tisdag 21 december 2010

Stämplad igen...

...och även denna gång står det OK! Så himla skönt!
Jag var inte riktigt klar över hur spänd och nervös jag var förrän jag andades ut efteråt... Kände mig rätt däckad resten av dagen;-)

Jag hade några frågor till min läkare, Martin, och fick de alla besvarade. Bl.a frågade jag om min onda höft som jag haft sedan augusti. Jag berättade att den gjort ont sedan jag dansade salsa i 40 min på Å o J's bröllop. Ont till och från. Min egen analys (och C's) går ju ut på att det borde gjort betydligt ondare nu än i augusti, om det skulle varit en metastas... Eller hur? Han frågade om jag behöver ta smärtstillande? Och svaret på det är nej. Så han tyckte nog också att det lät som ett inflammerad senfäste på höften, eller något i den stilen.
Dock gör det mycket ondare idag.... Är det inte typiskt?;-) Jag sade det precis till C och han kunde ju kallt konstatera då att jag ju var ute och gick i snön i stan igår - mycket. Dessutom promenerade jag även igår kväll. Så inte konstigt alls att det gör lite ondare idag.  Fast det är jobbigt - man blir påmind hela tiden och tankarna går ändå sina egna vägar...

Nu skall ju inte jag ha något återfall! Men vi tog ändå upp den nya behandlingsmetoden som kommer. Det är dragit igång en studie där Malmö får vara med. Inga patienter ännu, men det kommer säkert snart. Martin kunde berätta att när de använt denna metoden på patienter där alla andra möjligheter är uttömda, så har de ändå fått mycket goda resultat - mycket lovande.
Han trodde att detta kommer bli den ledande behandlingen för patienter med her-2 positiva tumörer, kanske även som förstahands behandling. Verkar på honom som det här helt skulle kunna revolutionera behandlingen av såna som mig. Mycket spännande.
Det gör att ett återfall inte längre behöver betyda döden - ganska skönt att tänka på.
I studien kommer det ingå patienter som fått sitt första återfall. Det måste ha gått minst 6 mnd efter avslutad herceptinbehandling för att man ska kunna få vara med.

Annars var alla mina prover bra - inga röda siffror nånstans. Bra!! Även mammografi och UL gick han igenom. Sedan var det dags för klämmandet;-) Inga konstiga lymfkörtlar hittades - BRA!!!!

Vi pratade även igenom det här med rekonstruktion - igen. Här i södra Sverige är reglarna så att det måste minst ha gått 2 år efter avslutad cytostatikabehandling innan man får göra en rek. Inte så konstigt egentligen. Dock har jag nu fått en remiss till plastiken för att prata med en av läkarna där om mina utsikter, och vilka valmöjligheter jag kommer ha. Finns det öht någon möjlighet för expanderimplantat på min strålade sida? Om det gör det så vore det det absolut enklaste - då kan jag få två rätt så likadana bröst.
Tanken är ju att så fort som möjligt ta bort även det andra bröstet och innan har jag tänkt att det kan jag ju göra när jag ska rekonstruera.
På senare tiden har jag dock börjat fundera på hur det kommer bli ifall jag nu då INTE kan få expander på v sida - det är ju ändå det mest troliga alternativet.
Då återstår det två olika varianter - antingen ta hud och fett från magen, eller samma sak från ryggen på respektive sida. Frågeställnigarna blir då... Finns det nog med  hud och fett på magen till TVÅ bröst? (inte alls problem, kan jag tycka...;-)), om inte finns det ju då flera alternativ - att antingen göra ett kroppseget bröst, och ett expanderimplantat, eller att göra två kroppsegna, det ena från magen och det andra från ryggen.
Vid det första alternativet är jag orolig för att det ska bli alldeles för stor skillnad på de två brösten - det ena kommer ju att bete sig som ett "vanligt" bröst och det andra kommer ju vara ett silikonimplantat så småningom. Och vid det andra alternativet så blir det två mycket stora operationer - inte utan risk för komplikationer med vevnadsdöd eller liknande. Vill jag öht ta den risken?
Då kommer vi till poengen med det hela - om jag inte kan få expander utan måste göra de stora operationerna, och jag då bestämmer mig för att jag lika gärna kan använda  protes på båda sidorna - ja, då kan jag ju ta bort det andra bröstet redan nu! Och därför har jag fått en remiss till plastik för bedömning nu.
Mycket resonerande kring rätt lite, men så är det iaf!! ;-)

Nu har jag en tid för herceptinbehandling på måndag - den näst sista! Så i läkarens protokoll igår skrev vi in ett SLUTDATUM!!! Den 17. januari 2011 ska jag vara färdigbehandlad.... Helt otroligt!
Jag ska göra en ny MUGA - en hjärtscint, avslutande sådan...;-)  Och sedan kommer jag gå på kontroller inte på cytostatikamottagningen utan två våningar ner. Nästa kontroll blir i slutet på april.

Ett mycket positivt besök allt i allt!

Nu ska jag ägna mig åt att njuta av semestern - och möjligen baka mandelmusslor när C kommer tillbaka från affären. Idag är målaren här och tapetserar - blir jättefint!

Kram på er allihop!
Elisabeth

torsdag 16 december 2010

OK-stämpel...

...fick mitt kvarvarande bröst på tisdagens undersökning. Det var ju skönt, även om jag inte varit speciellt orolig. Dock var det faktiskt ett uns jobbigt att vara där, och det märktes på personalen att de läst in sig på min journal. De var mycket inkännande och uppmärksamma och var medvetna om det påfrestande i att komma tillbaka till rummet och undersökningen som ju satt sina tydliga spår både fysiskt och mentalt.

Jag hade innan bestämt mig för att jag skulle be om ett ultraljud också, på läkarens inrådan, eftersom jag vet om att jag har/hade mycket täta bröst. Att jag dessutom då är premenopausal (som det så fint heter när man har kvar sin mens...;-)), gör att det kan vara betydligt svårare att upptäcka en eventuell cancer enbart med mammografi.
Jag fick då veta att de hade problem med sin ena ultraljudsapparat och att jag därför inte kunde räkna med att få UL - iaf inte just den dagen.
Så då jag blev ombedd att stanna kvar eftersom de ville göra ett UL också.... Nerverna hoppade omkring och skuttade lite som de ville...
Dock var det rätt snabbt överstökat och läkaren hade mest velat få ett "utgångsläge" på mitt bröst, som hon kallade det. Hon sade att hon inte blivit förvånad om hon hade hittat en cysta eftersom jag hade så täta bröst, men inte ens det hittade hon och då verkade hon mycket nöjd;-)   Jag med!!!! ;-)

Nu är det återbesök på måndag. C följer med och vi lämnar barnen hos farmor o farfar.

Idag har vi ätit den första julskinkan - mums!! Ikväll ska C iväg till en jobbarkompis - blir nog rätt sent...;-)
Imorgon är det min tur att åka iväg med kollegor. Ska bli himla kul!!

Kram på er allihop!
Elisabeth

lördag 11 december 2010

Ny årsdag...

Ja, dom duggar tätt nu, årsdagarna...det samma kan man väl inte säga om mina blogginlägg;-)

Idag (i skrivande stund blev det faktiskt igår...) är det altså ett år sedan jag påbörjade min cellgiftsbehandling. Känns lite konstigt, måste jag säga.
Har inte så mycket att skriva om, men ville som förra gången jag skrev bara uppmärksamma årsdagen.

Jag ska på mammografi¨på tisdag och sedan på andra återbesöket den 20. Det känns helt ok, men jag har hört att det kan visa sig vara fel...;-) Man vet aldrig helt hur huvudet reagerar innan man är där...


Nu tänker jag gå och lägga mig. Sov så gott allihop och ta hand om varandra!
Kram Elisabeth

tisdag 2 november 2010

Ett år...

...., ett helt år har gått sedan mitt vänstra bröst försvann. Det känns helt OK faktiskt;-)
Jag har tänkt på det, men mest lite förundrat med tanke på att tiden har gått så himla fort.

Dagen har spenderats i skolan eftersom jag just nu är inne som instruktör på skolan där de/vi utbildar flygledare.
Det är intressant och roligt. Mycket annorlunda jämfört med mitt "vanliga jobb" där jag har många och ibland långa pauser. Nu blir det inte mycket av den varan, men roligt är det i vilket fall som helst! ;-)
Det är ju trots allt framtida kollegor man får utbilda.

Annars har jag inte mycket att berätta - ville bara uppmärksamma årsdagen;-)

Kram på er allihop!
Elisabeth

torsdag 14 oktober 2010

Award...

(er)...har jag fått! Hela två stycken - tänka sig!;-) Jag är himla glad och lite, lite rörd över de fina motiveringarna.



Viktorias motivering: 
Bara 33 år gammal fick Elisabeth en aggressiv HER2-positiv bröstcancer. Elisabeth låg ca 2 månader före mig i behandling och när jag skulle börja med mina första cellgifter satt jag och googlade på biverkningar. Då hittade jag Elisabeths blogg. Jag skrev ett inlägg på hennes blogg som hon svarade på ganska omgående och sedan har det bara rullat på - jag har fått en fantastisk vän som jag inte bara delar BC med utan humor, galenskap och många värderingar. I sin blogg har Elisabeth på ett intressant och detaljerat sätt beskrivit sin resa. Hon har inte bara återgivit fakta utan även släppt in oss i sitt innersta rum och fått ta del av hennes känslor.

Ingrids motivering:
Kära Elisabeth! Du var en av dom första som kommenterade i min blog - och jag kommer inte att glömma hur härlig din komentar var att lesa- det var en slik entusiasm över den- o förvåningen över att vi båda två är "norskor " !! Du utstrålar en energi och positivitet i dina kommentarer som jag gillar mycket - och jag hoppas inte det tar för lång tid innan vi möts - o även Viktoria !

Nu skulle jag svara på tre stycken frågor.

1. Vad känns viktigt för dig?
Ja, vad ska man säga - det är ju självklart min familj. Min underbara klippa till man och mina små tjejer. Dom ger mig verkligen allt. Varje dag.
Fast det är ju mycket som känns viktigt för mig. Jag har ju mera familj och vänner vars stöd och hjälp har kännts ovärderlig.  Min hälsa (näää, verkligen??;-)). Mitt jobb...ja faktiskt. Har världens bästa jobb med världens bästa kollegor.
Nu får det minsann räcka på denna punkten!

2. Vilken är din älsklingsfärg?
Från en mycket "luddig" fråga går vi direkt till en mycket konkret en...;-)
Tror jag får svara grön. Inte så mycket klargrön, utan mera dov grön. Även limegrön faktiskt. Grönt är skönt, helt enkelt!!

3. Vilka tre vänner vill du ge detta pris till?

Nu blir det lite "klubben för inbördes beundran" det här, men faktum är att dessa tre tjejer har gett mig så mycket! Två av de har jag redan träffat IRL flera ggr och den tredje hoppas jag träffa snart!

Viktoria - Annika - Ingrid

Ni tjejer lyfter mig!
Viktoria har jag vetat om längst. Vi har delat det mesta, förutom säng... Ha ha ha!! Nu ska vi kanske snart dela sovrum iaf;-)  Skämt åsido så upptäckte vi att förutom att vi bor bara 10 min ifrån varandra så har vi en sjukdomshistoria som ser ungefär likadan ut. Vi "delade" samma kirurg, samma onkolog, samma studie, skulle haft samma sköterska, hamnade i samma arm i studien.
Vi har lunchat och fikat och ältat och ältat. Helt underbart!

Annika är jobbarkompisens syster som har blivit så nära! Det är underligt hur man kan komma så nära en annan människa så snabbt. Vi har också träffats ett par gånger och nu är det snart dags igen. Det är en fröjd!

Ingrid är bloggaren som kom sent, men gott! ;-)  Där var minsann en tjej till som verkligen kunde skriva. Och vilken historia hon kan berätta... Hoppas du får nån form av upprättelse, Ingrid!
Jag hoppas även att vi snart kan få till att träffas allihop. Erbjudandet om våningen ligger och pyr - vi väntar bara på rätt tillfälle;-)

Till sist vill jag bara lägga till en tjej till som är värd en award. Linda - en kvinna med mod och mer styrka än vad många besitter.


Ikväll ska jag få gå på Singin' in the rain... det ska bli kul minsann!!

Kram på er allihop!
Elisabeth

söndag 3 oktober 2010

Fortsättning...

