onsdag 2 november 2011

2 år....

..sedan jag tog bort mitt sjuka bröst. Känns helt underligt att tänka på att det faktiskt är två år sedan.
En god väninna frågade mig på telefonen igår hur det kändes inför idag... Jag måste ärligt erkänna att jag helt hade glömt bort vilken dag det var/är...
Och det är väl helt underbart! Mitt liv innehåller verkligen så mycket mera än tankar om att jag blivit av med ett bröst... Faktum är att mina tankar kretsar mer runt att jag gärna vill bli av med det andra också!!! ;-)

Vid den här tiden för två år sedan så låg jag och tänkta på att det nog inte var ett bra tecken att kirurgen inte kommit och pratat med mig efter operationen - jag hade en tanke om att han skulle komma förbi och glatt berätta att det minsann inte var någon spridning till portvakten, varpå jag skulle le resten av kvällen.
Då tänkte jag att jag nog istället låg risigt till...

Nu, två år senare, så har jag kommit ut på andra sidan. Jag ropar självklart inte hej - inte på långa vägar - ännu, men känner ändå att jag kommit en bit på vägen.

Jag har varit på det första besöket hos plastikkirurgerna och fått veta att jag - om jag vill rekonstruera - får belaga mig på att det blir två stycken diep lambå (där man tar hud och fett från magen och formar två bröst). Jag har sedan länge bestämt mig för att ta bort det andra bröstet också - och nu sedan underbara Ingrid fått bröstcancer även i andra bröstet - har känslan av att det är bråttom förstärkts.
Jag vet att statistiskt så är risken att få cancer i andra bröstet betydligt mindre än risken att få ett återfall - men å andra sidan så är risken för att få bröstcancer vid 33 försvinnande liten.... Man kan väl säga att jag redan faller lite utanför statistiken...;-)

Just när det gäller tankerna på återfall så har det kännts rätt jobbigt på sistone. Både finaste Ingrid och bästaste Annika har ju brottats med ångesten rätt så rejält senaste tiden och det har påverkat mig mycket. Jag ska göra några undersökningar framöver - rutin inför återbesök i december - men det känns jobbigare nu än det har gjort inför tidigare återbesök.
Själv funderar jag om det kan ha att göra med att det faktiskt till våren har gått två år sedan avslutad cytostatikabehandling - enligt min onkolog en riktig milstolpe. Jag kan på nåt vis nästan se målsnöret - och det skulle verkligen kännas fruktansvärt ifall de skulle hitta nåt.
Jag har alltså inga särskilda symptom på att nåt skulle vara tokigt, men bara känslan av att vara såpass nära gör nog att tankarna tidvis blir lite jobbigare. Ni vet- i dessa förkylningstider finns det massor av "symptom" att oroa sig för...;-)

Så nu har jag tid för en ny hjärtscint och MR av kvarvarande bröst. Blodprov ska ju också göras. Återbesöket blir precis i början på december.

Det var väl en rätt så låååång markering av två årsdagen? Trodde verkligen inte att jag skulle ha så mycket att säga, men jag har ju å andra sidan inte nånsin varit känd för att hålla mig kort...;-)

Jag är så glad för att jag kan sitta på jobbet (på rasten förstås!) och skriva dessa rader - mitt liv är så mycket mer mormalt nu än för två år sedan. Det är jag mycket tacksam för!!


Kram på er allihopa!!
Elisabeth

fredag 9 september 2011

Den 9. september 2006 kl.09.36...

...kom vår andra lilla guldklimp till oss. Agnes föddes och i ett slag var jag plötsligt tvåbarnsmamma. Helt enkelt underbart!!!

Så idag fyllde världens finaste Agnes hela 5 år. Hon har haft en skön dag hemma från dagis med frukost på sängen och paketer. Hon sover nu - mycket nöjd med dagen...

För två år sedan firade vi Agnes födelsedag i Frankrike. En underbar dag - massor av sol och värme. Och inom mej en enorm ångest som åt och åt.
Jag hade upptäckt min knöl bara två veckor innan och då vi åkte på den efterlängtade semestern till södra Frankrike var det med vetskapen (för inom mig var jag helt övertygad om att det var skit) att jag förmodligen hade cancer.
Vi hade tre veckor där som var fyllda av sol och värme, barnskratt, sandiga tår, god mat, långa stränder, gamla slott - och inte minst en dödsångest som hade mig i ett järngrepp.

Nu har det gått två år. Jag kommer så väl ihåg att jag satt på toa där nere och hoppades att jag skulle få uppleva Agnes 5 årsdag. Just då kändes det som att det skulle vara en seger. Och det var/är det ju!
Här sitter jag, två år efter och är otroligt tacksam för att jag kunde pussa mina döttrar godnatt ikväll och få vara med en födelsedag till.
Det är inte självklart. Inte för någon.

