Symmetri...

Det tar emot att skriva i bloggen... Därav skrivtorkan;-)   Det är inte riktigt min vardag längre - och det är jag mycket tacksam för. Men det gör också att behovet av att skriva av mig inte är så stort.

Det var ju korkat av mig att inte skriva efter återbesöket. Men det gick ju bra som ni nog säkert har listat ut! ;-)  Nästa besök blir i mars - då är det 2års-kontrollen. Därefter blir det återbesök varje halvår - om allt går bra måste jag ju tillägga. Och peppar, peppar...och allt det där!!

Just denna vecka känns mest som en väntan innan måndag - då ska mitt andra bröst tas bort. Det är helt och hållet mitt eget val och görs i förebyggande syfte. Jag gjorde en MR med kontrast av bröstet igår, och hoppas (och tror) att det inte ska finnas nåt skit där. Undersökningen gjordes för att, om det mot förmodan skulle finnas nåt där, kunna gjöra en sentinel node innan operationen. Helt enkelt så man inte riskerar att sprida nåt ifall ifall.
Oavsett resultat från MR så skickas ju bröstet i sin helhet till patologen som skivar det i tunna skivor och undersöker hela....Det var väl intressant!! ;-) Och kul att föreställa sig...;-)      Förlåt, man får lite galgenhumor såhär inför att bli bröstlös...
Jag blir ju symmetrisk iaf!!!! ;-)

Sedan sådär om ett drygt år så är tanken att rekonstruera med hud och fett från magen. Det blir en stor operation - och jag har inte bestämt mig än, men jag är uppsatt i kö iaf.

Jag har väl varit inom ämnet förr, men anledningen till att bröstet åker bort nu är att jag helt enkelt inte vågar vänta ett år till. Det är liksom inte värt det - jag vill inte göra om den här resan om jag har någon möjlighet att undvika det!

Jag tar inget för givet och hoppas bara att bröstet är "rent" så jag iaf kan sluta oroa mig för det!

Annars rullar livet på i en njutbar, lite medelsvenssontråkig stil. Helt underbart! 

Kram på er allihop!
Elisabeth

2 år....

..sedan jag tog bort mitt sjuka bröst. Känns helt underligt att tänka på att det faktiskt är två år sedan.
En god väninna frågade mig på telefonen igår hur det kändes inför idag... Jag måste ärligt erkänna att jag helt hade glömt bort vilken dag det var/är...
Och det är väl helt underbart! Mitt liv innehåller verkligen så mycket mera än tankar om att jag blivit av med ett bröst... Faktum är att mina tankar kretsar mer runt att jag gärna vill bli av med det andra också!!! ;-)

Vid den här tiden för två år sedan så låg jag och tänkta på att det nog inte var ett bra tecken att kirurgen inte kommit och pratat med mig efter operationen - jag hade en tanke om att han skulle komma förbi och glatt berätta att det minsann inte var någon spridning till portvakten, varpå jag skulle le resten av kvällen.
Då tänkte jag att jag nog istället låg risigt till...

Nu, två år senare, så har jag kommit ut på andra sidan. Jag ropar självklart inte hej - inte på långa vägar - ännu, men känner ändå att jag kommit en bit på vägen.

Jag har varit på det första besöket hos plastikkirurgerna och fått veta att jag - om jag vill rekonstruera - får belaga mig på att det blir två stycken diep lambå (där man tar hud och fett från magen och formar två bröst). Jag har sedan länge bestämt mig för att ta bort det andra bröstet också - och nu sedan underbara Ingrid fått bröstcancer även i andra bröstet - har känslan av att det är bråttom förstärkts.
Jag vet att statistiskt så är risken att få cancer i andra bröstet betydligt mindre än risken att få ett återfall - men å andra sidan så är risken för att få bröstcancer vid 33 försvinnande liten.... Man kan väl säga att jag redan faller lite utanför statistiken...;-)