....utlovades ju - här kommer den;-)

det var ett mycket upplyftande möte på onkogenetiska i Lund. Dels är det en otroligt kompetent läkare och dessutom har han ett stort mått av empati.

Han gick igenom den gjorda riskbedömningen med mig och kunde konstatera att det inte fanns någon mutation vare sig på BRCA 1 eller 2. Det är ju super! Det betyder att jag kan andas ut när det gäller mina äggstockar iaf. Det finns ju en ganska stor risk för det också om man skulle ha en mutation i ovan nämnda gener. (typ 50-60% i BRCA1 och (tror jag) ca 30% i BRCA2)

Däremot har jag tydligen en relativt stor risk för att få bröstcancer även i det andra bröstet, ca 25% fram till jag är 80 år. Nu kan det ju tyckas att det inte är en särskilt stor risk, men det är ändå 1 av 4. Själv tyckte jag att det var rätt ok siffror och sa att om jag lever till jag är 80 ska jag kunna acceptera att dö av bröstcancer då. Varpå han sa att "du är ju frisk, det är klart att du ska leva tills du blir 80!" Varför ska du riskera att få bc då?


Han sade åt mig att använda informationen med omsorg - det verkade som han nog tyckte att jag nog borde ta bort det andra bröstet också. Dock verkar risken för att få det nu, relativt sett, liten. Isf kommer jag nog vänta tills det blir aktuellt med en rekonstruktion. Dvs om ca 2-2 1/2 år.
Under den tiden ska jag gå på mammografi + ultraljud en gång pr år.

Han berättade lite om forskningen och andra trevligheter - jag gillar ju information och tycker det är mycket intressant att lyssna till.
Det är ju så att Herceptin som jag får var 3. vecka är så nytt att det inte finns mycket statistik. Hur långtidsöverlevnaden kommer vara osv. Han verkade dock vara full av tillförsikt, och det känns ju bra!
De VET ju att det är ett dundermedel som  gör underverk.

Jag glömde fråga om tjejernas risker... Känns ju kul - snacka om att vara egofixerad;-)
Kommer ringa de imorgon för att om möjligt få prata med nämnda läkare, evt att han kan kolla upp det och återkomma. Rätt angeläget...

Nu ska jag jobba lite - även om det är söndag;-)
Kram på er allihop!
Elisabeth

torsdag 30 september 2010

Utredningen klar...

...och den visar att jag inte har någon ärftlighet! Ville bara skriva det innan jag går och lägger mig. Förklarar lite mera utförligt imorgon;-)

Skicka en varm tanke till Linda och hennes familj innan ni somnar, det kommer jag att göra.

Kram på er allihop och ta hand om varandra!
Elisabeth

fredag 17 september 2010

Oj...vad länge sedan

...det var jag skrev!

Allting bra! Jag jobbar och har minsann inte tid att skriva här...;-)  Det är skönt att jag ska gå ner i arbetstid i oktober. Och då ska ni ändå veta att jag älskar mitt jobb och är jätteglad att jag är tillbaka! Men 100% har vi inte jobbat båda två sedan 2003...;-) Det är mycket hej och hejdå i dörren på jobbet!! ;-) Skönt ändå att vi jobbar på samma ställe...

Tänkte bara meddela att jag har fått en kallelse till onkogenetiska i Lund - ni vet dom som har tagit blodprov och kollat om min bröstcancer var ärftlig eller inte. En rätt viktig fråga för mig och inte minst våra två små flickor. Den 30. september ska jag dit.
De varnade för att det kunde dröja. De skulle börja med att kolla de vanligste mutationerna - var det någon av dom skulle det ju inte ta så lång tid. Men om det skulle visa sig att de fick gå igenom alla paren utan att hitta något så kunde det ju ta upp emot 3/4 år. Därför skulle jag inte vänta mig så mycket förrän närmare jul.....  Detta gör ju att jag nu är liiite orolig för att det trots allt ska visa sig att det finns en mutation. Om de inte behövde gå igenom alla...
Aja, jag har ju faktiskt inte egentligen nån anledning att tro nånting. De kanske bara jobbade mycket snabbt? Trycket kanske inte var speciellt stort just nu?  Det lär visa sig! 

I dag har vi varit lediga allihop. Tagit det mycket lugnt och bara myst. Sååå skönt när de senaste dagarna bara flugit förbi. Dessutom känns det lugnt och skönt att klarat mitt slutprov på jobbet. Nu släpps jag snart lös och får sitta och jobba själv. Underbart!

Kram på er allihop!
Elisabeth

onsdag 1 september 2010

Jobb jobbelijobb...

Började jobba i måndags. Det var jätteroligt! Och tröttande...;-)
Länge sedan man har fått koncentrera sig så länge åt gången. Skrev det första provet igår (och det gick jättebra;-)), så idag fick jag sitta och jobba medans instruktören satt bakom.
Kändes mycket konstigt till en början, men sedan kom allt tillbaka. Det krävs några pass till förstås innan allt är som förut och man är lika snabb och effektiv som innan, men det kändes verkligen bra idag.

Imorgon ska jag upp och börja jobba 07.00. Innan i veckan har jag ju haft sovmorgnar och börjat vid 8.

Idag går mina tankar till Linda som har fått dåliga besked... - igen...
J***la skitsjukdom!!!!!!

Ta hand om varandra! Kram på er allihop!
Elisabeth

lördag 28 augusti 2010

Första återbesöket...

...och det gick förstås alldeles utmärkt! ;-)  Mina värden var hur bra som helst. Efter endel klämmande på hals, operationsområde och under armen fick jag ett OK-stämpel även där. (Inte bokstavligen förstås...;-))
Mitt kvarvarande bröst kände sig inte utanför heller - klämmandet fortsatte. Även detta klarade sig utan anmärkning. Ny tid och mammografi bokades till veckan innan jul.

Det var faktiskt ett riktigt trevligt och upplyftande besök. Jag hade endel frågor som jag fick svar på.
Den upplyftande delen har till stor del att göra med att cancerforskningen går framåt ordentligt. Han kunde berätta om en ny målsökande medicin för Her-2 positiva - som jag. Tydligen har de hittat ett sätt att "fästa på" ett nytt cellgift (möjligen gammalt, men har ej kunnat användas innan pga att det är så hysteriskt toxiskt) till traztuzumab (herceptin). Det funkar ju så då att herceptinet söker upp tumörcellerna pga deras receptorer på ytan och sedan gör cellgiftet jobbet.
Låter hur häftigt som helst!! Det är tydligen inte ens ett registrerat medel ännu, men min doktor har då fått till det så att de ska få vara ett av sjukhusen som får vara med i studien. Det är ju helt fantastiskt!
Jag ska ju inte ha nåt återfall! (Men om det nu i värsta fall skulle bli så illa så finns där nu ett nytt medel att få testa.)
Ni har väl läst och hört om George ?  Han fick inte lång tid kvar av sina läkare då han diagnostiserades med mesotheliom...
Nu lever han med hjälp utav en ny medicin. Inom en studie. Han väntar barn med sin fru - något som var otänkbart då han fick diagnosen.  Forskningen kan göra underverk....

Nu måste jag rusa - Linn ska på kalas och vi behöver hitta presenter! ;-)
Kram på er allihop!
Elisabeth

söndag 22 augusti 2010

Förståelse

Sitter här och tänker... På hur bra jag har det nu. På hur dåligt jag har mått. Och fortfarande mår - ibland. Missförstå mig rätt - jag mår inte dåligt heller egentligen, men just nu känner jag att jag kör strutstaktiken. Eller håller för ögonen och blundar, som man gjorde då man var liten. Om jag blundar tillräckligt hårt - då finns inte cancerångestmonstret.

Och skrock...jag är så skrockfull att en 95-årig tant skulle ligga i lä! Inte nämna det, inte göra si eller så...ständigt köpslående med...ja, vem då? Nån. För någonstans känns det ändå som att det skulle varit bra om det gick att köpslå - jag skulle gett rätt mycket för att veta att jag fick leva ett långt liv här på jorden. Eller skulle det egentligen varit bra att veta?
Jag skulle iaf velat veta att jag kunde få finnas till för mina barn i många år till. Usch, nu låter jag negativ. Som att jag skulle förutsätta motsatsen. Det gör jag inte!
Men det är inte så lätt att lägga tankarna bakom sig. Så därför kör jag lite strutstaktik;-) Och blundar.

Jag känner att det drar ihop sig till återbesök. Hur säker jag än är på att jag faktiskt känner mig frisk, så smyger det sig in tvivel. Bara att behöva göra ett stort blodprov igen. Levervärden, kolla kalcium. Har jag ont i huvudet? Vad ska jag säga ifall doktorn frågar om jag har ont nånstans? Ja, men jag har tränat? Målat? Legat konstigt?  Man är ju inte direkt ett under av smidighet för tillfället;-) Kollar du regelbundet ditt kvarvarande bröst? Din opererade sida? Armhålan? Ja. Jaaa... Ja, eller jag blundar och gör det, men känner inte egentligen efter. Livrädd för att hitta nåt som inte ska vara där. Kommer rädslan någonsin försvinna? Tänk er att vara så rädd för en del av sin egen kropp att ni inte ens kan ta på den utan att må lite illa... Mitt utseende har jag inga problem med - tack gode gud för det - men att känna efter...

Igår lunchade jag med mina underbara bröstsystrar Viktoria och Annika.  De vet. De känner. Man behöver inte förklara. Vi har samma svarta humor. Det är befriande. Befriande att prata om de riktigt svåra sakerna och sedan kunna skratta lite åt eländet. Prognoser, cellgifter, biverkningar, livet med barn, livet i allmänhet, våra underbara män. Cancer, cancer, jävla skitcancer. Prata om hur den drabbar, och att livet aldrig blir sig likt igen. Om hur arga vi har varit och ibland fortfarande är, men att det ändå går att acceptera. Om hur vi nu ska leva våra liv. En dag i taget. Senare kanske det faktiskt går en hel dag utan att man tänker på cancern.
Någon har berättat att det faktiskt kommer bli så. Jag hoppas och drömmer om att jag en dag kan se tillbaka på den här perioden av mitt liv och tänka att jag lärde mig något. Om 40 år (man ska inte vara för kravstor...;-)) tittar jag tillbaka och tänker - jag hade ju faktiskt cancer där ett tag. Det var jobbigt, men jag kom igenom det. Stärkt.

Nu kallar livet. Agnes vaknade nyss och undrade om jag inte snart skulle lägga mig? Att gå och lägga sig i tid skulle ju vara en bra sak att lära sig, men jag antar att det ska mer till än lite cancer för att lära sig det;-)
Cancer som jag inte har längre! Peppar, peppar, ta i trä. Det är ju det jag måste tro. Senare kommer jag att veta, men än så länge får jag nöja mig med att tro. Det är bra så.

Nu ska denna filosofen göra som dottern ville.
Kramar till alla som orkat läsa svamlet;-)
Elisabeth

lördag 14 augusti 2010

Hjärtscinten...

...gick bra. De fick göra om den dock. Men bara för att de glömt kolla vilken vinkel de använt förra gången.
Det är i vilket fall som helst en riktig baggis. Skönt att några av undersökningarna man tvingas göra under denna resan inte är så jobbiga;-)
Sköterskan sa att såvitt hon kunde se så var det ingen förändring sedan senast - undrar om hon kan se det och isf om hon får säga nåt? Jag tar inget på förskott, men jag känner mig ju pigg så det borde inte vara någon klar försämring iaf!

Det börjar dra ihop sig till återbesöket. Jag ska ta blodprov innan och även om jag inte är jätteorolig, så känns det ändå lite jobbigt. Tänk om...tänk om... tänk om... Så surrar det i huvudet på mig nästan hela tiden.
Det är, som jag sagt innan, nåt man måste lära sig leva med och det blir säkerligen lättare och lättare ju fler återbesök man går på.
Just idag har jag varit lite yr...och då menar jag verkligen liiite yr. Inte så att det snurrat eller att jag behövt gå och lägga mig, men sådär lite "lätt" i huvudet som man kan känna sig ibland. Tankarna har fladdrat iväg och oron ger sig genast till känna...
Det gav sig dock då jag fick lite mat...;-) Hahahaha!!  Men ni fattar? Tom en sån sak som att man blir lite yr och lätt i huvudet för att man är hungrig blir snabbt till något helt annat i den skruvade "eftercancerhjärnan"...

