mår rätt så illa just vid dessa op. Varför vet de inte riktigt, men de tror det har något med frisättande av en massa hormoner att göra.

Jag hade fått en riktigt trevlig rumskamrat, Eva, som var efter mig i kön. Hon rullades in vid tre-fyra tiden och vi spenderade en lugn eftermiddag/kväll på rummet med trevliga samtal. Dock var det svårt att inte somna om man råkade blunda lite. Dessutom var jag vinglig precis hela kvällen så jag låg mest i sängen.

Tisdagen kom med läkarrond på morgonen. Jag fick lov att åka hem på perm efter besök från sjukgymnasten. För övrigt den samma som vid förra operationen - hon hade sett mitt namn och undrat vad jag nu hade hittat på;-)
Skönt att komma hem, men lite bökigt är det ju allt med dränet som hänger utefter sidan. Inte särskilt snyggt eller attraktivt om man säger så. Linn tycker det är überäckligt med blod i allmänhet och dränet var självklart på inget sätt ett undantag!!! Hon var lycklig då hon kom hem från skolan igår och fann att det var borta...
Jag blev ju utskriven igår efter att de drog dränet. Sjukskrivning i handen och tider för återbesök både hos sjuksköterska (för tömning av sårvätska) och hos kirurgen för att få svaret från patologen.

Rent mentalt känns det betydligt bättre nu efter op. Nu är det gjort och ingen ide att lägga mera tid på att fundera. Platt som en pannkaka är jag.
Redan trött på de förbannade provisoriska proteserna som flyttar sig både hit och dit hela tiden. Man får ju inte ha annat än sportbh på sig de första 6-8 veckorna. Och den måste vara på dygnet runt för att hålla trycket uppe så det inte "rinner iväg" och svullnar upp mer än nödvändigt.
Jag har ringt och fått lov att iaf delvis gå runt utan protesen på eftersom jag har en riktigt stram topp. När protesen trycker mot bröstväggen så känns det som att det finns några nervändar där inne som får spatt och håller på och ger mig "stötar" hela tiden - INTE skönt, kan jag säga!

Sådä, ja... Det var ju riktigt mycket om lite - som vanligt! ;-)

Nu måste jag sluta - har fått en rygg som ger sig tillkänna mest hela tiden också, så det får bli ryggläge i soffan nu.
Kontentan av det hela är att jag är rätt så nöjd och glad ändå. Skönt att ha det överstökat.

Kram på er allihop och ta hand om varandra!
Elisabeth

Symmetri...

Det tar emot att skriva i bloggen... Därav skrivtorkan;-)   Det är inte riktigt min vardag längre - och det är jag mycket tacksam för. Men det gör också att behovet av att skriva av mig inte är så stort.

Det var ju korkat av mig att inte skriva efter återbesöket. Men det gick ju bra som ni nog säkert har listat ut! ;-)  Nästa besök blir i mars - då är det 2års-kontrollen. Därefter blir det återbesök varje halvår - om allt går bra måste jag ju tillägga. Och peppar, peppar...och allt det där!!

Just denna vecka känns mest som en väntan innan måndag - då ska mitt andra bröst tas bort. Det är helt och hållet mitt eget val och görs i förebyggande syfte. Jag gjorde en MR med kontrast av bröstet igår, och hoppas (och tror) att det inte ska finnas nåt skit där. Undersökningen gjordes för att, om det mot förmodan skulle finnas nåt där, kunna gjöra en sentinel node innan operationen. Helt enkelt så man inte riskerar att sprida nåt ifall ifall.
Oavsett resultat från MR så skickas ju bröstet i sin helhet till patologen som skivar det i tunna skivor och undersöker hela....Det var väl intressant!! ;-) Och kul att föreställa sig...;-)      Förlåt, man får lite galgenhumor såhär inför att bli bröstlös...
Jag blir ju symmetrisk iaf!!!! ;-)

Sedan sådär om ett drygt år så är tanken att rekonstruera med hud och fett från magen. Det blir en stor operation - och jag har inte bestämt mig än, men jag är uppsatt i kö iaf.

Jag har väl varit inom ämnet förr, men anledningen till att bröstet åker bort nu är att jag helt enkelt inte vågar vänta ett år till. Det är liksom inte värt det - jag vill inte göra om den här resan om jag har någon möjlighet att undvika det!

Jag tar inget för givet och hoppas bara att bröstet är "rent" så jag iaf kan sluta oroa mig för det!

Annars rullar livet på i en njutbar, lite medelsvenssontråkig stil. Helt underbart! 

Kram på er allihop!
Elisabeth

2 år....

..sedan jag tog bort mitt sjuka bröst. Känns helt underligt att tänka på att det faktiskt är två år sedan.
En god väninna frågade mig på telefonen igår hur det kändes inför idag... Jag måste ärligt erkänna att jag helt hade glömt bort vilken dag det var/är...
Och det är väl helt underbart! Mitt liv innehåller verkligen så mycket mera än tankar om att jag blivit av med ett bröst... Faktum är att mina tankar kretsar mer runt att jag gärna vill bli av med det andra också!!! ;-)

Vid den här tiden för två år sedan så låg jag och tänkta på att det nog inte var ett bra tecken att kirurgen inte kommit och pratat med mig efter operationen - jag hade en tanke om att han skulle komma förbi och glatt berätta att det minsann inte var någon spridning till portvakten, varpå jag skulle le resten av kvällen.
Då tänkte jag att jag nog istället låg risigt till...