Just när det gäller tankerna på återfall så har det kännts rätt jobbigt på sistone. Både finaste Ingrid och bästaste Annika har ju brottats med ångesten rätt så rejält senaste tiden och det har påverkat mig mycket. Jag ska göra några undersökningar framöver - rutin inför återbesök i december - men det känns jobbigare nu än det har gjort inför tidigare återbesök.
Själv funderar jag om det kan ha att göra med att det faktiskt till våren har gått två år sedan avslutad cytostatikabehandling - enligt min onkolog en riktig milstolpe. Jag kan på nåt vis nästan se målsnöret - och det skulle verkligen kännas fruktansvärt ifall de skulle hitta nåt.
Jag har alltså inga särskilda symptom på att nåt skulle vara tokigt, men bara känslan av att vara såpass nära gör nog att tankarna tidvis blir lite jobbigare. Ni vet- i dessa förkylningstider finns det massor av "symptom" att oroa sig för...;-)

Så nu har jag tid för en ny hjärtscint och MR av kvarvarande bröst. Blodprov ska ju också göras. Återbesöket blir precis i början på december.

Det var väl en rätt så låååång markering av två årsdagen? Trodde verkligen inte att jag skulle ha så mycket att säga, men jag har ju å andra sidan inte nånsin varit känd för att hålla mig kort...;-)

Jag är så glad för att jag kan sitta på jobbet (på rasten förstås!) och skriva dessa rader - mitt liv är så mycket mer mormalt nu än för två år sedan. Det är jag mycket tacksam för!!


Kram på er allihopa!!
Elisabeth

Den 9. september 2006 kl.09.36...

...kom vår andra lilla guldklimp till oss. Agnes föddes och i ett slag var jag plötsligt tvåbarnsmamma. Helt enkelt underbart!!!

Så idag fyllde världens finaste Agnes hela 5 år. Hon har haft en skön dag hemma från dagis med frukost på sängen och paketer. Hon sover nu - mycket nöjd med dagen...

För två år sedan firade vi Agnes födelsedag i Frankrike. En underbar dag - massor av sol och värme. Och inom mej en enorm ångest som åt och åt.
Jag hade upptäckt min knöl bara två veckor innan och då vi åkte på den efterlängtade semestern till södra Frankrike var det med vetskapen (för inom mig var jag helt övertygad om att det var skit) att jag förmodligen hade cancer.
Vi hade tre veckor där som var fyllda av sol och värme, barnskratt, sandiga tår, god mat, långa stränder, gamla slott - och inte minst en dödsångest som hade mig i ett järngrepp.

Nu har det gått två år. Jag kommer så väl ihåg att jag satt på toa där nere och hoppades att jag skulle få uppleva Agnes 5 årsdag. Just då kändes det som att det skulle vara en seger. Och det var/är det ju!
Här sitter jag, två år efter och är otroligt tacksam för att jag kunde pussa mina döttrar godnatt ikväll och få vara med en födelsedag till.
Det är inte självklart. Inte för någon.

Bilden nedan är ifrån idag. Efter mycket regn här nere i Skåne har vi idag haft en helt underbar dag. Det syns på kisandet!! ;-)
Vi har nyss lämnat storasyster Linn på skoldisco och införskaffat festis, chips och dippa. Livet har verkligen lekt idag!

Så med denna soliga bild avslutar jag för idag.

Kram på er allihop, och ta hand om varandra!

Elisabeth

Återbesök igen...

...och det gick bra även den här gången.
Det blir långt mellan inläggen här på bloggen nu, men det känns helt rätt. Tänkte ändå att jag kunne berätta att jag varit på återbesök idag och att jag fortfarande kan visa upp ett OK-stämpel.

Det känns ju ändå som att det på något vis är en liten seger varje gång jag kan gå därifrån lite lättare i hjärtat...
På tal om hjärtat så skall jag ha en ny undersökning av detta organ inför nästa återbesök i december. Även en liten mammografi av kvarvarande bröst ska klämmas in. 
Läkaren (som för övrigt inte var en  av de "vanliga") tyckte dessutom att jag skulle ringa till plastiken och tjata lite. Jag har efter lång väntan -remissen gick iväg i december - fått ett brev (i maj) som talade om för mig att de fått min remiss och att de skulle återkomma inom 5 mnd..... Långsamt? Näää...

Denna nya läkare var verkligen extremt noggrann i sin undersökning... Inger - om du läser detta... Vi var nog där samtidigt idag - hos Lena T, eller hur?  Visst var hon så noggrann så man verkligen hann bli lite orolig...?!

Å andra sidan - det kändes riktigt bra att bli stämplad OK efter en sådan undersökning!!!