Nåja...som sagt; det blir väl bättre;-)

Har vi då haft någon byggare här i veckan? NEJ!!!
Stackaren blev sjuk - magsjuk och det dröjde och dröjde. I onsdags bestämde vi att han kommer på måndag morgon och börjar riva. Rörmokaren kommer på tisdag.
Det ska verkligen bli skönt att komma igång, men just nu tar jag inget för givet;-) Vi får väl se vad som händer på måndag.

Nu är jag själv med tjejerna. C jobbar eftermiddag-förmiddag och har precis åkt iväg till jobbet. Vi ska strax sticka till affären och handla lite godis och annat man kan tänka sig behöva en lördagskväll.

Jag har bokat mig till ett pass med afrikansk dans på måndag kväll. C jobbar även då så tjejerna får hänga med på barnpassningen. Sistnämnda är gratis - lyxigt, va? Passade även på att anmäla Linn till Formtoppens Funky Kids. Hon har velat börja dansa länge, så nu var det dags att hon får prova på. Hoppas hon gillar det!

Annars är jag fullkomligt fast i sista boken i Twilight-serien... Som min kollega sa - jag känner mig som en tonåring igen;-)
Jag såg de två första filmerna innan jag började läsa nåt. Då jag läste bok nr 2 tyckte jag att den var jättebra. Dock såg jag film nr3 efter att jag läst boken och då var inte filmen alls lika bra... Det verkar vara lite som med Stephen King- böckerna. Bra böcker, men svårt att göra film av...
Men nu är jag som sagt helt fast i 4:e boken. Den är "far out", men vansinnigt spännande!!

Nu måste vi åka. Vi får besök senare av Stephanie och Mia. Jättetrevligt!

Kram på er allihop!
Elisabeth

måndag 9 augusti 2010

I väntans tider...

...går jag nu;-) Och det är INTE nån liten inneboende jag menar förstås!! Den skulle väl blivit självlysande på kuppen...;-)
Nej, jag väntar på byggaren. Alla går vi runt och väntar på alla byggare som ska komma - säkert! Fast idag är jag inte orolig för att han inte ska komma, det är bara supertråkigt att behöva vänta. Hundarna behöver ut och han har ingen nyckel. Så jag väntar....och väntar... och vä...;-)

Sedan väntar jag på att Agnes ska bli klar med sin macka... Det tar sin lilla tid, kan jag säga!
Jag väntar på att få börja jobba...vilket påminner mig att jag måste ringa transportstyrelsen och efterlysa mitt medicinska intyg som jag behöver för att få jobba.
Jag väntar på en hjärtscintigrafi som jag ska göra på fredag och sist, men inte minst, väntar jag på återbesöket den 26.

Jag är inte särskilt orolig över det besöket, jag lovar;-)  Har dock fått lite ont i min ena höft (det känns alltid värre om man har ont på bara ena sidan...), men å andra sidan har jag dansat (!) mycket på sistone och jag antar att det kommer därifrån. Har grym träningsvärk i baksidan på vänstra låret också, så förmodligen hänger det ihop...ni vet - skadat muskelfäste eller nåt.

Jag har haft fullt upp sedan senast jag skrev här. Massor med roligheter. Fått herceptin, haft besök av Ulrika och två små sötnosar, haft en dag på stan med C (utan de små...), lunchat med Viktoria, hjälpt till lite inför Åsa o Jockes bröllop, varit på bröllop (helt underbart fantastiskt!!!!) och sedan hämtat mig efteråt;-) Det blev lite sent i lördags om man säger så och lite trött var jag allt igår.
Det är helt underbart att orka med så mycket. Jag är inte så orolig längre för att jag ska vilja, men inte orka med, när jag ska börja jobba.

Linn skulle varit på kalas igår, men det blev tyvärr inställt. En syster till kalasbarnet som blev så sjuk att hon fick åka in till sjukhuset. Vi håller tummarna!
Då blev det istället bio med kompisarna Albin och Truls. Även Petronella fanns där. Jag gick med de tre som fick sitta för sig själva med mig två rader bakom. Linn satt i mitten och mös!!;-) 
Själv satt jag med mina 3D-glasögon och var himla fascinerad över tekniken. Tyckte det var jätteroligt!

Nä, nu måste jag gå ut med hundarna. Byggaren får väl helt enkelt vänta i några minuter - om han nu skulle råka komma medans jag är borta. Det är väl bästa sättet att få honom att komma kan jag tänka mig...;-)

Kram på er allihop!!
Elisabeth

onsdag 28 juli 2010

Österlentur och feber

Idag har vi varit på utflykt!  Skönt väder och glada familjen tog bilen och körde kustvägen mot Kåseberga. Första stoppet blev dock Smygehuk och en glass som vi hörde kallade på oss;-)

Åkte vidare till Kåseberga och Ales stenar. Åte en undebar lunch på Vendels Ale stenar - skitdyrt, men fantastiskt gott!! Väl värt varenda krona!
Gick upp till stenarna och blåste nästan bort på kuppen. Tjejerna tyckte det var rätt så kul - speciellt alla som åkte hangglider (heter det så?).

Körde vidare till Simrishamn (vinkade till ett speciellt hus i Brantevik) och väl där var det dags för fika. Gick inom ett galleri på vägen till bilen och hittade en tavla som var helt underbar. Konstnären visade sig vara från Malmö och henne kommer vi nog ringa...

Då var det dags för största "berget". Stenshuvud var målet för dagen och det gick utmärkt för tjejerna att ta sig upp. Dock inte utan såriga knän på Agnes;-)

Turen hem kördes via McDonalds i Ystad och med trötta och mätta ungar körde vi hemåt. Väl hemma upptäckte vi att Linn fått feber:-(  Tråkigt, men så kan det bli. Det har dessutom varit två nätter nu med dålig sömn och efter dagen idag blev det väl bara för mycket.

Nu ska jag ta in tvätten. Skulle bli regn säger dom.

Sen vill jag säga att jag tänker mycket på en bröstsyster - L - som idag fått dåliga besked.  Vad mer kan man säga? Jävla skitsjukdom!

Slänger med några bilder från idag + en "tannalös" tjej;-)

Kram på er alla!!
Elisabeth

torsdag 22 juli 2010

Tandlös...

...är inte jag, men Linn tappade sin första tand idag...
Jag tyckte det var så stort! Nästan i paritet med de första stegen;-) Blir alldeles varm inombords när jag tänker på hennes min då den plötsligt fanns i hennes hand.
Så...nu får ju tandfen dyka upp under natten och förvandla hennes söta, lilla tand till en guldpeng;-)  Och jag får hitta en bra liten burk att förvara den i.

Det är de här ögonblicken som får mig att vara så tacksam. För livet. För min man och för hans min då hon tappade tanden. För mina döttrar som ger mig allt - alla små och stora glädjer. För all kärlek jag får.
Vissa ögonblick bär man med sig hela livet - och plockar fram om det ibland skulle kännas svårt.

Ta hand om varandra!
Kram på er allihop!!!!
Elisabeth

tisdag 13 juli 2010

Möten

Igår var en lååång dag för lilla mig. Jag har glömt att jag inte riktigt har samma ork som innan, men vad gör väl det när dagen var fylld med trevligheter?

Jag åkte in till Malmö för att käka lunch med två go'a tjejer, Hilde och Elin, som åkt från Haugesund respektive Stockholm för att träffas här nere.
Vi gick tillsammans på flygledarutbildningen ute på Sturup och har många minnen härifrån! De skulle hit för att mysa och shoppa och jag passade på att träffa de för en lunch på stan innan jag skulle få mitt herceptin.
Det var verkligen jättetrevligt!!

Vi strosade tillsammans tillbaka till min bil och jag åkte till sjukhuset. Väl där då min sjuksköterska, Eva, hade fått igång mitt dropp kom Viktoria. Hon hade lovat möta upp mig på cytostatikamott. för att hålla mig sällskap medans jag var fast i droppställningen;-) Vi hade jätteroligt under tiden och var rätt så fnissiga.
Upprymda var vi för att vi hade stämt möte med våran bröstsyster, Annika, som bor i Göteborg. Hon har familj här nere och då passade vi förstås på!
Vi fick en underbar kväll med god mat och framför allt gott sällskap;-) Det är väl helt fantastiskt att man kan tycka att man känner nån så väl fast man bara träffats några timmar? Det här kommer vi göra igen!
Vi har redan pratat om att vi ska åka på spa-weekend tillsammans i oktober:-)  Tack tjejer för en helt underbar kväll!
Även om jag var helt slut då jag kom hem var jag mycket nöjd och glad!! :-D

Nu väntar vi på min bror med familj som anländer nån gång ikväll. Just nu ska jag snart ut och cykla en runda på min nya investering;-)

Kram på er allihop!!

lördag 10 juli 2010

Livstecken;-)

Nu har jag en lugn minut och tänkte bara säga hej;-)

Vi kom hem ifrån Rhodos i söndags natt. Det var en underbar vecka med mycket sol och bad.
Första natten ramlade Agnes ur sängen och (förmodligen) bröt näsan. Det blev läkarbesök dagen efter och vi fick åka in till staden och göra en röntgen av näsbenet. Allt ligger i linje iaf så det görs inget. Blånäsan - är hennes nya smeknamn;-)
Resten av veckan flöt helt smärtfritt och fylld med glass. Det var verkligen helt underbart - vi gjorde inte nånting. Tjejerna fick gå på miniland nästan varje dag. Två timmar med kul utan mamma och pappa - och vi fick två timmar med bara varandra. Minidisco på kvällarna - mycket dans och roligt!!

I måndags eftermiddag kom min syster och hennes tre barn. Så otroligt mysigt och kul. Barnen fann varandra direkt och även om språket inte alltid hänger med så går det hur bra som helst. De har verkligen jätteskoj tillsammans.
Vi har varit mycket på stranden. Tursamt nog har vi haft jättefint väder. Det är många barn och mycket stoj och stim, men det går såå bra. Dock blir det inte så mykcet tid över att uppdatera bloggen;-)

Har inte direkt haft så mycket behov av det heller. Märker å andra sidan att jag inte orkar med riktigt lika mycket som förut. Har känt mig rätt stressad, men det är bättre nu. Dock är det så att jag helt enkelt inte riktigt kan veta hur formen är när jag vaknar. Plötsligt är det nånting som tippar vågen och då kan jag bli väldigt ledsen ett tag och sen går det över. Man är lite skör, kan man väl säga;-)

Imorgon äker min syster hem och på tisdag kommer min bror med familj. Det ska bli jättetrevligt!! Lite äldre barn så det blir ju lite annorlunda.
Däremellan ska jag hinna med två kompisträff. Hilde och Elin (kompisar/kollegor från Norge och Stockholm)en dag och Annika och Viktoria (bröstsystrar)den andra dagen. Jag ser mycket fram emot båda träffarna kan jag säga!

Nu ska jag sätta mig i soffan och kolla lite tour de france - fast än det är sol och fint väder.
Har fått rätt mycket sol och dessutom har mina ögon börjat rinna och klia så det känns skönare inne just idag.

Kram på er allihop!
Elisabeth

lördag 26 juni 2010

Svacka, Lydiagården och midsommar.

Nu har jag precis raderat ett inlägg... Jag läste igenom det och kände bara... Guuud, va jag gnäller!!!!!

Jag har varit på Lydiagården och blivit rehabiliterad. Det var mycket bra med underbar personal, fina omgivningar och många trevliga bröstsystrar. Jag har ätit gott, promenerat mycket, pysslat, skrattat och gråtit.
Svackan jag har varit inne i har gjort sig påmind och senaste tiden har inte bara varit enkel, men det känns som jag är på god väg ut.

Midsommar firades hos farmor och farfar på Strandhem. Underbart mysigt som vanligt. Sill, nypotatis jordgubbar och grädde.
Tjejerna är helt återställda efter magsjukan och äter som små hästar;-)

Imorgon bitti åker vi till Rhodos. Helt underbart att få en vecka där.
Vi har packat och packat. Tjejerna kan knappt vänta;-)

Nu får ni alla ha en underbar vecka oavsett var ni är. Jag återkommer efter Rhodos.
Kram på er alla!!
Elisabeth

söndag 13 juni 2010

Födelsedag och maginfluensa

Ja då var det dags för stora tjejen att fylla 6 år! Vi har grattat med frukost på sängen och många presenter.
Hon är jättenöjd och sitter just nu och spelar pet shop på sin nya nintendo ds.

