lördag 26 juni 2010

Svacka, Lydiagården och midsommar.

Nu har jag precis raderat ett inlägg... Jag läste igenom det och kände bara... Guuud, va jag gnäller!!!!!

Jag har varit på Lydiagården och blivit rehabiliterad. Det var mycket bra med underbar personal, fina omgivningar och många trevliga bröstsystrar. Jag har ätit gott, promenerat mycket, pysslat, skrattat och gråtit.
Svackan jag har varit inne i har gjort sig påmind och senaste tiden har inte bara varit enkel, men det känns som jag är på god väg ut.

Midsommar firades hos farmor och farfar på Strandhem. Underbart mysigt som vanligt. Sill, nypotatis jordgubbar och grädde.
Tjejerna är helt återställda efter magsjukan och äter som små hästar;-)

Imorgon bitti åker vi till Rhodos. Helt underbart att få en vecka där.
Vi har packat och packat. Tjejerna kan knappt vänta;-)

Nu får ni alla ha en underbar vecka oavsett var ni är. Jag återkommer efter Rhodos.
Kram på er alla!!
Elisabeth

söndag 13 juni 2010

Födelsedag och maginfluensa

Ja då var det dags för stora tjejen att fylla 6 år! Vi har grattat med frukost på sängen och många presenter.
Hon är jättenöjd och sitter just nu och spelar pet shop på sin nya nintendo ds.

Vi fick dock en lite mindre trevlig överraskning inatt. Agnes blev magsjuk...:-(
Just nu ligger hon på soffan och sover. Stackar liten.
Och stackars Linn som hux flux fick ställa in sitt kalas idag. Hon är ändå rätt så nöjd.

Jag ska ringa till Lydiagården efter 16 och kolla om det är ok att jag kommer idag. Kan inte tänka mig att det inte funkar. Det är ju inte säkert att jag blir dålig... Peppar, peppar;-)
Jag hoppas bara att Linn och Conny klarar sig!!

Nu har vi precis bakat en kladdkaka. Det fick bli det ändå även fast det inte kommer några gäster. Klart man ska ha en kaka på sin födelsedag!!!
Nytt kalas blir det om en vecka. Då kommer allihop.

Jag ser fram emot Lydiagården, men det känns lite konstigt att lämna man och barn såhär en söndag kväll.
Känns inte riktigt som att jag har "förberett" mig särskilt. Fast det kanske inte man behöver?;-)

Kram på er alla!
Elisabeth

söndag 6 juni 2010

Söndag...och lite till.

Vet ni, jag kom precis på en sak jag måste berätta!
Då min venninna Live var på besök för ett tag sedan fick båda flickorna presenter. En av sakerna var en present som inte bara var till för tjejerna.
De fick vars en täljkniv. Det är hennes pappa som gjort de. Och han har gjort de utav körsbärsträd - från den trädgården där jag växte upp, fra bestemor og bestefars kirsebärstre!!
Helt fantastiskt! Jag blev sådär "gladledsen" igen;-) Tusen takk, Live! Linn sitter og spikker ute på verandaen.

Annars har jag njutit av solen och sommaren. I fredags åt Viktoria och jag lunch på Märtas. Underbart trevligt! Det är så skönt att vi kan prata så otvunget - om allt...;-) Vi har konstaterat själva att vi inte är helt kloka och vi har skrattat gott åt allt vi varit med om. Och allt sjukvården ber oss om att göra - typ fylla i enkäter... Vi har dessutom varit kloka nog att bestämma att vi inte har några metastaser - även fast man lätt tror det om man råkar få ont någonstans.
Jag t.ex har ju fått lite jobbiga områden på halsen efter strålningen och på kvällen smörjer jag in med kortisonkräm. I onsdags kväll åkte C för att jobba natt och jag blev ensam. Just då jag höll på att smörja in mig  hittade jag ju självklart en liten knuta/knöl precis på kanten av nyckelbenet på min opererade sida. Jag kan lova att jag hann tänka många jobbiga tankar och drabbas av lätt panik innan jag kom på att jag kanske skulle känna efter om det fanns en sådan på andra sidan också..... och det gjorde det förstås!!!;-)

Jag läste i fredags på en väns blogg att hon inte alls mådde bra. Vi pratade länge i telefonen på kvällen. Tack kära du! Det gör gott att lufta det förbannade monstret ibland.

Nu tänker ni kanske att hon borde ju sluta älta, hon är ju ferdigbehandlad och frisk! Men det är så att jag inte kommer bli friskförklarad förrän om 5 år (nåja, lite mindre nu kanske). Det är även så att inte all bröstcancer har en prognos på 85% 5-års överlevnad. Det känns tråkigt och lite gnälligt att skriva så, men så är verkligheten.
Just den typen av tumör som jag har, her2-positiv, är mycket aggressiv. Med det menas att den växer mycket snabbt. Dock har vi ju vårat "halleluja"-läkemedel, Herceptin. Utan det, dvs innan de hittade det, hade sådana som jag en 19% chans att överleva 5 år..... Det är ju inte lysande odds precis. Men nu, med Herceptin, har 5-års överlevnaden stigit till 55%. Det är jämförelsevis helt fantastiska siffror ju!!
Å andra sidan kan man argumentera med att alla ska hamna på någon sida av statistiken och att den därför inte alls spelar någon roll. Faktum kvarstår att den typen av statistik är det enda man har för att bedömma "allvaret" i en sjukdom och just den här ser ut som den gör.

