söndag 22 augusti 2010

Förståelse

Sitter här och tänker... På hur bra jag har det nu. På hur dåligt jag har mått. Och fortfarande mår - ibland. Missförstå mig rätt - jag mår inte dåligt heller egentligen, men just nu känner jag att jag kör strutstaktiken. Eller håller för ögonen och blundar, som man gjorde då man var liten. Om jag blundar tillräckligt hårt - då finns inte cancerångestmonstret.

Och skrock...jag är så skrockfull att en 95-årig tant skulle ligga i lä! Inte nämna det, inte göra si eller så...ständigt köpslående med...ja, vem då? Nån. För någonstans känns det ändå som att det skulle varit bra om det gick att köpslå - jag skulle gett rätt mycket för att veta att jag fick leva ett långt liv här på jorden. Eller skulle det egentligen varit bra att veta?
Jag skulle iaf velat veta att jag kunde få finnas till för mina barn i många år till. Usch, nu låter jag negativ. Som att jag skulle förutsätta motsatsen. Det gör jag inte!
Men det är inte så lätt att lägga tankarna bakom sig. Så därför kör jag lite strutstaktik;-) Och blundar.

Jag känner att det drar ihop sig till återbesök. Hur säker jag än är på att jag faktiskt känner mig frisk, så smyger det sig in tvivel. Bara att behöva göra ett stort blodprov igen. Levervärden, kolla kalcium. Har jag ont i huvudet? Vad ska jag säga ifall doktorn frågar om jag har ont nånstans? Ja, men jag har tränat? Målat? Legat konstigt?  Man är ju inte direkt ett under av smidighet för tillfället;-) Kollar du regelbundet ditt kvarvarande bröst? Din opererade sida? Armhålan? Ja. Jaaa... Ja, eller jag blundar och gör det, men känner inte egentligen efter. Livrädd för att hitta nåt som inte ska vara där. Kommer rädslan någonsin försvinna? Tänk er att vara så rädd för en del av sin egen kropp att ni inte ens kan ta på den utan att må lite illa... Mitt utseende har jag inga problem med - tack gode gud för det - men att känna efter...

Igår lunchade jag med mina underbara bröstsystrar Viktoria och Annika.  De vet. De känner. Man behöver inte förklara. Vi har samma svarta humor. Det är befriande. Befriande att prata om de riktigt svåra sakerna och sedan kunna skratta lite åt eländet. Prognoser, cellgifter, biverkningar, livet med barn, livet i allmänhet, våra underbara män. Cancer, cancer, jävla skitcancer. Prata om hur den drabbar, och att livet aldrig blir sig likt igen. Om hur arga vi har varit och ibland fortfarande är, men att det ändå går att acceptera. Om hur vi nu ska leva våra liv. En dag i taget. Senare kanske det faktiskt går en hel dag utan att man tänker på cancern.
Någon har berättat att det faktiskt kommer bli så. Jag hoppas och drömmer om att jag en dag kan se tillbaka på den här perioden av mitt liv och tänka att jag lärde mig något. Om 40 år (man ska inte vara för kravstor...;-)) tittar jag tillbaka och tänker - jag hade ju faktiskt cancer där ett tag. Det var jobbigt, men jag kom igenom det. Stärkt.

Nu kallar livet. Agnes vaknade nyss och undrade om jag inte snart skulle lägga mig? Att gå och lägga sig i tid skulle ju vara en bra sak att lära sig, men jag antar att det ska mer till än lite cancer för att lära sig det;-)
Cancer som jag inte har längre! Peppar, peppar, ta i trä. Det är ju det jag måste tro. Senare kommer jag att veta, men än så länge får jag nöja mig med att tro. Det är bra så.

Nu ska denna filosofen göra som dottern ville.
Kramar till alla som orkat läsa svamlet;-)
Elisabeth

7 kommentarer:

  1. Nyss hemkommen från trevlig middag hos nyfunna vänner sitter jag och läser mina favoritbloggar...

    Vilken underbar, välformulerad text du skriver. Jag är så glad för att jag fått lära känna dig, synd bara att det inte var av en bättre anledning......

    Många kramar

    Viktoria

    SvaraRadera
  2. Många kloka tankar och ord.
    Håller mina tummar för att alla återbesök ska visa bra resultat.
    Kram Cecilia

    SvaraRadera
  3. Oj, vad du är klok! Det visste jag ju egentligen redan, men du bevisar det om och om igen!
    Kram Ulrika

    SvaraRadera
  4. Du är helt enkelt underbar! En underbar vän och mamma! Att gå en lång promenad och prata med dig, eller dela tankar per telefon är en gåva för en vän! Tack för det Elisabeth. Kram Katti

    SvaraRadera
  5. Vilken fin blogg du har. Jag får återkomma och fortsätta läsningen. Har hört att man inte får lägga ner allt för mycket arbetstid på att surfa runt i bloggvärlden :)
    //Leva med BRCA

    SvaraRadera
  6. En fantastisk männsika är du! Sanna tankar har du! Vist kallar livet, hela tiden. Jag ger dig all min styrka och stöd inför återbesöket.
    Tusen miljoner kramar
    Annika

    SvaraRadera
  7. Tack snälla du för att du skriver ner dina tankar!Det är så skönt att se att det finns någon där utanför min bubbla som tänker ungefär lika dant.Har datortomografi i morgon över buk och lungor.Intalar mig att herceptinet hjälper så att de inte hittar något där. Kramar!!!

    SvaraRadera