Vi fick dock en lite mindre trevlig överraskning inatt. Agnes blev magsjuk...:-(
Just nu ligger hon på soffan och sover. Stackar liten.
Och stackars Linn som hux flux fick ställa in sitt kalas idag. Hon är ändå rätt så nöjd.

Jag ska ringa till Lydiagården efter 16 och kolla om det är ok att jag kommer idag. Kan inte tänka mig att det inte funkar. Det är ju inte säkert att jag blir dålig... Peppar, peppar;-)
Jag hoppas bara att Linn och Conny klarar sig!!

Nu har vi precis bakat en kladdkaka. Det fick bli det ändå även fast det inte kommer några gäster. Klart man ska ha en kaka på sin födelsedag!!!
Nytt kalas blir det om en vecka. Då kommer allihop.

Jag ser fram emot Lydiagården, men det känns lite konstigt att lämna man och barn såhär en söndag kväll.
Känns inte riktigt som att jag har "förberett" mig särskilt. Fast det kanske inte man behöver?;-)

Kram på er alla!
Elisabeth

söndag 6 juni 2010

Söndag...och lite till.

Vet ni, jag kom precis på en sak jag måste berätta!
Då min venninna Live var på besök för ett tag sedan fick båda flickorna presenter. En av sakerna var en present som inte bara var till för tjejerna.
De fick vars en täljkniv. Det är hennes pappa som gjort de. Och han har gjort de utav körsbärsträd - från den trädgården där jag växte upp, fra bestemor og bestefars kirsebärstre!!
Helt fantastiskt! Jag blev sådär "gladledsen" igen;-) Tusen takk, Live! Linn sitter og spikker ute på verandaen.

Annars har jag njutit av solen och sommaren. I fredags åt Viktoria och jag lunch på Märtas. Underbart trevligt! Det är så skönt att vi kan prata så otvunget - om allt...;-) Vi har konstaterat själva att vi inte är helt kloka och vi har skrattat gott åt allt vi varit med om. Och allt sjukvården ber oss om att göra - typ fylla i enkäter... Vi har dessutom varit kloka nog att bestämma att vi inte har några metastaser - även fast man lätt tror det om man råkar få ont någonstans.
Jag t.ex har ju fått lite jobbiga områden på halsen efter strålningen och på kvällen smörjer jag in med kortisonkräm. I onsdags kväll åkte C för att jobba natt och jag blev ensam. Just då jag höll på att smörja in mig  hittade jag ju självklart en liten knuta/knöl precis på kanten av nyckelbenet på min opererade sida. Jag kan lova att jag hann tänka många jobbiga tankar och drabbas av lätt panik innan jag kom på att jag kanske skulle känna efter om det fanns en sådan på andra sidan också..... och det gjorde det förstås!!!;-)

Jag läste i fredags på en väns blogg att hon inte alls mådde bra. Vi pratade länge i telefonen på kvällen. Tack kära du! Det gör gott att lufta det förbannade monstret ibland.

Nu tänker ni kanske att hon borde ju sluta älta, hon är ju ferdigbehandlad och frisk! Men det är så att jag inte kommer bli friskförklarad förrän om 5 år (nåja, lite mindre nu kanske). Det är även så att inte all bröstcancer har en prognos på 85% 5-års överlevnad. Det känns tråkigt och lite gnälligt att skriva så, men så är verkligheten.
Just den typen av tumör som jag har, her2-positiv, är mycket aggressiv. Med det menas att den växer mycket snabbt. Dock har vi ju vårat "halleluja"-läkemedel, Herceptin. Utan det, dvs innan de hittade det, hade sådana som jag en 19% chans att överleva 5 år..... Det är ju inte lysande odds precis. Men nu, med Herceptin, har 5-års överlevnaden stigit till 55%. Det är jämförelsevis helt fantastiska siffror ju!!
Å andra sidan kan man argumentera med att alla ska hamna på någon sida av statistiken och att den därför inte alls spelar någon roll. Faktum kvarstår att den typen av statistik är det enda man har för att bedömma "allvaret" i en sjukdom och just den här ser ut som den gör.

Det finns massor av olika graderingar, tumörens storlek, aggressivitet, antalet lymfkörtlar som angripits (om några), hormonberoende, her2 osv. Det är minsann en hel liten vetenskap;-)
Och jag erkänner att jag har samlat mycket information. Jag tycker dock att jag klarat relativt bra av att hålla distansen. Inser att siffrorna inte egentligen säger något om hur det kommer bli för mig, vilken sida jag ska hamna på.
Jag har några saker som är negativa; att jag är her2-positiv, att tumören inte var hormonberoende, att det fanns spridning till 4 körtlar (spridning är i grunden dåligt, sedan ökar återfallsrisken lineärt med hur många körtlar som är angripna), att cancern växt igenom höljet på två utav körtlarna och i varandra, att jag är ung.
Sedan har vi några på den positiva sidan också; Herceptin, att jag fick ingå i panther-studien (då jag frågade läkaren sa hon att de trodde det kunde ge 10% i 5-års överlevnaden. Till saken hör också att läkare inte gärna omger sig med siffror och om de väl gör det så ligger de alltid i underkant. Då bestämmer jag att jag får 15% till;-)), att tumören visar ett mycket stort överuttryck av her2 ( samtidigt som det betyder att den är aggressiv så är det så att ju mer receptorer det finns på tumörens yta, desto bättre svarar den på herceptinet), att jag fick herceptinet tillsammans med taxoteren.
Om man ser allting tillsammans så tror jag nog att jag ligger på plus;-)

Oron för återfall är något som jag måste leva med. Det måste nog alla som drabbas av cancer göra oavsett vad statistiken säger.
Nu har jag iaf försökt förklara lite varför det ibland är lite tungt. Även nu när jag är klar med behandlingarna (och kanske just därför).
 Jag blev varnad för att det kunde bli såhär och att det är mycket vanligt efter alla behandlingar. Visst är cellgifterna jobbiga och det blir mycket strålning, men man GÖR iaf nånting.
Jag tycker dock allt som oftast att det  ÄR jätteskönt att vara klar! Jag är positiv och tycker att det är underbart att sommaren är här. Vi planerar för vad vi ska göra flera år fram i tiden. Jag oroar mig för hur jag ska fixa två tonårstjejer i huset;-) Dessa tankar finns ju också!!

Nu har jag nog svamlat klart för idag;-)
Tjejerna sitter ute och äter tomatsoppa och jag ska äta lite pytt i panna. Sedan ska vi fortsätta njuta av söndagen.

Kram på er alla!!
Elisabeth

torsdag 3 juni 2010

Cancerångestmonstret... och ...tji fick jag.

Nu har jag fått känna på det igen - cancerångestmonstret.
I flera dagar har jag känt mig skör, nära gråten hela tiden. Massor av jobbiga tankar om vad som kan hända.

Igår kollade jag och C efter kakel till renoveringen och hela tiden hade jag tankar om att det inte spelar roll vad jag tycker - jag kanske inte kommer få njuta av det ändå...
Det är så svårt att förklara hur det känns. Nu när jag skriver om det så känns det mest bara löjligt. Jag fattar ju också, rent intellektuellt, att ingen kan veta nånting om framtiden och att alla fall är unika, statistik är bara statistik osv. Men ändå...
Dessa tankar resulterade i att jag grät på Lindströms. Jag grät i bilen. Jag grät medans jag åt köttbullarna på Ikea. Ni fattar? Helt okontrollerat och ohållbart;-)

Och idag grät jag som en tok inne hos min chef. Jag trodde verkligen igår (och i morse) att jag skulle klara av att jobba dessa dagarna...men tji fick jag.
Jag orkar helt enkelt inte jobba ännu, även fast jag jättegärna vill. Det är ju inte riktigt hållbart att gå runt och "skvättgråta" hela tiden. Det är bara att inse att jag tog mig lite vatten över huvudet. Så jag tar nya tag i augusti.

Det är inte så att jag går runt och är jätteledsen hela tiden, det är mer lite "punktledsen". Det kommer och går och jag är aldrig riktigt förberädd. Jag blir lika överraskad själv;-)

Nu hoppas jag att vi snart blir klara med alla val till renoveringen och att det sedan kan dra igång. Lite trött på att vänta nu.
Vi har iaf fått ut sten mellan odlingslådorna idag. Bara en sån sak.

Annars börjar jag få rätt mycket hår på huvudet. Slänger med en bild tagen idag. Märkena på halsen är INTE C som försökt strypa mig! ;-)  Det är strålningen som har ställt till det lite. Blir det inte bättre med cortisonkräm till imorgon så skulle jag åka in så de får se på det.
Skönt är det iaf att jag börjar se lite mera frisk ut!! Även fast jag nu är sjukskriven juni ut;-)

Till alla snälla och trevliga kollegor; vi ses i augusti!

Kram på er alla!
Elisabeth

måndag 31 maj 2010

Herceptindags

Nyss hemkommen från sjukhuset där det idag var dags för en ny dos med antikroppar. Det gick som vanligt hur bra som helst.
Dock var det lite jobbigt att gå in där idag. Har inte riktigt varit med om den känslan förut - har ju "hört hemma" där då, men idag kändes det helt fel!
Helt fel att gå in och se alla människor i sina sängar - med tomma blickar eller blundande med en kräkpåse nära till hands. Alla öden.
Det är ju inte jag nu. Jag är frisk! Jag vill vara frisk!! Jag vill inte behöva gå dit mer.
Som tur var slapp jag ligga i en säng på en av salarna, utan jag fick en stol istället. Det tar ju inte så lång tid.
Då kändes det lite bättre - mindre sjukt, på nåt sätt.

Imorgon ska jag jobba. Åka iväg på gruppdag. Jag har varit lite låg några dagar och just nu undrar jag om jag fixar att komma tillbaka? Samtidigt längtar jag efter normalitet.
Har fått möjligheten att samåka imorgon, men känner just nu att jag inte "pallar". Jag måste nog ha chansen att åka hem själv, om det inte funkar. Tror att det kommer gå hur bra som helst, men om jag inte har möjligheten att åka hem så kommer det ligga och gnaga. Så är det ju alltid, eller hur? Om man är rädd man inte kan sova och får sovtabletter...ja då sover man sååå gott med tabletterna i byrålådan;-)
Förmodligen kommer jag hem imorgon eftermiddag mycket trött och mycket glad!

Nu ska jag dricka lite kaffe och sedan ta en promenad.
Kram på er alla!!
Elisabeth

söndag 30 maj 2010

Mascara....

...det är lycka det!!!! ;-)

Nu när jag gjorde mig i ordning innan vi ska åka till farmor och farfar så upptäckte jag att jag kunde få på yttepyttelite mascara på mina yttepyttesmå fransar....
De är inte längre än två millimeter, men det gick!!! Jag fick till och med ansa mina ögonbryn...och det kändes då jag gjorde det! ;-)

I fredags pratade jag mycket länge med Annika i Göteborg. Så underbart trevligt!! Det gör gott att prata med dessa bröstsystrar....verkligen gott!

Imorgon är det dags för ny behandling med antikroppen herceptin. Och på tisdag ska jag jobba! Jag börjar på 50% nu ett par veckor innan jag går på semester över sommaren. Det känns jättebra att komma tillbaka. Och jättebra att det blir en riktig mjukstart;-)

Vecka 24 ska jag på rehabilitering på Lydiagården i Höör. Alla säger att det är helt underbart och att de aldrig har skrattat - eller gråtit - så mycket någonsin... Det blir jättebra tror jag, även om jag känner mig rätt så rehabiliterad redan;-)

Nu ska vi åka! Kram på er allihop!
Elisabeth

Ps jag fick frukost på sängen imorse. Mackor formade som en gumma, en stjärna och ett hjärta. Jag ÄR lyckligt lottad!! :-D

onsdag 26 maj 2010

Champagne och jordgubbar...

...har vi förtärat idag. Tjejerna fick grädde och socker till och njöt ljudligt!! ;-)
Sedan cyklade vi ner till byn och åt god mat på restaurang. En himla mysig eftermiddag/kväll och ett bra avslut. Ett bra firande!

Nu är jag fortfarande så mätt att jag måste lägga mig på soffan;-)

Kram på er alla!!!
Elisabeth

Snart så....

