Första återbesöket...

...och det gick förstås alldeles utmärkt! ;-)  Mina värden var hur bra som helst. Efter endel klämmande på hals, operationsområde och under armen fick jag ett OK-stämpel även där. (Inte bokstavligen förstås...;-))
Mitt kvarvarande bröst kände sig inte utanför heller - klämmandet fortsatte. Även detta klarade sig utan anmärkning. Ny tid och mammografi bokades till veckan innan jul.

Det var faktiskt ett riktigt trevligt och upplyftande besök. Jag hade endel frågor som jag fick svar på.
Den upplyftande delen har till stor del att göra med att cancerforskningen går framåt ordentligt. Han kunde berätta om en ny målsökande medicin för Her-2 positiva - som jag. Tydligen har de hittat ett sätt att "fästa på" ett nytt cellgift (möjligen gammalt, men har ej kunnat användas innan pga att det är så hysteriskt toxiskt) till traztuzumab (herceptin). Det funkar ju så då att herceptinet söker upp tumörcellerna pga deras receptorer på ytan och sedan gör cellgiftet jobbet.
Låter hur häftigt som helst!! Det är tydligen inte ens ett registrerat medel ännu, men min doktor har då fått till det så att de ska få vara ett av sjukhusen som får vara med i studien. Det är ju helt fantastiskt!
Jag ska ju inte ha nåt återfall! (Men om det nu i värsta fall skulle bli så illa så finns där nu ett nytt medel att få testa.)
Ni har väl läst och hört om George ?  Han fick inte lång tid kvar av sina läkare då han diagnostiserades med mesotheliom...
Nu lever han med hjälp utav en ny medicin. Inom en studie. Han väntar barn med sin fru - något som var otänkbart då han fick diagnosen.  Forskningen kan göra underverk....

Nu måste jag rusa - Linn ska på kalas och vi behöver hitta presenter! ;-)
Kram på er allihop!
Elisabeth

Förståelse

Sitter här och tänker... På hur bra jag har det nu. På hur dåligt jag har mått. Och fortfarande mår - ibland. Missförstå mig rätt - jag mår inte dåligt heller egentligen, men just nu känner jag att jag kör strutstaktiken. Eller håller för ögonen och blundar, som man gjorde då man var liten. Om jag blundar tillräckligt hårt - då finns inte cancerångestmonstret.

Och skrock...jag är så skrockfull att en 95-årig tant skulle ligga i lä! Inte nämna det, inte göra si eller så...ständigt köpslående med...ja, vem då? Nån. För någonstans känns det ändå som att det skulle varit bra om det gick att köpslå - jag skulle gett rätt mycket för att veta att jag fick leva ett långt liv här på jorden. Eller skulle det egentligen varit bra att veta?
Jag skulle iaf velat veta att jag kunde få finnas till för mina barn i många år till. Usch, nu låter jag negativ. Som att jag skulle förutsätta motsatsen. Det gör jag inte!
Men det är inte så lätt att lägga tankarna bakom sig. Så därför kör jag lite strutstaktik;-) Och blundar.

Jag känner att det drar ihop sig till återbesök. Hur säker jag än är på att jag faktiskt känner mig frisk, så smyger det sig in tvivel. Bara att behöva göra ett stort blodprov igen. Levervärden, kolla kalcium. Har jag ont i huvudet? Vad ska jag säga ifall doktorn frågar om jag har ont nånstans? Ja, men jag har tränat? Målat? Legat konstigt?  Man är ju inte direkt ett under av smidighet för tillfället;-) Kollar du regelbundet ditt kvarvarande bröst? Din opererade sida? Armhålan? Ja. Jaaa... Ja, eller jag blundar och gör det, men känner inte egentligen efter. Livrädd för att hitta nåt som inte ska vara där. Kommer rädslan någonsin försvinna? Tänk er att vara så rädd för en del av sin egen kropp att ni inte ens kan ta på den utan att må lite illa... Mitt utseende har jag inga problem med - tack gode gud för det - men att känna efter...

