söndag 25 mars 2012

Två år!

En milstolpe av de riktigt stora.... Större än jag egentligen vågar erkänna. För jag ropar ju inte hej ännu;-) Långt därifrån! Det låter kanske lite tjatigt och dumt, men som patient i den här svängen så lär man sig att inte ta något på förskott.

Dock är det så att jag har insett att det faktiskt är något att fira. Det ÄR stort att ha nått två-årskontrollen utan några symptom. Det erkände till och med min onkolog (som inte direkt är känd för att vara överdrivet positiv, utan mycket realistisk). De hade till och med diskuterat det (hans efterträdare och han) innan de kom in till mig att det faktiskt är en riktigt fet milstolpe för "en sån som jag" ! Dvs med tumör som var Her2-positiv och receptor-negativ.
Det tog jag som en stor anledning att fira min två-årsdag!

Med mig på läkarbesöket hade jag min underbara Viktoria ! Vi skulle luncha ändå den här dagen och då kunde hon ju lika bra följa med mig till läkaren. Det är ju trots allt hennes läkare med...;-)
Han undrade nog lite då han såg oss båda där i väntrummet, men det blev en riktigt trevlig stund! ;-) Jag fick oerhört mycket beröm för mina fina ärr... Tack Viktoria;-p Hahahaha!!!

Nu är det ett helt halvår tills jag skall på kontroll igen. Det känns ganska så underbart att det glesar ut sig - inte för att det är så himla jobbigt att gå dit, men för att det betyder att jag faktiskt klarat mig två hela år efter cellgifterna. Min risk att få återfall har blivit betydligt mindre...

Just nu är jag mycket lycklig över att den förbannade skitcancern upptar mindre och mindre av min tankverksamhet. Tyvärr är det fortfarande så att så fort jag får ont nånstans eller som då min bh skavade så jag fick ett litet sår på min första opererade sida (jag märkte ju inget eftersom jag inte har någon känsel där) så var min första tanke: NEJ!!! Inte hudmetastas!!!!  Innan jag sansade mig och insåg att jag hade sprungit bredvid A ,som lärde sig cykla, utan tillräckligt stöd för mina proteser...
Så kommer det förmodligen vara i många år framöver, men så länge jag kan sansa mig och tänka efter så känns det väl OK ändå. Det är nog bara att acceptera att tankarna går dit först - det är ju det som är den största rädslan...

Nu tänker jag gå ut till mina sötisar som hoppar och lever om på studsmattan där ute.

Ta hand om varandra!
Kram till er allihop!
Elisabeth