....är jag klar...färdigbehandlad....
Det känns helt underbart och liiite märkligt. Visserligen ska jag fortsätta med mitt herceptin var tredje vecka, men förutom det så har jag inga fler behandlingar efter imorgon.
Jag tänkte ta med lite fikabröd till de underbara sköterskorna på strål - det är de verkligen värda!

Tankerna har varit många runt det faktum att jag är klar nu. Nu har vi gjort vad vi kan och jag har klarat det bra. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv - tycker att jag gjort ett sjuhelsikes jobb och en lång resa, både kroppsligen och mentalt. Jag både är och är inte samma person som i slutet på augusti förra året hittade knölen i mitt bröst.
Jag har fått nya vänner, blivit överraskad över hur många människor som genuint bryr sig, och jag har förstått att livet är så skört, så skört.
Man skulle kanske tro att jag, som förlorade min mamma till cancern då jag bara var 14, redan visste det, men man glömmer så lätt. Precis som att jag kan tycka att jag borde tjata och skälla mindre på mina barn - men man är inte mer än människa och kommer inte alltid ihåg hur snabbt saker kan förändras.
Det är det jag menar med att livet efter en cancerdiagnos förändras, men ändå inte - man får en medvetenhet om att man måste ta till vara alla vardagarna eftersom de är vad du har, vad du kommer få. Samtidigt kan man inte släppa allt, livet måste ju fungera och man måste vara mamma och ibland (ofta?) innebär det att man måste tjata också;-) 

Tjejerna har klarat sig genom denna perioden med bravur. Jag har ofta varit så imponerad av deras förmåga att acceptera situationen. Deras långa veckor hemma med varandra. De har lekt så bra tillsammans och det har gjort att våra dagar som vuxna blivit så otroligt mycket enklare. Det känns så skönt att veta att de har varandra. Visst har det varit jobbiga dagar också, både för vuxna och barn, men allt i allt så har vi kommit ut på andra sidan rätt helskinnade. (ja, inte jag då, men det var väl bara väl och bra att bli av med den dumma äckliga bajs-tutten...;-)!!!)

Och C...., min klippa!!! Vad skulle jag gjort utan honom? Det är inte helt enkelt att gå igenom en sådan tuff behandling som ett par, men vi har minsann klarat det. Jag har hela tiden vetat att han är bäst, men nu var det verkligen upp till bevis;-) Och som han fixade den utmaningen.... Som jag sa - en klippa!

Och nu, när jag är klar, hur är då den kroppsliga statusen?
Håret är på väg tillbaka, dock lite gråare. Hade bara ett grått hårstrå innan, nu har det blivit betydligt fler;-) Det finns ju hårfärg!! Ögonbryn och fransar är på utväxt. Helt underbart!
Jag har fem naglar som har släppt helt och sitter bara fast i nagelbädden. En 6:e är på väg att släppa, men det gör iaf inte ont. De är fula som stryk och därför blir det att måla de i alskens vackra färger;-)
Mina ögon rinner inte alls lika mycket som förut och det känns jättebra!  Jag är lite trött ibland, men inget går ju att jämföra med cellgifterna och då är jag nöjd. Varje vecka tycker jag att jag mår bra och varje påföljande vecka förstår jag att jag inte alls mådde jättebra, utan NU mår jag bra. Och så är det hela tiden - det går framåt!
Jag har rätt mycket värk och stelhet i lederna, men det är tydligen vanligt. Jag svullnar i kroppen också ( vanligt det med), men nu har jag fått vätskedrivande att ta vid behov, så jag återigen kan komma i mina skor;-)
Jag har tränat några gånger på formtoppen och är ofta ute på snabba promenader så det finns nog hopp för denna kroppen också;-)

Jag ska börja jobba så smått nästa vecka. Bara 50%, men det känns jättebra. Skönt att livet normaliseras igen. På tiden, skulle jag nog säga!
Denna tiden har ju varit helt nödvändig, men nu vill jag ha tillbaka mitt normala liv. Lite tjockare, lite klokare och lite gladare i livet!!;-)

Några som inte får tillbaka sitt normala liv är Lovas familj... Lilla Lova slutade sitt liv i helgen alldeles, alldeles för tidigt.... En hjärntumör förändrade hela deras liv, och nu finns inte Lova mer.
En bröstsyster, bloggare, länkade till hennes insamling. Till stöd för barncancerfonden. Jag tänker göra det samma. Det är tungt att få en cancerdiagnos.... men hellre jag än något av mina barn...

Lovas spargris


Nu är det långt förbi läggdags... Ta hand om varandra och ge era nära och kära en extra kram. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa sväng - det gör ingen av oss.

Kram till er alla från en trött men mycket glad
Elisabeth

fredag 21 maj 2010

Arg läkare...

...fast som tur var så var det inte på mig!! ;-)
Min strålningsläkare blev glödande förbannad på FK som inte låter hans patienter vara. Han fick telefonnummeret till min handläggare och ringde dit och förklarade läget. Då påstod handläggaren att jag hade missförstått läget...Att de visst tänkte ge mig pengar, men att de behövde en komplettering för att utreda om jag har rätt på fortsatt sjukpenning....allt medans man som patient inte får några pengar;-)
Hur kan man missförstå det? Om det nu är så solklart att jag har rätt till pengar som hon verkar mena då läkaren ringer så är det väl bara att ta ett beslut? Eller?
Jag ska ringa henne idag för att kolla så allt ät bra innan helgen.  Hoppas hon inte har blivit mer sur efter telefonen från läkaren!

Nu ska jag inte klaga mer på FK idag...Jag ska gå i stan och kolla roliga saker!!!
Med dagens strålning har jag bara 4 stk kvar! Det ni!!!

Kramar till er allihop!!!!
Elisabeth

måndag 17 maj 2010

"Klarar du dig inte....

.....har du bara inte tänkt tilräckligt positivt..."

Detta läste jag på framsidan av sydsvenskan idag. Jag blev nyfiken och bläddrade fram för att läsa. En kvinna som heter Barbara Ehrenreich har skrivit en bok om den farlig positivismen (är det ens ett ord..?).
Hon tar upp något som jag faktiskt har pratat med min kurator om - detta att få höra "du är så positiv, så det här klarar du!" Jag förstår självklart att det är sagt i allra bästa mening och egentligen borde jag bli himla glad för att så många ser mig som så positiv och stark, men det är ju faktiskt inte upp till mig...

Nu känner jag mig gnällig när jag skriver detta, men det är något jag har tänkt rätt mycket på.
Jag tror nog att man kan göra skillnad i sitt liv beroende på hur man väljer att se på saker, men därifrån till att kunna tänka sig själv frisk?
Det ligger ju väldigt mycket skuld och dåligt samvete i det ifall man nu inte( mot all förmodan!) skulle lyckas. Det är förmodligen inte det folk menar när de säger så - att jag faktiskt ska tänka mig själv frisk, men å andra sidan ligger "positivt tänkande" väldigt mycket i tiden just nu. Jag tror det är lite farligt att hänga upp sig alldeles för mycket i det. Det kan bli ett fasligt stressmoment att hela tiden undra om man tänker positivt nog?

Äh...nu känner jag egentligen för att radera allt jag skrivit...vet inte riktigt vad jag vill med detta.
För att förtydliga så går jag verkligen inte runt och deppar och det är verkligen mycket lättare att prata om det här än att skriva några väl(?) valda linjer i en blogg.
Hoppas att några iaf förstår lite av vad jag menar och att jag inte blir ledsen ifall någon skulle få för sig att säga att jag är stark;-) Det här är bara något som jag tänkt mycket på.

Nu ska jag äta lite lunch - uten mat og drikke, duger helten ikke!!! ;-)
Det är ju faktiskt 17. mai idag och jag lämnade barnen på dagis iförd fölkdräkt/bunad!! ;-) Jag får inte anledning att använda den så ofta så varför inte, tänkte jag.

På uppmaning lägger jag in en färsk bild;-)

Kram på er allihop!!!
Elisabeth

söndag 16 maj 2010

Ny veckorapport...

...blir det nu. Det er verkligen inte så att det inte händer saker i mitt liv, men inte allt som är lika intressant att skriva om?!?

I måndags var det en riktig maratondag. Strålades vid 9 och på vägen därifrån fick jag fatt på min handläggare på försäkringskassan. Hon förstod inte alls vad jag syftade på då jag tyckte att det redan var gott förklarat i sjukskrivningen varför jag fortsatt skulle vara sjukskriven. Hon framhöll att min läkare var tvungen att ytterligare förklara och motivera varför. Detta för att de på FK skulle kunna ta ställning till om jag fortsatt hade rätt till sjukpenning...
Jag har inga problem med att det finns regler som de måste följa, men medans de gör de kan de väl iaf bemöda sig med att vara TREVLIGA mot den/de det drabbar! Jag har heller inga problem med att de försöker få ner antalet sjukdagar, men de kan väl jaga någon annan som inte har en mycket väldokumenterad diagnos!
Jag fick tillslut tag på en sjuksköterska på strål som berättade att de nog borde ha en heltidstjänst som enbart sysslade med att hantera ärenden för FK...  Min läkare var dock på semester så jag fick ringa tillbaka till FK och meddela detta.
Jag ska ringa min läkare imorgon och kolla om han har tid att prata. Iaf måste jag få honom att skicka in en motivering snabbt som attan.
Å andra sidan hade jag faktiskt tänkt börja jobba lite efter strålingen är klar. Iaf 50%. Vi får se vad som händer


Efter strulet med FK åkte jag till jobbet en liten sväng. Jättetrevligt!
Skulle vara tillbaka på sjukhuset kl 14 för samtal med kuratoren. Det är som alltid mycket bra och givande. Jag vill inte riktigt släppa henne ännu så vi bokade in en ny tid om ett par veckor;-)
Efter kuratoren var det dags för herceptinet kl15 och ny strålning kl 16.30. Jag skulle få två på en dag pga kristi himmelfärd och klemdagen.
Allt gick bra och jag fick utskrivet kortisonkräm för klådan i strålfältet.

Tisdagen skulle jag till tandläkaren. Han drog en visdomstand som ställt till med lite problem på insidan av kinden. Känns jätteskönt att den är borta!!
Ondagen var det ju faktiskt dags igen... Nu var det lagning av ett hål. Det var snabbt gjort och sen var det bara att betala räkningen.....det var minsann inte billigt;-) 3 besök, en dragning och en lagning... Hua!

Onsdag kväll kom min goa, goa venninna Live på besök. Det var ett tag sen vi sågs och det var verkligen underbart att få ner henne. Hon kom dessutom utan man och barn;-)  Husmorferie!!! ;-)
Vi hann med att lata oss och äta god lunch, fika, gå tur och shoppa. Tom med tjejerna;-)
Otroligt trevligt och jag ser mycket fram emot flera besök!!!!

På tal om att gå tur så har jag faktiskt hunnit med flera rätt långa rundor och även orkat träna på formtoppen. Känns jätteskönt att det äntligen är lite mer igång!

Live åkte igår vid 13 och på eftermiddagen åkte jag och handlade inför barnkalaset som vi haft idag. Linn fyller ju inte år förrän den 13 juni, men vi kunde inte motstå erbjudandet om att ha det hemma hos Stephanie;-) Vi hade det tillsammans även förra året, men då var vi på ett lekhus.
Det gick för övrigt jättebra idag. Det verkade som att alla hade roligt och var nöjda då de gick.
Även vi vuxna hade mycket kul med både kram-pjätt, dansstopp och "skattjakt"! Det är ju inte klokt egentligen...med alla presenter... Båda tjejerna var så glada för alla fina paket!!!!
Linn var jättenöjd med dagen, så även Agnes. Hon fick ju också hänga med på ett hörn och vid ett tillfälle hittade jag henne sittande och rita tillsammans med 5 stora onyx-killar;-)

Nu börjar det verkligen bli dags att gå och lägga sig! Måste bara ut med vovvarna.
Imorgon är det 17. mai (måste ju stavas på norska) och även om jag numera kan titulera mig som svensk så tänkte jag faktiskt ta på mig bunaden innan jag lämnar på dagis.;-) Det är ju verkligen inte ofta man får anledning att ha den på.
Ska väcka mina snarkande hundar och bege mig ut...
Kram på er allihop!!!
Elisabeth

lördag 8 maj 2010

Veckorapport...;-)

Det verkar det bli numera... Jag har inte alls ett lika stort behov av att skriva här, men det händer ju saker hela tiden ändå.

Har strålats hela veckan och det har gått bra. Börjar bli lte röd, men jag smörjer enträget med aloe vera och det verkar (iaf än så länge) hålla det i schack.