Igår lunchade jag med mina underbara bröstsystrar Viktoria och Annika.  De vet. De känner. Man behöver inte förklara. Vi har samma svarta humor. Det är befriande. Befriande att prata om de riktigt svåra sakerna och sedan kunna skratta lite åt eländet. Prognoser, cellgifter, biverkningar, livet med barn, livet i allmänhet, våra underbara män. Cancer, cancer, jävla skitcancer. Prata om hur den drabbar, och att livet aldrig blir sig likt igen. Om hur arga vi har varit och ibland fortfarande är, men att det ändå går att acceptera. Om hur vi nu ska leva våra liv. En dag i taget. Senare kanske det faktiskt går en hel dag utan att man tänker på cancern.
Någon har berättat att det faktiskt kommer bli så. Jag hoppas och drömmer om att jag en dag kan se tillbaka på den här perioden av mitt liv och tänka att jag lärde mig något. Om 40 år (man ska inte vara för kravstor...;-)) tittar jag tillbaka och tänker - jag hade ju faktiskt cancer där ett tag. Det var jobbigt, men jag kom igenom det. Stärkt.

Nu kallar livet. Agnes vaknade nyss och undrade om jag inte snart skulle lägga mig? Att gå och lägga sig i tid skulle ju vara en bra sak att lära sig, men jag antar att det ska mer till än lite cancer för att lära sig det;-)
Cancer som jag inte har längre! Peppar, peppar, ta i trä. Det är ju det jag måste tro. Senare kommer jag att veta, men än så länge får jag nöja mig med att tro. Det är bra så.

Nu ska denna filosofen göra som dottern ville.
Kramar till alla som orkat läsa svamlet;-)
Elisabeth

Hjärtscinten...

...gick bra. De fick göra om den dock. Men bara för att de glömt kolla vilken vinkel de använt förra gången.
Det är i vilket fall som helst en riktig baggis. Skönt att några av undersökningarna man tvingas göra under denna resan inte är så jobbiga;-)
Sköterskan sa att såvitt hon kunde se så var det ingen förändring sedan senast - undrar om hon kan se det och isf om hon får säga nåt? Jag tar inget på förskott, men jag känner mig ju pigg så det borde inte vara någon klar försämring iaf!

Det börjar dra ihop sig till återbesöket. Jag ska ta blodprov innan och även om jag inte är jätteorolig, så känns det ändå lite jobbigt. Tänk om...tänk om... tänk om... Så surrar det i huvudet på mig nästan hela tiden.
Det är, som jag sagt innan, nåt man måste lära sig leva med och det blir säkerligen lättare och lättare ju fler återbesök man går på.
Just idag har jag varit lite yr...och då menar jag verkligen liiite yr. Inte så att det snurrat eller att jag behövt gå och lägga mig, men sådär lite "lätt" i huvudet som man kan känna sig ibland. Tankarna har fladdrat iväg och oron ger sig genast till känna...
Det gav sig dock då jag fick lite mat...;-) Hahahaha!!  Men ni fattar? Tom en sån sak som att man blir lite yr och lätt i huvudet för att man är hungrig blir snabbt till något helt annat i den skruvade "eftercancerhjärnan"...

Nåja...som sagt; det blir väl bättre;-)

Har vi då haft någon byggare här i veckan? NEJ!!!
Stackaren blev sjuk - magsjuk och det dröjde och dröjde. I onsdags bestämde vi att han kommer på måndag morgon och börjar riva. Rörmokaren kommer på tisdag.
Det ska verkligen bli skönt att komma igång, men just nu tar jag inget för givet;-) Vi får väl se vad som händer på måndag.

Nu är jag själv med tjejerna. C jobbar eftermiddag-förmiddag och har precis åkt iväg till jobbet. Vi ska strax sticka till affären och handla lite godis och annat man kan tänka sig behöva en lördagskväll.