Det finns massor av olika graderingar, tumörens storlek, aggressivitet, antalet lymfkörtlar som angripits (om några), hormonberoende, her2 osv. Det är minsann en hel liten vetenskap;-)
Och jag erkänner att jag har samlat mycket information. Jag tycker dock att jag klarat relativt bra av att hålla distansen. Inser att siffrorna inte egentligen säger något om hur det kommer bli för mig, vilken sida jag ska hamna på.
Jag har några saker som är negativa; att jag är her2-positiv, att tumören inte var hormonberoende, att det fanns spridning till 4 körtlar (spridning är i grunden dåligt, sedan ökar återfallsrisken lineärt med hur många körtlar som är angripna), att cancern växt igenom höljet på två utav körtlarna och i varandra, att jag är ung.
Sedan har vi några på den positiva sidan också; Herceptin, att jag fick ingå i panther-studien (då jag frågade läkaren sa hon att de trodde det kunde ge 10% i 5-års överlevnaden. Till saken hör också att läkare inte gärna omger sig med siffror och om de väl gör det så ligger de alltid i underkant. Då bestämmer jag att jag får 15% till;-)), att tumören visar ett mycket stort överuttryck av her2 ( samtidigt som det betyder att den är aggressiv så är det så att ju mer receptorer det finns på tumörens yta, desto bättre svarar den på herceptinet), att jag fick herceptinet tillsammans med taxoteren.
Om man ser allting tillsammans så tror jag nog att jag ligger på plus;-)

Oron för återfall är något som jag måste leva med. Det måste nog alla som drabbas av cancer göra oavsett vad statistiken säger.
Nu har jag iaf försökt förklara lite varför det ibland är lite tungt. Även nu när jag är klar med behandlingarna (och kanske just därför).
 Jag blev varnad för att det kunde bli såhär och att det är mycket vanligt efter alla behandlingar. Visst är cellgifterna jobbiga och det blir mycket strålning, men man GÖR iaf nånting.
Jag tycker dock allt som oftast att det  ÄR jätteskönt att vara klar! Jag är positiv och tycker att det är underbart att sommaren är här. Vi planerar för vad vi ska göra flera år fram i tiden. Jag oroar mig för hur jag ska fixa två tonårstjejer i huset;-) Dessa tankar finns ju också!!

Nu har jag nog svamlat klart för idag;-)
Tjejerna sitter ute och äter tomatsoppa och jag ska äta lite pytt i panna. Sedan ska vi fortsätta njuta av söndagen.

Kram på er alla!!
Elisabeth

torsdag 3 juni 2010

Cancerångestmonstret... och ...tji fick jag.

Nu har jag fått känna på det igen - cancerångestmonstret.
I flera dagar har jag känt mig skör, nära gråten hela tiden. Massor av jobbiga tankar om vad som kan hända.

Igår kollade jag och C efter kakel till renoveringen och hela tiden hade jag tankar om att det inte spelar roll vad jag tycker - jag kanske inte kommer få njuta av det ändå...
Det är så svårt att förklara hur det känns. Nu när jag skriver om det så känns det mest bara löjligt. Jag fattar ju också, rent intellektuellt, att ingen kan veta nånting om framtiden och att alla fall är unika, statistik är bara statistik osv. Men ändå...
Dessa tankar resulterade i att jag grät på Lindströms. Jag grät i bilen. Jag grät medans jag åt köttbullarna på Ikea. Ni fattar? Helt okontrollerat och ohållbart;-)

Och idag grät jag som en tok inne hos min chef. Jag trodde verkligen igår (och i morse) att jag skulle klara av att jobba dessa dagarna...men tji fick jag.
Jag orkar helt enkelt inte jobba ännu, även fast jag jättegärna vill. Det är ju inte riktigt hållbart att gå runt och "skvättgråta" hela tiden. Det är bara att inse att jag tog mig lite vatten över huvudet. Så jag tar nya tag i augusti.

Det är inte så att jag går runt och är jätteledsen hela tiden, det är mer lite "punktledsen". Det kommer och går och jag är aldrig riktigt förberädd. Jag blir lika överraskad själv;-)

Nu hoppas jag att vi snart blir klara med alla val till renoveringen och att det sedan kan dra igång. Lite trött på att vänta nu.
Vi har iaf fått ut sten mellan odlingslådorna idag. Bara en sån sak.

Annars börjar jag få rätt mycket hår på huvudet. Slänger med en bild tagen idag. Märkena på halsen är INTE C som försökt strypa mig! ;-)  Det är strålningen som har ställt till det lite. Blir det inte bättre med cortisonkräm till imorgon så skulle jag åka in så de får se på det.
Skönt är det iaf att jag börjar se lite mera frisk ut!! Även fast jag nu är sjukskriven juni ut;-)

Till alla snälla och trevliga kollegor; vi ses i augusti!

Kram på er alla!
Elisabeth