Snart så....

....är jag klar...färdigbehandlad....
Det känns helt underbart och liiite märkligt. Visserligen ska jag fortsätta med mitt herceptin var tredje vecka, men förutom det så har jag inga fler behandlingar efter imorgon.
Jag tänkte ta med lite fikabröd till de underbara sköterskorna på strål - det är de verkligen värda!

Tankerna har varit många runt det faktum att jag är klar nu. Nu har vi gjort vad vi kan och jag har klarat det bra. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv - tycker att jag gjort ett sjuhelsikes jobb och en lång resa, både kroppsligen och mentalt. Jag både är och är inte samma person som i slutet på augusti förra året hittade knölen i mitt bröst.
Jag har fått nya vänner, blivit överraskad över hur många människor som genuint bryr sig, och jag har förstått att livet är så skört, så skört.
Man skulle kanske tro att jag, som förlorade min mamma till cancern då jag bara var 14, redan visste det, men man glömmer så lätt. Precis som att jag kan tycka att jag borde tjata och skälla mindre på mina barn - men man är inte mer än människa och kommer inte alltid ihåg hur snabbt saker kan förändras.
Det är det jag menar med att livet efter en cancerdiagnos förändras, men ändå inte - man får en medvetenhet om att man måste ta till vara alla vardagarna eftersom de är vad du har, vad du kommer få. Samtidigt kan man inte släppa allt, livet måste ju fungera och man måste vara mamma och ibland (ofta?) innebär det att man måste tjata också;-) 

Tjejerna har klarat sig genom denna perioden med bravur. Jag har ofta varit så imponerad av deras förmåga att acceptera situationen. Deras långa veckor hemma med varandra. De har lekt så bra tillsammans och det har gjort att våra dagar som vuxna blivit så otroligt mycket enklare. Det känns så skönt att veta att de har varandra. Visst har det varit jobbiga dagar också, både för vuxna och barn, men allt i allt så har vi kommit ut på andra sidan rätt helskinnade. (ja, inte jag då, men det var väl bara väl och bra att bli av med den dumma äckliga bajs-tutten...;-)!!!)

Och C...., min klippa!!! Vad skulle jag gjort utan honom? Det är inte helt enkelt att gå igenom en sådan tuff behandling som ett par, men vi har minsann klarat det. Jag har hela tiden vetat att han är bäst, men nu var det verkligen upp till bevis;-) Och som han fixade den utmaningen.... Som jag sa - en klippa!

Och nu, när jag är klar, hur är då den kroppsliga statusen?
Håret är på väg tillbaka, dock lite gråare. Hade bara ett grått hårstrå innan, nu har det blivit betydligt fler;-) Det finns ju hårfärg!! Ögonbryn och fransar är på utväxt. Helt underbart!
Jag har fem naglar som har släppt helt och sitter bara fast i nagelbädden. En 6:e är på väg att släppa, men det gör iaf inte ont. De är fula som stryk och därför blir det att måla de i alskens vackra färger;-)
Mina ögon rinner inte alls lika mycket som förut och det känns jättebra!  Jag är lite trött ibland, men inget går ju att jämföra med cellgifterna och då är jag nöjd. Varje vecka tycker jag att jag mår bra och varje påföljande vecka förstår jag att jag inte alls mådde jättebra, utan NU mår jag bra. Och så är det hela tiden - det går framåt!
Jag har rätt mycket värk och stelhet i lederna, men det är tydligen vanligt. Jag svullnar i kroppen också ( vanligt det med), men nu har jag fått vätskedrivande att ta vid behov, så jag återigen kan komma i mina skor;-)
Jag har tränat några gånger på formtoppen och är ofta ute på snabba promenader så det finns nog hopp för denna kroppen också;-)

Jag ska börja jobba så smått nästa vecka. Bara 50%, men det känns jättebra. Skönt att livet normaliseras igen. På tiden, skulle jag nog säga!
Denna tiden har ju varit helt nödvändig, men nu vill jag ha tillbaka mitt normala liv. Lite tjockare, lite klokare och lite gladare i livet!!;-)

Några som inte får tillbaka sitt normala liv är Lovas familj... Lilla Lova slutade sitt liv i helgen alldeles, alldeles för tidigt.... En hjärntumör förändrade hela deras liv, och nu finns inte Lova mer.
En bröstsyster, bloggare, länkade till hennes insamling. Till stöd för barncancerfonden. Jag tänker göra det samma. Det är tungt att få en cancerdiagnos.... men hellre jag än något av mina barn...

Lovas spargris


Nu är det långt förbi läggdags... Ta hand om varandra och ge era nära och kära en extra kram. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa sväng - det gör ingen av oss.

Kram till er alla från en trött men mycket glad
Elisabeth