Nu skall jag strax gå och nanna;-) Bara ut med vovvarna först...

Kram på er allihop!
Elisabeth

13. juni 2004 kl 08.57...

...kom det en liten flicka till oss - och nu har hon hunnit fylla 7 år.
Världens finaste, underbaraste Linn har firat sin födelsedag idag och sover nu - ganska så nöjd;-)
Imorgon väntar skolavslutning och sedan är det sommarlov.

Jag tycker bilden är fin (även om jag inser att jag kanske inte visar upp mig från den snyggaste, mest stajlade sidan;-))
Dock är kärleken den visar finast och stor - störst...

Kram till er alla!
Elisabeth

OK-stämpel igen!...

...såååååå skönt!  Anspänningstiden innan återbesöken blir kortare och kortare - denna gången slog det mig egentligen först då jag satt i bilen på väg från jobbet in till sjukhuset att "shit, proverna kan ju va konstiga!!"
Det var de dock inte! ;-)  Inte en röd siffra nånstans och klämmandet gick rätt snabbt och lätt - dock inte slarvigt! Han känner¨väldigt väl genom både kvarvarande bröst och den opererade sidan - även armhålorna, hals och längs med nyckelbenen känns noggrannt igenom. Inga konstigheter och det känns ju helt underbart!

Dock var min hjärtscint inte utan anmärkning - mitt värde hade gått ner från 62% (hade 67 innan jag påbörjade herceptinet) till 55%... Det är den lägre gränsen för normalvärde. Inte så kul, men enligt onkologen inte heller så oroväckande. Dock skulle jag göra en ny hjärtscint i juni. Känns rätt märkligt att det har gått ner såpass mycket för jag känner mig verkligen rätt så pigg. Förra veckan sprang jag (läs: joggade lätt) 1 mil måndag och onsdag och sedan 7 km lite snabbare på lördagen. Låter ju inte direkt som jag skulle vara på väg att få hjärtsvikt, eller hur?
Ja, ja, nog om det - det lär väl visa sig i juni;-)

Frågan om hur vi skall göra med mitt kvarvarande bröst togs också upp. Tydligen är det inte utan problem som alla dessa inblandade doktorer kommunicerar... Det är remisser hit och begäran om kompletteringar dit och kontentan av det hela är att det drar ut på tiden... Förvånande? Nä, inte särskilt;-)
Nu är det väl så iaf att plastiken har mycket att göra (förvånade?) och därför vill de ju veta hurpass bråttom det är med mitt bröst. Så nu ska genetikern i Lund uttala sig om detta, fast det kan han ju enbart göra via min onkolog. Att prata direkt med plastiken går ju inte för sig! ;-)
Nu låter det kanske som jag är lite irriterad, men se; det är jag inte. Det går ju sin gilla gång och bröstet försvinner väl så småningom. Tanken från plastiken nu är att rekonstruera det ena och sätta in implantat på det andra samtidigt. Vi får väl se - jag ska väl få lov att säga vad jag tycker också innan de ger sig på mig.

Nu är det vår och jag har blivit stämplad OK ännu en gång. Det är helt underbart!

Kram på er allihop!
Elisabeth

Himlen har fått en ängel

Jag vet fortfarande inte riktigt om jag vill skriva det här inlägget - men jag har nog inget val. Precis som en annan bröstsyster skrev i sin blogg så var Linda en tjej som berörde oss alla. Kanske speciellt vi som hade fått en liknande diagnos ungefär samtidigt.

Linda gick bort idag. Hon kommer inte hem till sin man och sina barn. Det ger en själv lite perspektiv - även om jag tyckte jag hade lite av den varan sedan innan så inser jag brutalt idag att jag redan har glömt bort en hel del. Jag som haft dumma gräl med mina två tjejer idag - allt blir så futtigt....
Samtidigt vet jag ju att allt är normalt. För mig och min familj är allting normalt - och jag blir så otroligt tacksam för att jag idag fick lov att fira min 35:e födelsedag. Det kunde varit annorlunda - och tro mig, jag vet att jag inte kan ropa hej ännu, men jag har ju trots allt fått lov att fira ännu en födelsedag. Det är jag innerligt tacksam för.

Mina tankar går till Linda, som gav så många så mycket, och till hennes familj och nära vänner som måste fortsätta utan henne.

Elisabeth