Jag har bokat mig till ett pass med afrikansk dans på måndag kväll. C jobbar även då så tjejerna får hänga med på barnpassningen. Sistnämnda är gratis - lyxigt, va? Passade även på att anmäla Linn till Formtoppens Funky Kids. Hon har velat börja dansa länge, så nu var det dags att hon får prova på. Hoppas hon gillar det!

Annars är jag fullkomligt fast i sista boken i Twilight-serien... Som min kollega sa - jag känner mig som en tonåring igen;-)
Jag såg de två första filmerna innan jag började läsa nåt. Då jag läste bok nr 2 tyckte jag att den var jättebra. Dock såg jag film nr3 efter att jag läst boken och då var inte filmen alls lika bra... Det verkar vara lite som med Stephen King- böckerna. Bra böcker, men svårt att göra film av...
Men nu är jag som sagt helt fast i 4:e boken. Den är "far out", men vansinnigt spännande!!

Nu måste vi åka. Vi får besök senare av Stephanie och Mia. Jättetrevligt!

Kram på er allihop!
Elisabeth

I väntans tider...

...går jag nu;-) Och det är INTE nån liten inneboende jag menar förstås!! Den skulle väl blivit självlysande på kuppen...;-)
Nej, jag väntar på byggaren. Alla går vi runt och väntar på alla byggare som ska komma - säkert! Fast idag är jag inte orolig för att han inte ska komma, det är bara supertråkigt att behöva vänta. Hundarna behöver ut och han har ingen nyckel. Så jag väntar....och väntar... och vä...;-)

Sedan väntar jag på att Agnes ska bli klar med sin macka... Det tar sin lilla tid, kan jag säga!
Jag väntar på att få börja jobba...vilket påminner mig att jag måste ringa transportstyrelsen och efterlysa mitt medicinska intyg som jag behöver för att få jobba.
Jag väntar på en hjärtscintigrafi som jag ska göra på fredag och sist, men inte minst, väntar jag på återbesöket den 26.

Jag är inte särskilt orolig över det besöket, jag lovar;-)  Har dock fått lite ont i min ena höft (det känns alltid värre om man har ont på bara ena sidan...), men å andra sidan har jag dansat (!) mycket på sistone och jag antar att det kommer därifrån. Har grym träningsvärk i baksidan på vänstra låret också, så förmodligen hänger det ihop...ni vet - skadat muskelfäste eller nåt.

Jag har haft fullt upp sedan senast jag skrev här. Massor med roligheter. Fått herceptin, haft besök av Ulrika och två små sötnosar, haft en dag på stan med C (utan de små...), lunchat med Viktoria, hjälpt till lite inför Åsa o Jockes bröllop, varit på bröllop (helt underbart fantastiskt!!!!) och sedan hämtat mig efteråt;-) Det blev lite sent i lördags om man säger så och lite trött var jag allt igår.
Det är helt underbart att orka med så mycket. Jag är inte så orolig längre för att jag ska vilja, men inte orka med, när jag ska börja jobba.

Linn skulle varit på kalas igår, men det blev tyvärr inställt. En syster till kalasbarnet som blev så sjuk att hon fick åka in till sjukhuset. Vi håller tummarna!
Då blev det istället bio med kompisarna Albin och Truls. Även Petronella fanns där. Jag gick med de tre som fick sitta för sig själva med mig två rader bakom. Linn satt i mitten och mös!!;-) 
Själv satt jag med mina 3D-glasögon och var himla fascinerad över tekniken. Tyckte det var jätteroligt!

Nä, nu måste jag gå ut med hundarna. Byggaren får väl helt enkelt vänta i några minuter - om han nu skulle råka komma medans jag är borta. Det är väl bästa sättet att få honom att komma kan jag tänka mig...;-)

Kram på er allihop!!
Elisabeth