Bilden nedan är ifrån idag. Efter mycket regn här nere i Skåne har vi idag haft en helt underbar dag. Det syns på kisandet!! ;-)
Vi har nyss lämnat storasyster Linn på skoldisco och införskaffat festis, chips och dippa. Livet har verkligen lekt idag!






Så med denna soliga bild avslutar jag för idag.

Kram på er allihop, och ta hand om varandra!
Elisabeth



fredag 19 augusti 2011

Återbesök igen...

...och det gick bra även den här gången.
Det blir långt mellan inläggen här på bloggen nu, men det känns helt rätt. Tänkte ändå att jag kunne berätta att jag varit på återbesök idag och att jag fortfarande kan visa upp ett OK-stämpel.

Det känns ju ändå som att det på något vis är en liten seger varje gång jag kan gå därifrån lite lättare i hjärtat...
På tal om hjärtat så skall jag ha en ny undersökning av detta organ inför nästa återbesök i december. Även en liten mammografi av kvarvarande bröst ska klämmas in. 
Läkaren (som för övrigt inte var en  av de "vanliga") tyckte dessutom att jag skulle ringa till plastiken och tjata lite. Jag har efter lång väntan -remissen gick iväg i december - fått ett brev (i maj) som talade om för mig att de fått min remiss och att de skulle återkomma inom 5 mnd..... Långsamt? Näää...

Denna nya läkare var verkligen extremt noggrann i sin undersökning... Inger - om du läser detta... Vi var nog där samtidigt idag - hos Lena T, eller hur?  Visst var hon så noggrann så man verkligen hann bli lite orolig...?!

Å andra sidan - det kändes riktigt bra att bli stämplad OK efter en sådan undersökning!!!

Nu skall jag strax gå och nanna;-) Bara ut med vovvarna först...

Kram på er allihop!
Elisabeth

måndag 13 juni 2011

13. juni 2004 kl 08.57...

...kom det en liten flicka till oss - och nu har hon hunnit fylla 7 år.
Världens finaste, underbaraste Linn har firat sin födelsedag idag och sover nu - ganska så nöjd;-)
Imorgon väntar skolavslutning och sedan är det sommarlov.

Jag tycker bilden är fin (även om jag inser att jag kanske inte visar upp mig från den snyggaste, mest stajlade sidan;-))
Dock är kärleken den visar finast och stor - störst...



Kram till er alla!
Elisabeth

tisdag 19 april 2011

OK-stämpel igen!...

...såååååå skönt!  Anspänningstiden innan återbesöken blir kortare och kortare - denna gången slog det mig egentligen först då jag satt i bilen på väg från jobbet in till sjukhuset att "shit, proverna kan ju va konstiga!!"
Det var de dock inte! ;-)  Inte en röd siffra nånstans och klämmandet gick rätt snabbt och lätt - dock inte slarvigt! Han känner¨väldigt väl genom både kvarvarande bröst och den opererade sidan - även armhålorna, hals och längs med nyckelbenen känns noggrannt igenom. Inga konstigheter och det känns ju helt underbart!

Dock var min hjärtscint inte utan anmärkning - mitt värde hade gått ner från 62% (hade 67 innan jag påbörjade herceptinet) till 55%... Det är den lägre gränsen för normalvärde. Inte så kul, men enligt onkologen inte heller så oroväckande. Dock skulle jag göra en ny hjärtscint i juni. Känns rätt märkligt att det har gått ner såpass mycket för jag känner mig verkligen rätt så pigg. Förra veckan sprang jag (läs: joggade lätt) 1 mil måndag och onsdag och sedan 7 km lite snabbare på lördagen. Låter ju inte direkt som jag skulle vara på väg att få hjärtsvikt, eller hur?
Ja, ja, nog om det - det lär väl visa sig i juni;-)

Frågan om hur vi skall göra med mitt kvarvarande bröst togs också upp. Tydligen är det inte utan problem som alla dessa inblandade doktorer kommunicerar... Det är remisser hit och begäran om kompletteringar dit och kontentan av det hela är att det drar ut på tiden... Förvånande? Nä, inte särskilt;-)
Nu är det väl så iaf att plastiken har mycket att göra (förvånade?) och därför vill de ju veta hurpass bråttom det är med mitt bröst. Så nu ska genetikern i Lund uttala sig om detta, fast det kan han ju enbart göra via min onkolog. Att prata direkt med plastiken går ju inte för sig! ;-)
Nu låter det kanske som jag är lite irriterad, men se; det är jag inte. Det går ju sin gilla gång och bröstet försvinner väl så småningom. Tanken från plastiken nu är att rekonstruera det ena och sätta in implantat på det andra samtidigt. Vi får väl se - jag ska väl få lov att säga vad jag tycker också innan de ger sig på mig.