I onsdags lunchade jag med Viktoria, min bröstsyster från Vellinge. Mycket trevligt och "pratigt"!! Då vi kom ut från Märtas satt Cecilia, en annan bröstsyster,  där utanför. Det var verkligen jättetrevligt att träffa henne. Hon ligger några månader före mig i tid och är numera klar med det mesta. Bara herceptinet för henne också var 3:e vecka.

I torsdags följde jag med Linn på sista besöket på hennes skola. Mysigt och jättekul att få vara lite fluga på väggen;-) Linn är fortfarande jättenöjd med valet av skola och att de fick stanna och äta en jättegod lunch gjorde ju inte saken sämre!

Jag har fått ett brev från försäkringskassan, eller dvs det är en kopia av ett brev till min strålningsläkare, han som sjukskrev mig till den 30/6. Nu måste han motivera en gång till varför jag ska vara sjukskriven eftersom jag tydligen inte har behov av att vara sjukskriven under strålningen (enligt deras beslutsstöd).
Det hjälpte säkert inte att jag sa till min handläggare att jag mår rätt bra... Allting är ju relativt. Hon förstod kanske inte att jag menade jämfört med hur jag mådde under min cellgiftsbehandling då jag bara kunde ligga på soffan och uggla. Jag blir ju fortfarande trött som en örn om jag gör för mycket;-)
Jag får nog ringa henne på måndag. Jag tycker verkligen att hon kunde sagt nånting om det här då vi pratade i telefonen. Reglerna har väl inte förändrats sedan dess eller hur?  Ja ja, det fixar sig väl. Jag kanske får börja jobba lite innan jag tänkt;-) Hade väl i vilket fall som helst tänkt att bryta sjukskrivningen efter strålningen om formen håller sig ok.

Igår tog jag med mig tjejerna hem till Susanne. Hon har också två tjejer i samma ålder. En jättetrevlig dag med både barnvakt under strålningen och supergod lunch. Som vanligt är det svårt att slita sig, men det gick tillslut.
Vi tog svängen om Toys 'r us och köpte lite kalaspresenter. Idag har nämligen Agnes varit på kalas och imorgon är det Linns tur.

Idag har vi kollat på dekorationsgrus till trädgården/runt odlingslådorna. C har fixat nergånen från altanen + sått gräs och jag har planterat lavendlar och lagt ut resterande markduk. Så nu är allt klart för gruset/stenen.
Det har ju inte varit varmt, men rätt skönt att lulla runt lite ute ändå. Lågt tempo, men det viktiga är ju att det blir gjort;-)

Jag och barnen har också hunnit trotsa kylan och gått bort till kiosken och köpt glass. Det är ju officiellt sommar när han har öppnat ju! Vi fick sällskap avv Åsa och barnen. Mysigt! ...Fast kallt! ;-)

Ikväll blir det wild kids för barnen och film lite senare för mamma och pappa. Vi tänkte se Avatar.

Kram på er alla!
Elisabeth

torsdag 6 maj 2010

Kommentar

Hej du anonym som skrev en kommentar i förra inlägget...jag har svarat där:-)

söndag 2 maj 2010

Söndag

...och solen skiner! Helt underbart väder och vi njuter stenhårt allihop. Fast just nu sitter jag förstås inne och bloggar...;-)
Inser att det går fler och fler dagar mellan mina blogginlägg. Antar att det betyder att jag inte har särskilt mycket att berätta. Livet rullar på i sakta mak och jag njuter av det.

I veckan som gått har jag förstås fått stråling varje dag och det känns som det går snabbare och snabbare för varje dag. Jag vänjer mig ju och börjar se var man kan spara sekunder;-)

I torsdags skulle Linn till skolan där hon ska börja nollan. Det var det andra besöket och Åsa skulle lämna både Truls och Linn. Väl där kunne föräldrarna tydligen stanna kvar om de ville så Å ringde hem till mig och berättade. Jag bad henne fråga Linn hur hon ville jag skulle göra och det resulterade förstås i att jag snällt fick stanna hemma;-)
Jag har sagt till henne att nästa (och sista) gången hon ska dit på besök så SKA mamma följa med oavsett vad hon tycker!!;-)  Som tur är så har det inget att göra med att jag för tillfället är lite skallig, hon har alltid varit såhär.  Ibland är det nästan lite läskigt att ha en så självständig tjej.

Tjejerna fick även följa med på strålningen. De blev sååå väl omhändertagna och fick plåster som de sen kunde sätta på sina dockor. Genomskinliga så att strecken som ritats på kroppen syns igenom;-) Precis som på mamma! Linn har innan frågat om det gör ont och nu kunde hon med egna ögon se att det inte gör ett dugg ont. De kunde titta på mig genom en kamera medans jag fick strålingen och även sätta på och stänga av lasern som de använder för att "ställa in mig" i rätt läge.
Så nu vet de precis vad som händer när jag säger att jag ska in till sjukhuset för att strålas. Det ger trygghet!!

I fredags hade jag flera saker på gång. Först strålningen kl 8.00, sedan skynda till hjärtundersökningen
kl 8.15. När den var klar så var jag precis i lagom tid till kuratorn kl 10.00.
Det var som alltid riktigt bra. Även om jag inte sitter och bölar ögonen ur mig varje gång, så ger det jättemycket att lufta alla tankar. Min "ältnings-station"...;-)
Hjärtundersökningen får jag svar på via min onkolog. Jag är fortfarande rätt svullen i ben och händer, men är inte så orolig för att det ska ha med hjärtat att göra. Känner mig inte så blytung i benen längre även om jag inte direkt skuttar runt hela tiden;-)

Efter alla tider på sjukhuset tog jag mig ut till Almåsa, ett område med kolonistugor utanför stan. Där har två kollegor köpt en stuga och gjort jättefint!
Trevlig stuga, sköna människor! En riktigt underbar eftermiddag!

Igår jobbade vi järnet i trädgården. Har köpt jord och pallkragar. Vi skulle köpa 2,5 kubikmeter jord. Det skulle väga 4 ton. Vi tror att de gjort en liten miss och gett oss 4 kubikmeter jord istället;-) Det är en himla massa jord kvar utanför huset i varje fall! ;-) Nu har vi bara kvar att plantera ovh lägga stenkross runt odlingslådorna. Markduk ligger förstås under så vi ska slippa så mycket ogräs.

På eftermiddagen gick vi bort till Å och J för en helkväll;-) Med oss hade vi årets första rabarberpaj - med rabarber tagen från egen trädgård!
Vi åt underbart goda hamburgare, grillade förstås, och världens bästa ananassalsa. Efteråt orkade vi knappt röra oss...;-)
Vi var hemma vid ett-tiden på natten och jag tyckte det var så skönt att jag inte var helt färdig. Börjar känna mig lite som vanligt igen.

Idag blir det mer trädgård. Solen skiner och tjejerna har tagit ut princessleksaker på altanen. Nu ska jag bara snabbdiska innan jag beger mig ut jag med.
Diskmaskinsmannen tog med sig våran diskmaskin i tisdags och lovade att vi skulle få tillbaka den, eller en ny,  i slutet på veckan.... Har vi sett någon diskmaskin? Har vi hört något från dom? NEJ....
Nu har den varit trasig sedan början på mars och han har varit här 5 gånger... Kan vi inte få en maskin som funkar nån gång? Jag vet mer om han och hans flickvän, hans hus och hans framtidiga altan än jag vill;-)  Nu får det va nog! ;-D

Ha en fortsatt skön helg allihop!!
Kram Elisabeth

måndag 26 april 2010

Skön dag på stan

Nu rullar allt på. Strålbehandling idag igen. Ganska tidigt, så dagen spenderades i stan. Gick runt i affärer och käkade lite lunch. Jag behövde fixa lite kläder som passar...
Jag har gått upp ca 10kg under cellgiftsbehandlingen. Inte så kul, men heller inte så ovanligt. Lite har jag redan gått ner, men det går mycket långsamt. Eftersom jag (mycket motvilligt!) inser att det inte blir någon hårdträning på ett tag så fick jag köpa några nya kläder idag. Orkar bara inte gå runt och känna mig som en överstoppad korv längre. Bättre med kläder som iaf passar!
Jag försöker gå promenader så ofta jag orkar och besöket i stan idag gav ju iaf en riktigt lååååång promenad! ;-) Träffade minsann på ett par kollegor också. Mycket trevligt!!

Imorgon kommer diskmaskinsmannen - för 5:e gången sedan början på mars.... Så trött på att disken inte fungerar och att de aldrig får rätt på det! Lyxproblem - jag vet, men fasen också, vi har ju betalat dyra pengar för den - då får den minsann fungera också tycker jag!!

Min ena nagel håller på att lossna... De andra kommer väl efter, men än så länge är det bara en. Det kanske stannar med den? Iaf gör det inte så himla ont, men det är rätt äckligt. Den sitter liksom fast i nagelbädden och lite på ena sidan. I övrigt är den helt lös och det kommer rälig vätska ut under den....
Jag har iaf målat dom, så de inte ser sådär gulbrunröda ut;-)

Nu ska vi titta på fotboll - igen... Gör vi inget annat?;-)

Kram på er allihop - i vårsolen!
Elisabeth

onsdag 21 april 2010

Blod och strålning

Vi 10 var det dags att få en påse blod. Det blev lite försenat, men å andra sidan så gick det med raketfart när nålen väl var inne. Mina kärl på högersidan är inte direkt superbra. ( Kan ju inte stickas på vänster sida pga att mina lymfkörtlar är borta) Fick ju herceptin i måndags + att det togs blodprov på morgonen så mina redan dålig kärl var ännu lite sämre;-) Som tur va så hade denna sjuksköterska jobbat på ambulans så hon gjorde en liten knorr, och vips hade hon "räddat" infarten;-) Vid 12 var jag klar. Då hade påsen tagit bara 1 timme och en kvart.

Körde hem och åt lite lunch. Orkade inte riktigt gå i stan idag. Dessutom var det ju inte direkt nåt mysväder att tala om...4 grader och regn;-)

Vid 15 var det dags på sjukhuset igen. Denna gången var det på riktigt. Jag skulle strålas för första gången. Förutom att de höll på att köra apparaten genom min arm så gick allt jättebra!;-)  Jag andades på, blev korrigerad - andades på igen, blev korrigerad igen...och så höll det på ett tag. Verkade som att simuleringen de gjorde med mig inte riktigt stämde överens med hur de egentligen ville ha det. Men till sist blev allt rätt och det gick hur snabbt och smidigt som helst. Sedan ville de också ha ett blodprov taget så jag gick via labbet innan jag åkte hem.

Nu tänkte jag trotsa kylan och ge mig ut och gå en sväng...det blev självklart inget igår;-)

Kram på er allihop!!!
Elisabeth

tisdag 20 april 2010

Brrrrrrr...

....usch vad kallt det blev! Kom precis in från en runda med hundarna och var alldeles blåfrusen om händerna. Då hade jag handskar på mig ändå!

Igår var jag på sjukhuset kl 10 för simulering inför strålningen som drar igång imorgon. Det gick bra. Inga konstigheter och jag fick prata med en läkare som berättade lite runt allting. Han sjukskrev mig tom 30. juni.
Jag fick fina streck som de ritade på mig med tuschpenna. Sedan "fixerade" de dom med plåsterspray;-) Det är tänkt att jag ska ha de tills strålningen är avslutad om 5 veckor.... Ja, jag får duscha under den tiden!;-)

Jag åkte hem och sen blev det en liten sväng på vellingeblomman. I år ska vi verkligen ha mycket blommor på altanen!

Vid halv tre var det dags att åka tillbaka till sjukhuset. Denna gång för att prata med läkaren om biverkningarna från sista behandlingen och för att få min 4. kur med herceptin.
Jag har varit lite orolig i några dagar för att jag har blivit svullen i benen och för att jag fått mjölksyra så fort jag har rört mig det minsta lilla. Har inte kunnat gå ens 100 meter i relativt snabb takt utan att bli stabbig som bara den. Har aldrig känt så förut...nånsin.
Så eftersom en (mycket ovanlig!) biverkning av herceptinet kan vara hjärtsvikt (första symptom vanligtvis svullnad i benen, andfåddhet och trötthet) så var jag rätt så angelägen om att läkaren skulle titta på  mina ben.
Det gjorde han också och kunde konstatera att jag var rätt svullen. Han lyssnade på hjärta och lungor. Han var inte speciellt oroad ( skönt!), men tyckte ändå att vi skulle gjöra en hjärtscintigrafi. En undersökning med hjälp av gammakamera och en isotop som sprutas in i en ven innan.  På så vis kan man kolla hur hjärtat arbetar och om funktionen har försämrats sedan senaste undersökningen som jag gjorde i december.

