Förståelse

Sitter här och tänker... På hur bra jag har det nu. På hur dåligt jag har mått. Och fortfarande mår - ibland. Missförstå mig rätt - jag mår inte dåligt heller egentligen, men just nu känner jag att jag kör strutstaktiken. Eller håller för ögonen och blundar, som man gjorde då man var liten. Om jag blundar tillräckligt hårt - då finns inte cancerångestmonstret.

Och skrock...jag är så skrockfull att en 95-årig tant skulle ligga i lä! Inte nämna det, inte göra si eller så...ständigt köpslående med...ja, vem då? Nån. För någonstans känns det ändå som att det skulle varit bra om det gick att köpslå - jag skulle gett rätt mycket för att veta att jag fick leva ett långt liv här på jorden. Eller skulle det egentligen varit bra att veta?
Jag skulle iaf velat veta att jag kunde få finnas till för mina barn i många år till. Usch, nu låter jag negativ. Som att jag skulle förutsätta motsatsen. Det gör jag inte!
Men det är inte så lätt att lägga tankarna bakom sig. Så därför kör jag lite strutstaktik;-) Och blundar.

Jag känner att det drar ihop sig till återbesök. Hur säker jag än är på att jag faktiskt känner mig frisk, så smyger det sig in tvivel. Bara att behöva göra ett stort blodprov igen. Levervärden, kolla kalcium. Har jag ont i huvudet? Vad ska jag säga ifall doktorn frågar om jag har ont nånstans? Ja, men jag har tränat? Målat? Legat konstigt?  Man är ju inte direkt ett under av smidighet för tillfället;-) Kollar du regelbundet ditt kvarvarande bröst? Din opererade sida? Armhålan? Ja. Jaaa... Ja, eller jag blundar och gör det, men känner inte egentligen efter. Livrädd för att hitta nåt som inte ska vara där. Kommer rädslan någonsin försvinna? Tänk er att vara så rädd för en del av sin egen kropp att ni inte ens kan ta på den utan att må lite illa... Mitt utseende har jag inga problem med - tack gode gud för det - men att känna efter...

Igår lunchade jag med mina underbara bröstsystrar Viktoria och Annika.  De vet. De känner. Man behöver inte förklara. Vi har samma svarta humor. Det är befriande. Befriande att prata om de riktigt svåra sakerna och sedan kunna skratta lite åt eländet. Prognoser, cellgifter, biverkningar, livet med barn, livet i allmänhet, våra underbara män. Cancer, cancer, jävla skitcancer. Prata om hur den drabbar, och att livet aldrig blir sig likt igen. Om hur arga vi har varit och ibland fortfarande är, men att det ändå går att acceptera. Om hur vi nu ska leva våra liv. En dag i taget. Senare kanske det faktiskt går en hel dag utan att man tänker på cancern.
Någon har berättat att det faktiskt kommer bli så. Jag hoppas och drömmer om att jag en dag kan se tillbaka på den här perioden av mitt liv och tänka att jag lärde mig något. Om 40 år (man ska inte vara för kravstor...;-)) tittar jag tillbaka och tänker - jag hade ju faktiskt cancer där ett tag. Det var jobbigt, men jag kom igenom det. Stärkt.

Nu kallar livet. Agnes vaknade nyss och undrade om jag inte snart skulle lägga mig? Att gå och lägga sig i tid skulle ju vara en bra sak att lära sig, men jag antar att det ska mer till än lite cancer för att lära sig det;-)
Cancer som jag inte har längre! Peppar, peppar, ta i trä. Det är ju det jag måste tro. Senare kommer jag att veta, men än så länge får jag nöja mig med att tro. Det är bra så.

Nu ska denna filosofen göra som dottern ville.
Kramar till alla som orkat läsa svamlet;-)
Elisabeth