Vet ni, jag kom precis på en sak jag måste berätta!
Då min venninna Live var på besök för ett tag sedan fick båda flickorna presenter. En av sakerna var en present som inte bara var till för tjejerna.
De fick vars en täljkniv. Det är hennes pappa som gjort de. Och han har gjort de utav körsbärsträd - från den trädgården där jag växte upp, fra bestemor og bestefars kirsebärstre!!
Helt fantastiskt! Jag blev sådär "gladledsen" igen;-) Tusen takk, Live! Linn sitter og spikker ute på verandaen.
Annars har jag njutit av solen och sommaren. I fredags åt Viktoria och jag lunch på Märtas. Underbart trevligt! Det är så skönt att vi kan prata så otvunget - om allt...;-) Vi har konstaterat själva att vi inte är helt kloka och vi har skrattat gott åt allt vi varit med om. Och allt sjukvården ber oss om att göra - typ fylla i enkäter... Vi har dessutom varit kloka nog att bestämma att vi inte har några metastaser - även fast man lätt tror det om man råkar få ont någonstans.
Jag t.ex har ju fått lite jobbiga områden på halsen efter strålningen och på kvällen smörjer jag in med kortisonkräm. I onsdags kväll åkte C för att jobba natt och jag blev ensam. Just då jag höll på att smörja in mig hittade jag ju självklart en liten knuta/knöl precis på kanten av nyckelbenet på min opererade sida. Jag kan lova att jag hann tänka många jobbiga tankar och drabbas av lätt panik innan jag kom på att jag kanske skulle känna efter om det fanns en sådan på andra sidan också..... och det gjorde det förstås!!!;-)
Jag läste i fredags på en väns blogg att hon inte alls mådde bra. Vi pratade länge i telefonen på kvällen. Tack kära du! Det gör gott att lufta det förbannade monstret ibland.
Nu tänker ni kanske att hon borde ju sluta älta, hon är ju ferdigbehandlad och frisk! Men det är så att jag inte kommer bli friskförklarad förrän om 5 år (nåja, lite mindre nu kanske). Det är även så att inte all bröstcancer har en prognos på 85% 5-års överlevnad. Det känns tråkigt och lite gnälligt att skriva så, men så är verkligheten.
Just den typen av tumör som jag har, her2-positiv, är mycket aggressiv. Med det menas att den växer mycket snabbt. Dock har vi ju vårat "halleluja"-läkemedel, Herceptin. Utan det, dvs innan de hittade det, hade sådana som jag en 19% chans att överleva 5 år..... Det är ju inte lysande odds precis. Men nu, med Herceptin, har 5-års överlevnaden stigit till 55%. Det är jämförelsevis helt fantastiska siffror ju!!
Å andra sidan kan man argumentera med att alla ska hamna på någon sida av statistiken och att den därför inte alls spelar någon roll. Faktum kvarstår att den typen av statistik är det enda man har för att bedömma "allvaret" i en sjukdom och just den här ser ut som den gör.
Det finns massor av olika graderingar, tumörens storlek, aggressivitet, antalet lymfkörtlar som angripits (om några), hormonberoende, her2 osv. Det är minsann en hel liten vetenskap;-)
Och jag erkänner att jag har samlat mycket information. Jag tycker dock att jag klarat relativt bra av att hålla distansen. Inser att siffrorna inte egentligen säger något om hur det kommer bli för mig, vilken sida jag ska hamna på.
Jag har några saker som är negativa; att jag är her2-positiv, att tumören inte var hormonberoende, att det fanns spridning till 4 körtlar (spridning är i grunden dåligt, sedan ökar återfallsrisken lineärt med hur många körtlar som är angripna), att cancern växt igenom höljet på två utav körtlarna och i varandra, att jag är ung.
Sedan har vi några på den positiva sidan också; Herceptin, att jag fick ingå i panther-studien (då jag frågade läkaren sa hon att de trodde det kunde ge 10% i 5-års överlevnaden. Till saken hör också att läkare inte gärna omger sig med siffror och om de väl gör det så ligger de alltid i underkant. Då bestämmer jag att jag får 15% till;-)), att tumören visar ett mycket stort överuttryck av her2 ( samtidigt som det betyder att den är aggressiv så är det så att ju mer receptorer det finns på tumörens yta, desto bättre svarar den på herceptinet), att jag fick herceptinet tillsammans med taxoteren.
Om man ser allting tillsammans så tror jag nog att jag ligger på plus;-)
Oron för återfall är något som jag måste leva med. Det måste nog alla som drabbas av cancer göra oavsett vad statistiken säger.
Nu har jag iaf försökt förklara lite varför det ibland är lite tungt. Även nu när jag är klar med behandlingarna (och kanske just därför).
Jag blev varnad för att det kunde bli såhär och att det är mycket vanligt efter alla behandlingar. Visst är cellgifterna jobbiga och det blir mycket strålning, men man GÖR iaf nånting.
Jag tycker dock allt som oftast att det ÄR jätteskönt att vara klar! Jag är positiv och tycker att det är underbart att sommaren är här. Vi planerar för vad vi ska göra flera år fram i tiden. Jag oroar mig för hur jag ska fixa två tonårstjejer i huset;-) Dessa tankar finns ju också!!
Nu har jag nog svamlat klart för idag;-)
Tjejerna sitter ute och äter tomatsoppa och jag ska äta lite pytt i panna. Sedan ska vi fortsätta njuta av söndagen.
Kram på er alla!!
Elisabeth