Österlentur och feber

Idag har vi varit på utflykt!  Skönt väder och glada familjen tog bilen och körde kustvägen mot Kåseberga. Första stoppet blev dock Smygehuk och en glass som vi hörde kallade på oss;-)

Åkte vidare till Kåseberga och Ales stenar. Åte en undebar lunch på Vendels Ale stenar - skitdyrt, men fantastiskt gott!! Väl värt varenda krona!
Gick upp till stenarna och blåste nästan bort på kuppen. Tjejerna tyckte det var rätt så kul - speciellt alla som åkte hangglider (heter det så?).

Körde vidare till Simrishamn (vinkade till ett speciellt hus i Brantevik) och väl där var det dags för fika. Gick inom ett galleri på vägen till bilen och hittade en tavla som var helt underbar. Konstnären visade sig vara från Malmö och henne kommer vi nog ringa...

Då var det dags för största "berget". Stenshuvud var målet för dagen och det gick utmärkt för tjejerna att ta sig upp. Dock inte utan såriga knän på Agnes;-)

Turen hem kördes via McDonalds i Ystad och med trötta och mätta ungar körde vi hemåt. Väl hemma upptäckte vi att Linn fått feber:-(  Tråkigt, men så kan det bli. Det har dessutom varit två nätter nu med dålig sömn och efter dagen idag blev det väl bara för mycket.

Nu ska jag ta in tvätten. Skulle bli regn säger dom.

Sen vill jag säga att jag tänker mycket på en bröstsyster - L - som idag fått dåliga besked.  Vad mer kan man säga? Jävla skitsjukdom!

Slänger med några bilder från idag + en "tannalös" tjej;-)

Kram på er alla!!

Elisabeth

Tandlös...

...är inte jag, men Linn tappade sin första tand idag...
Jag tyckte det var så stort! Nästan i paritet med de första stegen;-) Blir alldeles varm inombords när jag tänker på hennes min då den plötsligt fanns i hennes hand.
Så...nu får ju tandfen dyka upp under natten och förvandla hennes söta, lilla tand till en guldpeng;-)  Och jag får hitta en bra liten burk att förvara den i.

Det är de här ögonblicken som får mig att vara så tacksam. För livet. För min man och för hans min då hon tappade tanden. För mina döttrar som ger mig allt - alla små och stora glädjer. För all kärlek jag får.
Vissa ögonblick bär man med sig hela livet - och plockar fram om det ibland skulle kännas svårt.

Ta hand om varandra!
Kram på er allihop!!!!
Elisabeth

Möten

Igår var en lååång dag för lilla mig. Jag har glömt att jag inte riktigt har samma ork som innan, men vad gör väl det när dagen var fylld med trevligheter?

Jag åkte in till Malmö för att käka lunch med två go'a tjejer, Hilde och Elin, som åkt från Haugesund respektive Stockholm för att träffas här nere.
Vi gick tillsammans på flygledarutbildningen ute på Sturup och har många minnen härifrån! De skulle hit för att mysa och shoppa och jag passade på att träffa de för en lunch på stan innan jag skulle få mitt herceptin.
Det var verkligen jättetrevligt!!

Vi strosade tillsammans tillbaka till min bil och jag åkte till sjukhuset. Väl där då min sjuksköterska, Eva, hade fått igång mitt dropp kom Viktoria. Hon hade lovat möta upp mig på cytostatikamott. för att hålla mig sällskap medans jag var fast i droppställningen;-) Vi hade jätteroligt under tiden och var rätt så fnissiga.
Upprymda var vi för att vi hade stämt möte med våran bröstsyster, Annika, som bor i Göteborg. Hon har familj här nere och då passade vi förstås på!
Vi fick en underbar kväll med god mat och framför allt gott sällskap;-) Det är väl helt fantastiskt att man kan tycka att man känner nån så väl fast man bara träffats några timmar? Det här kommer vi göra igen!
Vi har redan pratat om att vi ska åka på spa-weekend tillsammans i oktober:-)  Tack tjejer för en helt underbar kväll!
Även om jag var helt slut då jag kom hem var jag mycket nöjd och glad!! :-D

Nu väntar vi på min bror med familj som anländer nån gång ikväll. Just nu ska jag snart ut och cykla en runda på min nya investering;-)

Kram på er allihop!!

Livstecken;-)

Nu har jag en lugn minut och tänkte bara säga hej;-)

Vi kom hem ifrån Rhodos i söndags natt. Det var en underbar vecka med mycket sol och bad.
Första natten ramlade Agnes ur sängen och (förmodligen) bröt näsan. Det blev läkarbesök dagen efter och vi fick åka in till staden och göra en röntgen av näsbenet. Allt ligger i linje iaf så det görs inget. Blånäsan - är hennes nya smeknamn;-)
Resten av veckan flöt helt smärtfritt och fylld med glass. Det var verkligen helt underbart - vi gjorde inte nånting. Tjejerna fick gå på miniland nästan varje dag. Två timmar med kul utan mamma och pappa - och vi fick två timmar med bara varandra. Minidisco på kvällarna - mycket dans och roligt!!