Nu, två år senare, så har jag kommit ut på andra sidan. Jag ropar självklart inte hej - inte på långa vägar - ännu, men känner ändå att jag kommit en bit på vägen.

Jag har varit på det första besöket hos plastikkirurgerna och fått veta att jag - om jag vill rekonstruera - får belaga mig på att det blir två stycken diep lambå (där man tar hud och fett från magen och formar två bröst). Jag har sedan länge bestämt mig för att ta bort det andra bröstet också - och nu sedan underbara Ingrid fått bröstcancer även i andra bröstet - har känslan av att det är bråttom förstärkts.
Jag vet att statistiskt så är risken att få cancer i andra bröstet betydligt mindre än risken att få ett återfall - men å andra sidan så är risken för att få bröstcancer vid 33 försvinnande liten.... Man kan väl säga att jag redan faller lite utanför statistiken...;-)

Just när det gäller tankerna på återfall så har det kännts rätt jobbigt på sistone. Både finaste Ingrid och bästaste Annika har ju brottats med ångesten rätt så rejält senaste tiden och det har påverkat mig mycket. Jag ska göra några undersökningar framöver - rutin inför återbesök i december - men det känns jobbigare nu än det har gjort inför tidigare återbesök.
Själv funderar jag om det kan ha att göra med att det faktiskt till våren har gått två år sedan avslutad cytostatikabehandling - enligt min onkolog en riktig milstolpe. Jag kan på nåt vis nästan se målsnöret - och det skulle verkligen kännas fruktansvärt ifall de skulle hitta nåt.
Jag har alltså inga särskilda symptom på att nåt skulle vara tokigt, men bara känslan av att vara såpass nära gör nog att tankarna tidvis blir lite jobbigare. Ni vet- i dessa förkylningstider finns det massor av "symptom" att oroa sig för...;-)

Så nu har jag tid för en ny hjärtscint och MR av kvarvarande bröst. Blodprov ska ju också göras. Återbesöket blir precis i början på december.

Det var väl en rätt så låååång markering av två årsdagen? Trodde verkligen inte att jag skulle ha så mycket att säga, men jag har ju å andra sidan inte nånsin varit känd för att hålla mig kort...;-)

Jag är så glad för att jag kan sitta på jobbet (på rasten förstås!) och skriva dessa rader - mitt liv är så mycket mer mormalt nu än för två år sedan. Det är jag mycket tacksam för!!


Kram på er allihopa!!
Elisabeth

Den 9. september 2006 kl.09.36...

...kom vår andra lilla guldklimp till oss. Agnes föddes och i ett slag var jag plötsligt tvåbarnsmamma. Helt enkelt underbart!!!

Så idag fyllde världens finaste Agnes hela 5 år. Hon har haft en skön dag hemma från dagis med frukost på sängen och paketer. Hon sover nu - mycket nöjd med dagen...

För två år sedan firade vi Agnes födelsedag i Frankrike. En underbar dag - massor av sol och värme. Och inom mej en enorm ångest som åt och åt.
Jag hade upptäckt min knöl bara två veckor innan och då vi åkte på den efterlängtade semestern till södra Frankrike var det med vetskapen (för inom mig var jag helt övertygad om att det var skit) att jag förmodligen hade cancer.
Vi hade tre veckor där som var fyllda av sol och värme, barnskratt, sandiga tår, god mat, långa stränder, gamla slott - och inte minst en dödsångest som hade mig i ett järngrepp.

Nu har det gått två år. Jag kommer så väl ihåg att jag satt på toa där nere och hoppades att jag skulle få uppleva Agnes 5 årsdag. Just då kändes det som att det skulle vara en seger. Och det var/är det ju!
Här sitter jag, två år efter och är otroligt tacksam för att jag kunde pussa mina döttrar godnatt ikväll och få vara med en födelsedag till.
Det är inte självklart. Inte för någon.

Bilden nedan är ifrån idag. Efter mycket regn här nere i Skåne har vi idag haft en helt underbar dag. Det syns på kisandet!! ;-)
Vi har nyss lämnat storasyster Linn på skoldisco och införskaffat festis, chips och dippa. Livet har verkligen lekt idag!

Så med denna soliga bild avslutar jag för idag.

Kram på er allihop, och ta hand om varandra!

Elisabeth

Återbesök igen...

...och det gick bra även den här gången.
Det blir långt mellan inläggen här på bloggen nu, men det känns helt rätt. Tänkte ändå att jag kunne berätta att jag varit på återbesök idag och att jag fortfarande kan visa upp ett OK-stämpel.

Det känns ju ändå som att det på något vis är en liten seger varje gång jag kan gå därifrån lite lättare i hjärtat...
På tal om hjärtat så skall jag ha en ny undersökning av detta organ inför nästa återbesök i december. Även en liten mammografi av kvarvarande bröst ska klämmas in. 
Läkaren (som för övrigt inte var en  av de "vanliga") tyckte dessutom att jag skulle ringa till plastiken och tjata lite. Jag har efter lång väntan -remissen gick iväg i december - fått ett brev (i maj) som talade om för mig att de fått min remiss och att de skulle återkomma inom 5 mnd..... Långsamt? Näää...

Denna nya läkare var verkligen extremt noggrann i sin undersökning... Inger - om du läser detta... Vi var nog där samtidigt idag - hos Lena T, eller hur?  Visst var hon så noggrann så man verkligen hann bli lite orolig...?!

Å andra sidan - det kändes riktigt bra att bli stämplad OK efter en sådan undersökning!!!

Nu skall jag strax gå och nanna;-) Bara ut med vovvarna först...

Kram på er allihop!
Elisabeth