Han var ju inte jätteorolig och sa att mina besvär också kunde komma av den tuffa behandlingen som jag gått igenom. Kroppen blir inte återställd förrän efter ungefär ett halvår. Sannolikt är det inget annat än behandlingen som spökar, men det känns bra att han tar det säkra före det osäkra och beställer en undersökning.
Det visade sig också att jag hade lite lågt hb. 96 låg det på och hade gått ner med 10 sedan förra blodprovet. Resultat: 1 påse blod ska in i morgon förmiddag. Känns skönt att jag kanske får må lite bättre om några dagar. Det låga hb't kan ju också vara en anledning till att jag får så snabbt mjölksyra.
Så allt i allt var det ett bra besök. Det dröjer 4 månader till nästa... Känns lite konstigt att jag nu är "färdigbehandlad" från onkologens sida.

Då jag kom hem från sjukhuset igår eftermiddag var det dags för hela familjen att gå på 6-års kalas. Jättetrevligt!! Både föräldrar och barn hade det himla mysigt.
Då vi kom hem var jag dock helt slut. Somnade på soffan vid halv nio och gick upp i sängen och sov vidare vid elva-draget. Snacka om att gå in i väggen;-)

Idag har varit en riktigt mysig dag. Lämnade tjejerna på dagis vid nio och kände att jag var relativt pigg;-) Jag tog en sväng ut till jobbet. Fick prata med massor av trevliga kollegor och lunchade med min man;-)
Kom inte därifrån förrän halv tre. Så är det när man har världens bästa jobb!;-)
På eftermiddagen har jag tom orkat gå ut med hundarna och duscha tjejerna. Läst saga och lagt dom. Känns nästan som vanligt igen;-) Så skönt att orka göra lite mer.
Tänkte faktiskt att jag skulle försöka mig på en liten promenad efter fotbollen. Imorgon lär jag ju få vila rätt mycket....tar ungefär 2 timmar att få en påse blod.

Nu är det att se andra halvlek av fotbollen!

Kram på er alla!
Elisabeth

torsdag 15 april 2010

Torsdag

Fortfarande bihålig, men mycket bättre ändå.  Hostan är nästan borta också så jag är rätt så nöjd, faktiskt!;-)

Veckan har varit skön med mycket fint väder och riktigt bra temperaturer. Har suttit mycket ute i solen och även fått koll på vad som ska göras i trädgården.

C och jag har "jobbat på" bra och bestämt både golv och väggplattor till badet. Dessutom är inredningen klar också så vi är jättenöjda! Tyvärr blir det ju inte direkt billigt, men så är det väl att fixa badrum.
Nu väntar vi bara på offerten så vi får veta hur mycket vi ska betala för att få arbetet gjort;-)

På "hårfronten" kan jag meddela att jag minsann fått lite hår på skallen. Det är tillräckligt för att det ska synas som en skugga. Å andra sidan är det mycket kalt runt ögonen;-)

Jag gick trapporna upp då vi var på Ikea igår.... Det var minsann på håret att jag kom mig upp de sista trappstegen.....  Undrar om mitt blodvärde har gått ner, eller om man helt enkelt bara blir i fantastiskt bra form av att behandlas för cancer??!!;-)
Vi får väl se på måndag. Då är det blodprov igen. Sedan ska jag till strålenheten för simulering och därefter är det dags för en ny runda med antikroppar (herceptin). Fullspäckad dag med andra ord!

Nu ska jag ut och gå en sväng.  Får väl se om jag får benen med mig;-)

Kram på er allihop!
Elisabeth

söndag 11 april 2010

Halleluja.....

....mitt lukt och smaksinne är tillbaka!!!  Det är så osannolikt tråkigt när allting smakar INGET...  Så har jag haft det i en vecka, men nu i kväll kom det tillbaka...iaf det mesta.
Jag är så lycklig!! ;-)

Annars är formen klart uppåtgående. Inte alls lika trött och proverna måste ju ha varit bättre eftersom ingen har ringt.
Dagen idag har spenderats ute. Har planterat om våra tomatplantor. Likaså brysselkålen, sellerin och blomstertobaken.......rolig blandning, eller hur? ;-)

Nu ska jag äta mitt lördagsgodis som ble liggande efter igår! Det mesta blev ju över eftersom smaksinnet fortfarande var ute på vift;-)

Kram på er alla!!!!!!
Elisabeth

fredag 9 april 2010

Blodprov, lunch och nässpray

Idag fick C lämna tjejerna på dagis. Det blev tidigt ändå eftersom Linn vaknade 6.....  Å andra sidan kunde ju jag lägga mig igen efter att de åkt....skönt!!

Jag skulle in till sjukhuset vid elva för att prata med min kurator. Skulle gå inom på labbet innan för att ta mitt lilla blodprov så at det skulle vara klart tills jag kom tillbaka till avdelningen.
Tanken var att jag skulle hälsa på min bröstsyster Viktoria som idag skulle få sin 5:e behandling ( av åtta) samtidigt som jag skulle kolla mina värden med läkaren.

Hann ner på stan och fick lite lunch tillsammans med Åsa. Thai-mat...MUMS!  Jag hittade tom  en riktigt fin kofta.....vad ska man annars göra när man väntar? ;-)
Jag fick minsann skjuts tillbaka, jag ska ju inte överanstränga mig;-)!!!!  Fast under tiden Åsa och jag kollade i en butik så ringde de minsann från cyt.mottagningen och undrade hur jag mådde...

Det gör de alltid när ens prover är lite dåliga. "Hej, det är från cytostatikamottagningen. Hur mååår du?????"  "Ja....hur BORDE jag må????" ;-)  Ja iaf så var mina prover inte riktigt hundra, men å andra sidan inte alarmerande.
Jag skulle ju ändå dit så jag avslutade snabbt så vi kunde prata "live" istället.
Väl där så ville doktor Elisabeth (!) lyssna på mina lungor. De lät nog rätt ok, men hon undrade återigen om jag hade astma...?  Mitt crp hade gått upp och de vita blodkropparna ner så de var lite oroliga. Samtidigt kunde det hela också bero på en virusgrej, så kontentan av det hela var att jag blev skickad till öron-näsa-hals för koll och order om att komma tillbaka imorgon förmiddag för nya blodprov.  Att behandlas för cancer är minsann ett heltidsjobb!!

Mitt i alla läkare och prover och undersökningar hann jag prata en liten stund med Viktoria. Mycket trevligt och hon såg ut att fixa taxoteren bra!!

Nu såg jag plötsligt vad jag skrivit som titel...nässpray - det fick jag då hos läkaren på öron-näsa-hals. Han tyckte jag var mycket svullen i näsan så han skrev ut sånt som allergikerna får;-)  Han undrade dessutom om jag opererat mig i näsan.....nej, jag är född sådär! ;-)  Men iaf..eftersom jag har lätt för att få bihålsinflammationer så fick jag sprayen.

Jag har inte alls varit lika utmattad som onsdag och torsdag och har inte mycket temp just nu, så jag hoppas det är över nu och att crp'n har gått ner tills imorgon.

Mina ögon rinner helt hysteriskt - heeela tiden. Det är verkligen tröttsamt och jag hoppas innerligt att det ska ge med sig snart. Det är en känd biverkning av cellgifterna och absolut inte den jobbigaste, men jag lovar att det är lätt irriterande att alltid gå runt och "gråta".  Tur man inte har några ögonfransar att sätta mascara på!! ;-)

Nu ska jag dricka mitt te och titta på Jeff Dunham på tv. Silence - I kill you!!  (om ni inte fattar så kolla på youtube...;-))

Vårkramar till er allihop!
Elisabeth

onsdag 7 april 2010

Sjukhusdag

Igår skulle jag ju in till sjukhuset för att ta mina vanliga prover. Eftersom jag trodde jag hade rätt lågt hb kombinerat med att jag börjat hosta igen sedan några dagar tänkte jag att jag skulle va duktig och gå inom på cyt.mottagningen och kolla om de ville ha några extra prover tagna.  Det ville de ju förstås.
Sedan sa hon "och så kommer du tillbaka hit så ska en doktor titta på dig"......;-) Ja, ni förstår ju vartåt det barkar....Min dag spenderades på cyt.mottagningen varvat med en liten lungröntgen. Från 10.15 till 16.00.....

Jag hann ju definitivt inte in till stan för att införskaffa present. Inte ens lite lunch förräns jag lackade ur vid två-tiden och sa att antingen får jag gå och äta nåt på stan eller så får ni ge mig nånting!  Då fick jag en paj. Inte precis vad jag hade tänkt mig, men va f.... det var ju mat!!!;-) 
Jag borde ju vetat - man liksom suuuugs in på den avdelningen och sen kommer man aldrig därifrån. Inte konstigt sakerna tar tid när det är en jourdoktor och jag tycker ju faktiskt det är riktigt bra att de kollar en gång för mycket, men jäklar vad långdrygt det var;-)

Jag träffade dock en kvinna, Iris, som låg och vilade upp sig efter en leverbiopsi. Hon har levt med förfärliga smärtor i flera veckor och varit ut och in i vården utan att någon hittat vad som är fel... Som tur var så togs det lite av en slump en CT-buk av henne.  Där hittade de "förändringar" i lever, njurar och lungor..... Hon har dock inte fått någon diagnos, utan väntar nu på svar från denne biopsin. 
Fick två riktigt trevliga timmar som sänggrannar;-)  Det är verkligen märkligt hur enkelt det är att prata med totalt okända människor.

Då jag kom hem hade våran byggare kommit. Vi ska ju äntligen sätta igång med våran renovering och nu var det dags för att komma och titta.  Det känns så skönt att äntligen bli färdiga.

Då han hade gått var det redan sent och vi behövde äta snabbt. Blev lite hämtmat och sen fotboll på tv'n. Då vi hade ätit var jag dock så slut att jag knappt kunde stå på benen.
Jag ramlade ihop i en hög på soffan och där blev jag tills det var dags att gå upp till sängen.

Jag är så innerligt trött på att vara trött! Fattar ju också att kroppen är helt körd i botten och upptagen med att försöka reparera sig efter alla cellgifterna, men det kommer likafullt som en total överraskning varje gång att man kan bli så totalt utmattad.
Jag tycker att jag varit så jävla duktig hela denna tiden och jag tycker framför allt att jag ska få må bra nu. Tycker inte att jag begär så mycket - en liten grej varje dag borde jag ju orka med, eller hur? Utan att ramla ihop totalt efteråt...
Nu har jag sannolikt en infektion i kroppen också, men de avvaktar med antibiotika - vilket jag iofs tycker bara är skönt. Så less på tabletter som ska tas hela tiden.
Inatt fick jag dock feber och frossa - igen... Förmodligen är det bara för att jag blir så slut i kroppen och den är redan så körd i botten att den reagerar lite konstigt. Nu på morgonen hade jag absolut ingen feber...
Vågar inte ringa cyt.mottagningen och berätta för då hamnar jag väl där igen fortare än jag hinner säga kaka......!!!! ;-)

Nä....nu blev det mycket klagande. Aja, ni står väl ut! ;-)
Idag ska jag ta det himla lugnt. Försöka få tillbaka mitt lukt och smaksinne så C och jag kan få till min överraskning ikväll;-)  Går det inte så får vi väl göra det nån annan dag!

Det är sol och varmt så en liiiten promenad och sedan altanen med mitt sticke.