I måndags eftermiddag kom min syster och hennes tre barn. Så otroligt mysigt och kul. Barnen fann varandra direkt och även om språket inte alltid hänger med så går det hur bra som helst. De har verkligen jätteskoj tillsammans.
Vi har varit mycket på stranden. Tursamt nog har vi haft jättefint väder. Det är många barn och mycket stoj och stim, men det går såå bra. Dock blir det inte så mykcet tid över att uppdatera bloggen;-)

Har inte direkt haft så mycket behov av det heller. Märker å andra sidan att jag inte orkar med riktigt lika mycket som förut. Har känt mig rätt stressad, men det är bättre nu. Dock är det så att jag helt enkelt inte riktigt kan veta hur formen är när jag vaknar. Plötsligt är det nånting som tippar vågen och då kan jag bli väldigt ledsen ett tag och sen går det över. Man är lite skör, kan man väl säga;-)

Imorgon äker min syster hem och på tisdag kommer min bror med familj. Det ska bli jättetrevligt!! Lite äldre barn så det blir ju lite annorlunda.
Däremellan ska jag hinna med två kompisträff. Hilde och Elin (kompisar/kollegor från Norge och Stockholm)en dag och Annika och Viktoria (bröstsystrar)den andra dagen. Jag ser mycket fram emot båda träffarna kan jag säga!

Nu ska jag sätta mig i soffan och kolla lite tour de france - fast än det är sol och fint väder.
Har fått rätt mycket sol och dessutom har mina ögon börjat rinna och klia så det känns skönare inne just idag.

Kram på er allihop!
Elisabeth

Svacka, Lydiagården och midsommar.

Nu har jag precis raderat ett inlägg... Jag läste igenom det och kände bara... Guuud, va jag gnäller!!!!!

Jag har varit på Lydiagården och blivit rehabiliterad. Det var mycket bra med underbar personal, fina omgivningar och många trevliga bröstsystrar. Jag har ätit gott, promenerat mycket, pysslat, skrattat och gråtit.
Svackan jag har varit inne i har gjort sig påmind och senaste tiden har inte bara varit enkel, men det känns som jag är på god väg ut.

Midsommar firades hos farmor och farfar på Strandhem. Underbart mysigt som vanligt. Sill, nypotatis jordgubbar och grädde.
Tjejerna är helt återställda efter magsjukan och äter som små hästar;-)

Imorgon bitti åker vi till Rhodos. Helt underbart att få en vecka där.
Vi har packat och packat. Tjejerna kan knappt vänta;-)

Nu får ni alla ha en underbar vecka oavsett var ni är. Jag återkommer efter Rhodos.
Kram på er alla!!
Elisabeth

Födelsedag och maginfluensa

Ja då var det dags för stora tjejen att fylla 6 år! Vi har grattat med frukost på sängen och många presenter.
Hon är jättenöjd och sitter just nu och spelar pet shop på sin nya nintendo ds.

Vi fick dock en lite mindre trevlig överraskning inatt. Agnes blev magsjuk...:-(
Just nu ligger hon på soffan och sover. Stackar liten.
Och stackars Linn som hux flux fick ställa in sitt kalas idag. Hon är ändå rätt så nöjd.

Jag ska ringa till Lydiagården efter 16 och kolla om det är ok att jag kommer idag. Kan inte tänka mig att det inte funkar. Det är ju inte säkert att jag blir dålig... Peppar, peppar;-)
Jag hoppas bara att Linn och Conny klarar sig!!

Nu har vi precis bakat en kladdkaka. Det fick bli det ändå även fast det inte kommer några gäster. Klart man ska ha en kaka på sin födelsedag!!!
Nytt kalas blir det om en vecka. Då kommer allihop.

Jag ser fram emot Lydiagården, men det känns lite konstigt att lämna man och barn såhär en söndag kväll.
Känns inte riktigt som att jag har "förberett" mig särskilt. Fast det kanske inte man behöver?;-)

Kram på er alla!
Elisabeth

Söndag...och lite till.

Vet ni, jag kom precis på en sak jag måste berätta!
Då min venninna Live var på besök för ett tag sedan fick båda flickorna presenter. En av sakerna var en present som inte bara var till för tjejerna.
De fick vars en täljkniv. Det är hennes pappa som gjort de. Och han har gjort de utav körsbärsträd - från den trädgården där jag växte upp, fra bestemor og bestefars kirsebärstre!!
Helt fantastiskt! Jag blev sådär "gladledsen" igen;-) Tusen takk, Live! Linn sitter og spikker ute på verandaen.