Nu är det vår och jag har blivit stämplad OK ännu en gång. Det är helt underbart!

Kram på er allihop!
Elisabeth

tisdag 29 mars 2011

Himlen har fått en ängel

Jag vet fortfarande inte riktigt om jag vill skriva det här inlägget - men jag har nog inget val. Precis som en annan bröstsyster skrev i sin blogg så var Linda en tjej som berörde oss alla. Kanske speciellt vi som hade fått en liknande diagnos ungefär samtidigt.

Linda gick bort idag. Hon kommer inte hem till sin man och sina barn. Det ger en själv lite perspektiv - även om jag tyckte jag hade lite av den varan sedan innan så inser jag brutalt idag att jag redan har glömt bort en hel del. Jag som haft dumma gräl med mina två tjejer idag - allt blir så futtigt....
Samtidigt vet jag ju att allt är normalt. För mig och min familj är allting normalt - och jag blir så otroligt tacksam för att jag idag fick lov att fira min 35:e födelsedag. Det kunde varit annorlunda - och tro mig, jag vet att jag inte kan ropa hej ännu, men jag har ju trots allt fått lov att fira ännu en födelsedag. Det är jag innerligt tacksam för.

Mina tankar går till Linda, som gav så många så mycket, och till hennes familj och nära vänner som måste fortsätta utan henne.

Elisabeth

söndag 16 januari 2011

The Fantastic Four!!!

Måste bara berätta att jag igår kom hem från ett helt underbart dygn på Skansen i Båstad. Där var jag med mina tre bröstsystrar Viktoria, Annika och Ingrid.  The fantastic four helt enkelt...

Återigen förvånas jag av hur himla BRA det känns att umgås med dessa tre tjejer. Det var ju första gången jag och Viktoria träffade Ingrid, men det blir definitivt inte den sista! ;-) En underbar människa som det är otroligt lätt att tycka om!
Det kändes lite som vi alla alltid hade känt varandra - alla ämnen, både lätta och mycket tunga, avhandlades med samma självklarhet.

Jag tog inte många foton - de andra tjejerna hade varit mycket duktigare och tagit med sig sina bra kameror medans jag "bara" hade min mobil med dålig kamera. Dock är jag säker på att ni får se foton på deras bloggar! ;-) Det togs MASSOR!! ;-)

Jag hade tänkt skriva lite på bloggen igår, men energin räckte helt enkelt inte. Det tar verkligen på att umgås så intensivt ett dygn... C blev lite förvånad att han inte fick hem den utvilade frun han hade trott, utan en fru som nästan såg i kryss så trött hon var. Fast tröttheten var fremst mental - det är så otroligt underbart att prata med dessa tjejer, men jag förvånas över hur utmattad man blir. Det är väl bara att träna, antar jag - fler möten, så blir man duktigare! ;-)

Så, efter ett verkligen underbart dygn på spa tar man itu med vardagen igen. Med lite lenare och finare hud...;-)
Även om jag sagt att det är tröttande mentalt så ger det samtidigt så otroligt mycket!!! Jag längtar redan till nästa gång vi ses!

Nu har jag precis kollat de bilderna jag tog från restaurangen - och de var inte sådär jättebra, om man säger så...;-) Ni får helt enkelt hålla tillgodo med det de andra har producerat... Sorry, tjejer;-)

Imorgon är det dags för min (peppar, peppar, ta i trä) allra, allra sista behandling med herceptin... Det innebär också att det är det officiella slutdatumet för min behandling på cytostatikamottagningen i Malmö. Det känns såklart otroligt bra - och lite konstigt... Självklart är det lång tid kvar till en friskförklaring, men det är i vilket fall som helst en milstolpe av dimensioner. Nu ska jag faktiskt inte infinna mig på onkologen i Malmö förrän i april. Innan dess är det förstås blodprov och en hjärtscintigrafi igen, men annars har jag så att säga inget inbokat...;-)
Tumören jag själv hittade i mitt vänstra bröst den 28. augusti 2009 har inneburit mycket jobbigt, men även många bra saker. Det har gått en lång tid och varit en lång resa - som inte är slut ännu, men som äntligen börjar ta en annan form.

Jag hoppas snart höra från plastiken. Då återkommer jag säkert med mer info om hur en eventuell rekonstruktion kommer att göras.

Nu tänker jag sticka lite;-) Eller läsa, eller titta på en film i min iPhone eftersom C spelar bilspel på tv'n... En helt vanlig söndag i ett helt vanligt hem...;-) (ja, våra döttrar leker jättebra med varandra uppe på ovanvåningen. Vi har inte bundit fast dom nånstans! ;-))

Ta hand om varandra!
Kram på er allihop.
Elisabeth