Underbara vänner och Brantevik.

Igår morse kändes allt mycket bättre och vi ville definitivt åka till Brantevik. Vi anlände vid lunch och det var två spralliga tjejer som träffade sina kompisar och en mamma och pappa som träffade sina underbara vänner. Det var helt fantastiskt att komma dit och vi åkte iväg ganska direkt för att kompletteringshandla och kolla på rea;-)

Efter en god lunch gick färden hemåt och vi tog det superlugnt hela eftermiddagen. Tyvärr fick Linn feber och tappade rösten. Hon har låtit rosslig nu i ett par dagar och nu blev det lite krupp-aktigt. Har själv haft ont i halsen några dagar, men det har lixom inte blivit mycket mer av det.
Vi åt en jättegod middag med färska räkor, sallad, ägg. pasta och aïoli. Barnen fick små minipizzor med skinka och mozzarella.
Vi tittade självklart på melodifestivalen. Killarna däckade under tiden medans våra flickor höll ut;-)

Då vi skulle gå och lägga oss (efter en stunds mycket trevligt kortspel...som killarna vann som vanligt;-)), hörde jag hur Linn bara rosslade inne i sovrummet.
Hon kunde nästan inte andas och jag fick ta ut henne på trappan. Luktar falsk krupp lång väg. Så...där stod vi då klockan ett på natten i kylan;-) Fast det hjälpte ju ganska så snabbt.

Idag har vi också tagit det jättelugnt. Linn har varit rätt hängig och febrig. Det har tagit sig lite under eftermiddagen, men fortfarande feber.
Det betyder att det inte blir nåt dagis imorgon så jag får vara själv inne på cyt.mottagningen. Det går rätt så snabbt och jag mår ju inte så dåligt så det känns helt ok faktiskt.

Tänk...nu är det 7:de behandlingen...av 8! 
Jag har börjat ladda idag med kortisontabletter och mår allmänt bra. Det har ju blivit vår (om än lite trevande) och jag känner att det börjar ljusna. Även om jag har dåliga dagar och tankarna ibland är många och tunga, så närmer det sig ju slutet på behandlingen. Jag är glad att jag förmodligen kommer få en vistelse på Lydiagården rätt så snart efter att strålningen är slut. Tror att det kommer kännas bra...som ett avstamp mot det friska livet;-)

Igår då vi körde till Brantevik så körde vi förbi en kyrka som barnen tyckte var så fin. Linn utbrast: Det är där man planterar de som har dött!
Jag tyckte verkligen det var så fint sagt, och det är inte så ofta vi hör Linn prata om sådana saker. Hon tycker det är läskigt när någon pratar om döden och är inte så mycket för att prata om känslor överhuvudtaget faktiskt.
Jag blev så tagen på sängen av hennes kommentar att jag började gråta direkt. Jag förklarade för henne att det var för att jag tyckte det var så otroligt fint sagt. Man planterar de döda så de kan bli någonting annat...växa vidare fast på ett annat ställe.

Jag känner även nu att jag inte ens kan skriva om det utan att tårarna trillar. Upplever att jag verkligen har känslorna utanpå kroppen just för tillfället. Jag vet inte riktigt varför, men antar att det går i vågor. Ska ringa min kurator imorgon och boka in några samtal. Vet iaf att jag har blivit oerhört berörd av Anna (som jag skrev om tidigare) som gick bort igår morse. Hennes man skriver så fantastisk varmt och fint och innerligt.

Nu ska jag ringa min syster!

Kram på er...förresten status på mina ögonfransar är som följer:
Vänster uppe 11, vänster nere 5, höger uppe 9 och höger nere.......INGA! Det ni!!" ;-)

Kram på er allihop!!
Elisabeth