Annars har jag njutit av solen och sommaren. I fredags åt Viktoria och jag lunch på Märtas. Underbart trevligt! Det är så skönt att vi kan prata så otvunget - om allt...;-) Vi har konstaterat själva att vi inte är helt kloka och vi har skrattat gott åt allt vi varit med om. Och allt sjukvården ber oss om att göra - typ fylla i enkäter... Vi har dessutom varit kloka nog att bestämma att vi inte har några metastaser - även fast man lätt tror det om man råkar få ont någonstans.
Jag t.ex har ju fått lite jobbiga områden på halsen efter strålningen och på kvällen smörjer jag in med kortisonkräm. I onsdags kväll åkte C för att jobba natt och jag blev ensam. Just då jag höll på att smörja in mig  hittade jag ju självklart en liten knuta/knöl precis på kanten av nyckelbenet på min opererade sida. Jag kan lova att jag hann tänka många jobbiga tankar och drabbas av lätt panik innan jag kom på att jag kanske skulle känna efter om det fanns en sådan på andra sidan också..... och det gjorde det förstås!!!;-)

Jag läste i fredags på en väns blogg att hon inte alls mådde bra. Vi pratade länge i telefonen på kvällen. Tack kära du! Det gör gott att lufta det förbannade monstret ibland.

Nu tänker ni kanske att hon borde ju sluta älta, hon är ju ferdigbehandlad och frisk! Men det är så att jag inte kommer bli friskförklarad förrän om 5 år (nåja, lite mindre nu kanske). Det är även så att inte all bröstcancer har en prognos på 85% 5-års överlevnad. Det känns tråkigt och lite gnälligt att skriva så, men så är verkligheten.
Just den typen av tumör som jag har, her2-positiv, är mycket aggressiv. Med det menas att den växer mycket snabbt. Dock har vi ju vårat "halleluja"-läkemedel, Herceptin. Utan det, dvs innan de hittade det, hade sådana som jag en 19% chans att överleva 5 år..... Det är ju inte lysande odds precis. Men nu, med Herceptin, har 5-års överlevnaden stigit till 55%. Det är jämförelsevis helt fantastiska siffror ju!!
Å andra sidan kan man argumentera med att alla ska hamna på någon sida av statistiken och att den därför inte alls spelar någon roll. Faktum kvarstår att den typen av statistik är det enda man har för att bedömma "allvaret" i en sjukdom och just den här ser ut som den gör.

Det finns massor av olika graderingar, tumörens storlek, aggressivitet, antalet lymfkörtlar som angripits (om några), hormonberoende, her2 osv. Det är minsann en hel liten vetenskap;-)
Och jag erkänner att jag har samlat mycket information. Jag tycker dock att jag klarat relativt bra av att hålla distansen. Inser att siffrorna inte egentligen säger något om hur det kommer bli för mig, vilken sida jag ska hamna på.
Jag har några saker som är negativa; att jag är her2-positiv, att tumören inte var hormonberoende, att det fanns spridning till 4 körtlar (spridning är i grunden dåligt, sedan ökar återfallsrisken lineärt med hur många körtlar som är angripna), att cancern växt igenom höljet på två utav körtlarna och i varandra, att jag är ung.
Sedan har vi några på den positiva sidan också; Herceptin, att jag fick ingå i panther-studien (då jag frågade läkaren sa hon att de trodde det kunde ge 10% i 5-års överlevnaden. Till saken hör också att läkare inte gärna omger sig med siffror och om de väl gör det så ligger de alltid i underkant. Då bestämmer jag att jag får 15% till;-)), att tumören visar ett mycket stort överuttryck av her2 ( samtidigt som det betyder att den är aggressiv så är det så att ju mer receptorer det finns på tumörens yta, desto bättre svarar den på herceptinet), att jag fick herceptinet tillsammans med taxoteren.
Om man ser allting tillsammans så tror jag nog att jag ligger på plus;-)

Oron för återfall är något som jag måste leva med. Det måste nog alla som drabbas av cancer göra oavsett vad statistiken säger.
Nu har jag iaf försökt förklara lite varför det ibland är lite tungt. Även nu när jag är klar med behandlingarna (och kanske just därför).
 Jag blev varnad för att det kunde bli såhär och att det är mycket vanligt efter alla behandlingar. Visst är cellgifterna jobbiga och det blir mycket strålning, men man GÖR iaf nånting.
Jag tycker dock allt som oftast att det  ÄR jätteskönt att vara klar! Jag är positiv och tycker att det är underbart att sommaren är här. Vi planerar för vad vi ska göra flera år fram i tiden. Jag oroar mig för hur jag ska fixa två tonårstjejer i huset;-) Dessa tankar finns ju också!!

Nu har jag nog svamlat klart för idag;-)
Tjejerna sitter ute och äter tomatsoppa och jag ska äta lite pytt i panna. Sedan ska vi fortsätta njuta av söndagen.

Kram på er alla!!
Elisabeth