Kram på er!
Elisabeth

tisdag 6 april 2010

Äntligen vardag;-)

Även om påsken har varit skön och bjudit på mycket trevligt så är det faktiskt otroligt skönt att få lite vardag igen. 
Jag har precis lämnat tjejerna på dagis. De har längtat dit jättemycket och även om Agnes grät då jag gick så vet jag att hon kommer få det helt underbart!
Det blir en rätt kort dag idag och sedan blir det som vanligt hela veckan. Linn är såååå glad för att vi äntligen kan börja ta hem kompisar att leka med;-)

Igår var en sådan dag då vi skulle göra lite grejer. Fika hos farmor och farfar skulle det bli fast Ikea lockade först. Vi ska äntligen komma igång med våran renovering som stått på vänt ett tag och behövde bestämma inredning till tvättstugan.
Vi började med lunch och gick sedan varvet. Visserligen fick vi bestämt oss, men då vi åkte därifrån till farmor o farfar var jag så slut att jag knappt kunde stå på benen...
Det är så frustrerande att vilja men sedan inse att orken inte räcker till på långa vägar! 
Idag (läs:strax) ska jag in till sjukhuset och ta prover. Mitt hb var lågt redan innan sista behandlingen, men de ville avvakta med blod. Inte mig emot, men nu är väl frågan hur lågt det är idag... Det susar i huvudet och hjartat slår rätt snabbt så min gissning är att mitt blodvärde nog inte gått uppåt iaf...;-)

Jag ska försöka gå en sväng i stan också.....låååångsamt!
Imorgon har nämligen C och jag varit tillsammans i 10 år!!!!!!!!!  Det behöver ju firas och jag tänkte se om jag kan hitta en liten present till honom. Han är min klippa, och vore det inte för honom vet jag inte hur jag skulle tagit mig igenom det här. Bäst i världen och lite till!!

Nä, nu får jag väl åka. Kram på er allihop!

Elisabeth

lördag 3 april 2010

Påskafton

I'm back! .... Ja, eller vad man nu ska säga;-) Jag har ju inte varit borta heller, men har känt mig rätt "off" efter behandlingen i måndags.
Det tar på krafterna både fysiskt och psykiskt att få sin sista behandling, kan jag säga;-)

I tisdags var jag på första besöket på strålenheten. Jag fick träffa och prata med "min" sköterska och sedan gjordes det två stycken CT-undersökningar.  Jag ska få nånting som kallas strålning med andningsstöd. Dvs att de kollar med en dosa på höger sida av bröstkorgen hur mycket den höjer och sänker sig varje gång jag andas. Sedan kommer de ge strålning enbart när jag är på inandningen. Detta för att säkerställa att man undviker hjärtat.  Jag måste andas på kommando;-) 
Jag ska tillbaka den 19 för att prata med läkare som gjort en dosplanering, och sen kör vi igång på riktigt den 20 april.  Det känns skönt att det är såpass nära. Kommer göra att jag är klar i slutet på maj. Skönt!!!

Annars har jag rätt ont just nu. Det funkar ju med tabletterna, men magen ballar ju ur också av för mycket av den varan;-)  Å andra sidan känner jag mig rätt mycket piggare idag än jag gjorde bara igår, så det är absolut på rätt väg!
Hoppas bara att jag får behålla mina naglar;-) Det har kommit lite olika bud på om de kommer trilla eller inte, men vi får väl se. De växer ju ut igen iaf!!;-)

Ikväll är vi bortbjudna på påskmiddag. Det ska bli jätteskönt att träffa vänner och få god mat ( brukar alltid vara supergott!!). Jag har som sagt känt mig rätt så asocial senaste veckan, men det håller nog på att gå över. Jag har insett att det förmodligen kommer att komma alla möjliga reaktioner i kölvattnet av en sådan tuff behandling som jag gått/går igenom. Det är bara att hänga med;-)

Jag har suttit lite ute för att få lite D-vitaminer idag, men mina leder protesterar på kylan i vinden;-) Man är som en gammal tant på 90!!;-)  Det känns bara så underbart att få lite sol och att veta att det bara blir bättre och bättre.... med allting.
Nästa vecka kan jag kanske tom börja ut och promenera lite. Det kan verkligen behövas! Har ätit mig upp rätt så rejält;-)  Fast innan dess tänker jag äta upp mig lite till - det är ju trots allt påsk, eller hur? ;-)

Nu ska jag hoppa i duschen och sedan är det tjejernas tur.
Stor kram på er allihop och en riktigt glad påsk!
Elisabeth

måndag 29 mars 2010

Lite bilder

Glada tjejer på väg till Brantevik
Varmaste dagen i år! Underbart med lunch ute!Sjuka små flickor... Kolla hur Linn håller om Agnes hand för att trösta...

Sista behandlingen...

Ja, då var den avklarad... Den sista behandlingen fick jag idag. Och lika hemskt och jobbigt som det var att påbörja den 10 december förra året, lika underbart och fantastiskt var det att avluta den idag.

Vilken resa det har varit! Jag tycker att det har gått fort och jag känner att jag redan på nåt vis har börjat glömma hur jobbigt det har varit. Nu har jag ju biverkningar som ska komma nu de närmaste dagarna också, men det känns ändå som helt ok eftersom det är för allra sista gången.

Jag började dagen idag med blodprov på vårdcentralen. Och med febriga barn här hemma blev det inte mycket födelsedagsfirande imorse.
Vi åkte in allihop med två tårtor med oss. Jag blev avsläppt och de andra åkte hem. Hade en tid hos läkaren för biverkningskontroll 11.50 och sedan gick jag för att äta lunch på Krua Thai på Möllevångstorget. Mycket gott!

Tillbaka på cyt.mottagningen kl 14 för min behandling. Först ut var Herceptin och sen fick jag taxoteren. Precis då min sköterska skulle koppla herceptinet så kom en bröstsyster på besök. Jag har följt hennes blogg sedan jag fick min diagnos och hon har följt min. Även om vi inte har pratat förut och mailat bara nu inför hennes återbesök på cyt.mottagningen idag så var det precis som att vi kände varandra hur väl som helst! Det var helt otroligt trevligt och vi pratade nog i en dryg timma;-) Jag fick dessutom en liten present av henne som jag lägger ut en bild på. Vansinnigt välgjort och jag är grymt impad!! Dessutom smakade det jättegott!!;-)

Då vi kom hem igen hade C jobbat järnet här hemma. Jag fick oxfilé med underbar rödvinssås till middag och hemmagjord créme brulé till efterrätt.
Presenter fick jag också;-) Och blommor från två kollegor! Hade tyvärr inte mobilnummer så jag kunde tacka via sms, men ni ska veta att jag blev verkligen jätteglad för de superfina blommorna! Det värmde, kan jag säga!

Då min sköterska drog min picc-line blev det mycket känslosamt. Och sedan dess har jag känt mig väldigt skör. Antar att det är helt normalt, men det har gråtits MÅNGA tårar i eftermiddag/kväll kan jag säga;-) Det var en milstolpe idag.....verkligen!

Nu kommer jag lägga ut lite bilder och filmer. Både från idag och från tidigare. Håll till godo;-)

Tusen tack alla ni som hälsat och grattat på olika vis! Jag är fortfarande så otroligt tacksam för att ni finns och att ni bryr er så mycket!!
Kram på er alla från en trött men mycket glad Elisabeth
video

lördag 27 mars 2010

Sjuk Linn

Ja, då var det dags igen då. Det gick ju nästan en hel vecka på dagis...;-)  I torsdags eftermiddag då jag var i stan och fikade så hade Linn somnat i soffan till Bolibompa. När hände det senast? Då ringer ju alla larmklockor hos föräldrarna, och mycket riktigt hade hon feber 39,1. Hon sov redan då jag kom hem, men jag smög in och tog tempen ( C tycker inte han får till det riktigt, så jag är 1:e temp-mätare här hemma;-))

Vi höll båda tjejerna hemma från dagis igår och C fick ju också vara hemma förstås. På morgonen var det inte alls lika hög temp och det var skönt väder, så vi var ute mycket i trädgården. Jag slappade mest.....;-)

Inatt vaknade vi av att Linn ropade......Jag kräks!  Ojdå! In på badet och kräka färdigt. Byta allt, både kläder och sängkläder + täcke och kudde... Ta tempen 40,1... Linn brukar kräka när hon får snabba febertoppar och vi tror stenhårt att det var därför. Ingenting senare.

Linn har varit jättehängig hela dagen och fick febernedsättande vid lunch. Farmor och farfar har varit här och fikat en liten stund. Mycket trevligt. Linn gick dock och la sig mitt i allt. Har precis väckt henne och hon mår  lite bättre. Nu har dock Agnes också fått feber...... Hennes allmäntillstånd är iofs mycket bättre. Vi får väl se vad som händer....
Jag hoppas bara att de fått det av mig och att det inte är något nytt så jag också risikerar bli sjuk... Vill ha min behandling på måndag! SKA ha min behandling på måndag!

Nu spelar C super mario och tjejerna tittar på. Jag stickar lite. Det får bli köpemat idag...;-)

Trevlig helg på allihop!
Elisabeth

onsdag 24 mars 2010

Whiskeyröst och tårtinköp

Det är inte alltid så lätt att hitta någon bra titel till mitt inlägg.... Idag blev det nog sådär;-)

Ja, rösten är delvis tillbaka iaf. Det känns skönt att kunna meddela sig igen. Speciellt till tjejerna...;-) Har ni försökt att få motstreviga barn att göra som ni vill om ni bara kan viska? Jag kan tala om för er att det är minsann inte lätt!!!!!  De fullkomligt skiter i vad jag säger;-)  Och är man då, som jag varit nu de senaste dagarna, hysteriskt trött och sliten så blir det inte så bra resultat varken för mig eller barnen...

Aja...nu är det ju supermycket bättre idag. Gårdagen var en sådan dag som man helt enkelt försöker glömma. Jag låg på soffan hela dagen och orkade inte ens tänka på att gå de 5 metrarna till köket för att göra lite te.
Det blev bättre på kvällen och jag lyckades tom få på mig paltorna och bege mig till föräldramöte på dagis. Jag brukar tycka sådant är kul och trevligt - så också igår.

Idag har jag otroligt mycket mera ork. Har tvättat kläder, plockat undan lite och lunchat med en god kompis.
Nu har C och tjtjerna kommit hem och vi ska göra lite middag. Idag blir det svamp-pasta med egengjord pesto. Låter smaskigt eller hur?
Med min whiskeyröst har jag idag beställt princesstårtor som jag ska ta med mig på cyt.mottagningen på måndag. Det är ju min födelsedag och jag ska få min allra sista behandling....Det måste ju bara firas!!! Dessutom är personalen där väl värd att få massor med tårta!!

Imorgon är det dags för en ny runda hos min kurator. Det blir jättebra. Efter det ska jag träffa en annan god kompis;-)  Man får passa på nu innan det är dags för ny behandling!

Nu ska vi äta.

Massor  med vårkramar till er allihop!!
Elisabeth

måndag 22 mars 2010

Varning - gnäll kommer...

Nu är jag trött på den här skiten!!

Igår kväll och inatt har jag haft feber. Imorse fick C ringa till cyt.mottagningen (har fortfarande ingen röst) och kolla med de vad vi skulle göra. Jag skulle ändå ta blodprov idag så för att slippa göra det två gånger så ringde vi innan...smart va?

De ville mycket riktigt ha in mig på en koll, så efter att ha lämnat tjejerna på dagis så åkte jag in. Tog proverna och gick sedan till cyt.mott.  Där fick jag ett isolationsrum - igen - och sen var det att vänta.
Efter drygt 1½ timme kom det in en doktor. Då sov jag.....;-) Konstigt hur trött man kan bli av att hosta så fasligt;-)
Hon kollade i halsen - bara "vanligt" rött, och lyssnade på lungorna. Eller dvs hon försökte lyssna. Det är ju omöjligt att ta djupa andetag - då hostar jag ju bara. Så hon undrade lite försynt om jag hade astma... Det lät nog inte helt ok i mina lungor kan jag tänka mig.

Resultatet blev att jag ska gå på antibiotika i 10 dagar. Hon tyckte det lät som en lunginflammation.  Kunde dock inte vara säker på om den var bakteriell, men vågade absolut inte chansa. Vilket jag nog är rätt glad för. Hoppas nu bara att det ger med sig rätt snabbt!

Jag går ju inte 3 minuter utan att hosta och ibland blir det såna attacker att jag nästan kräks. Såååååå trött på skiten!!!!! 
Halsen gör inte lika ont, men jag har fortfarande absolut ingen röst. Den dyker väl upp så småningom.
C tycker det är lugnt och skönt iaf;-)

Annars var det det ju två mycket glada tjejer vi fick hem från dagis idag! Det är balsam för själen att få leka med sina kompisar!!

Nu lockar soffan! Jag är så trött och sliten...mycket mer än förra gången. Fast bara en gång kvar!!

Kram på er!!
Elisabeth
.....Ja, just det, jag har ont i öronen också! Så det så!