The Fantastic Four!!!

Måste bara berätta att jag igår kom hem från ett helt underbart dygn på Skansen i Båstad. Där var jag med mina tre bröstsystrar Viktoria, Annika och Ingrid.  The fantastic four helt enkelt...

Återigen förvånas jag av hur himla BRA det känns att umgås med dessa tre tjejer. Det var ju första gången jag och Viktoria träffade Ingrid, men det blir definitivt inte den sista! ;-) En underbar människa som det är otroligt lätt att tycka om!
Det kändes lite som vi alla alltid hade känt varandra - alla ämnen, både lätta och mycket tunga, avhandlades med samma självklarhet.

Jag tog inte många foton - de andra tjejerna hade varit mycket duktigare och tagit med sig sina bra kameror medans jag "bara" hade min mobil med dålig kamera. Dock är jag säker på att ni får se foton på deras bloggar! ;-) Det togs MASSOR!! ;-)

Jag hade tänkt skriva lite på bloggen igår, men energin räckte helt enkelt inte. Det tar verkligen på att umgås så intensivt ett dygn... C blev lite förvånad att han inte fick hem den utvilade frun han hade trott, utan en fru som nästan såg i kryss så trött hon var. Fast tröttheten var fremst mental - det är så otroligt underbart att prata med dessa tjejer, men jag förvånas över hur utmattad man blir. Det är väl bara att träna, antar jag - fler möten, så blir man duktigare! ;-)

Så, efter ett verkligen underbart dygn på spa tar man itu med vardagen igen. Med lite lenare och finare hud...;-)
Även om jag sagt att det är tröttande mentalt så ger det samtidigt så otroligt mycket!!! Jag längtar redan till nästa gång vi ses!

Nu har jag precis kollat de bilderna jag tog från restaurangen - och de var inte sådär jättebra, om man säger så...;-) Ni får helt enkelt hålla tillgodo med det de andra har producerat... Sorry, tjejer;-)

Imorgon är det dags för min (peppar, peppar, ta i trä) allra, allra sista behandling med herceptin... Det innebär också att det är det officiella slutdatumet för min behandling på cytostatikamottagningen i Malmö. Det känns såklart otroligt bra - och lite konstigt... Självklart är det lång tid kvar till en friskförklaring, men det är i vilket fall som helst en milstolpe av dimensioner. Nu ska jag faktiskt inte infinna mig på onkologen i Malmö förrän i april. Innan dess är det förstås blodprov och en hjärtscintigrafi igen, men annars har jag så att säga inget inbokat...;-)
Tumören jag själv hittade i mitt vänstra bröst den 28. augusti 2009 har inneburit mycket jobbigt, men även många bra saker. Det har gått en lång tid och varit en lång resa - som inte är slut ännu, men som äntligen börjar ta en annan form.

Jag hoppas snart höra från plastiken. Då återkommer jag säkert med mer info om hur en eventuell rekonstruktion kommer att göras.

Nu tänker jag sticka lite;-) Eller läsa, eller titta på en film i min iPhone eftersom C spelar bilspel på tv'n... En helt vanlig söndag i ett helt vanligt hem...;-) (ja, våra döttrar leker jättebra med varandra uppe på ovanvåningen. Vi har inte bundit fast dom nånstans! ;-))

Ta hand om varandra!
Kram på er allihop.
Elisabeth

Stämplad igen...

...och även denna gång står det OK! Så himla skönt!
Jag var inte riktigt klar över hur spänd och nervös jag var förrän jag andades ut efteråt... Kände mig rätt däckad resten av dagen;-)

Jag hade några frågor till min läkare, Martin, och fick de alla besvarade. Bl.a frågade jag om min onda höft som jag haft sedan augusti. Jag berättade att den gjort ont sedan jag dansade salsa i 40 min på Å o J's bröllop. Ont till och från. Min egen analys (och C's) går ju ut på att det borde gjort betydligt ondare nu än i augusti, om det skulle varit en metastas... Eller hur? Han frågade om jag behöver ta smärtstillande? Och svaret på det är nej. Så han tyckte nog också att det lät som ett inflammerad senfäste på höften, eller något i den stilen.
Dock gör det mycket ondare idag.... Är det inte typiskt?;-) Jag sade det precis till C och han kunde ju kallt konstatera då att jag ju var ute och gick i snön i stan igår - mycket. Dessutom promenerade jag även igår kväll. Så inte konstigt alls att det gör lite ondare idag.  Fast det är jobbigt - man blir påmind hela tiden och tankarna går ändå sina egna vägar...

Nu skall ju inte jag ha något återfall! Men vi tog ändå upp den nya behandlingsmetoden som kommer. Det är dragit igång en studie där Malmö får vara med. Inga patienter ännu, men det kommer säkert snart. Martin kunde berätta att när de använt denna metoden på patienter där alla andra möjligheter är uttömda, så har de ändå fått mycket goda resultat - mycket lovande.
Han trodde att detta kommer bli den ledande behandlingen för patienter med her-2 positiva tumörer, kanske även som förstahands behandling. Verkar på honom som det här helt skulle kunna revolutionera behandlingen av såna som mig. Mycket spännande.
Det gör att ett återfall inte längre behöver betyda döden - ganska skönt att tänka på.
I studien kommer det ingå patienter som fått sitt första återfall. Det måste ha gått minst 6 mnd efter avslutad herceptinbehandling för att man ska kunna få vara med.

Annars var alla mina prover bra - inga röda siffror nånstans. Bra!! Även mammografi och UL gick han igenom. Sedan var det dags för klämmandet;-) Inga konstiga lymfkörtlar hittades - BRA!!!!

Vi pratade även igenom det här med rekonstruktion - igen. Här i södra Sverige är reglarna så att det måste minst ha gått 2 år efter avslutad cytostatikabehandling innan man får göra en rek. Inte så konstigt egentligen. Dock har jag nu fått en remiss till plastiken för att prata med en av läkarna där om mina utsikter, och vilka valmöjligheter jag kommer ha. Finns det öht någon möjlighet för expanderimplantat på min strålade sida? Om det gör det så vore det det absolut enklaste - då kan jag få två rätt så likadana bröst.
Tanken är ju att så fort som möjligt ta bort även det andra bröstet och innan har jag tänkt att det kan jag ju göra när jag ska rekonstruera.
På senare tiden har jag dock börjat fundera på hur det kommer bli ifall jag nu då INTE kan få expander på v sida - det är ju ändå det mest troliga alternativet.
Då återstår det två olika varianter - antingen ta hud och fett från magen, eller samma sak från ryggen på respektive sida. Frågeställnigarna blir då... Finns det nog med  hud och fett på magen till TVÅ bröst? (inte alls problem, kan jag tycka...;-)), om inte finns det ju då flera alternativ - att antingen göra ett kroppseget bröst, och ett expanderimplantat, eller att göra två kroppsegna, det ena från magen och det andra från ryggen.
Vid det första alternativet är jag orolig för att det ska bli alldeles för stor skillnad på de två brösten - det ena kommer ju att bete sig som ett "vanligt" bröst och det andra kommer ju vara ett silikonimplantat så småningom. Och vid det andra alternativet så blir det två mycket stora operationer - inte utan risk för komplikationer med vevnadsdöd eller liknande. Vill jag öht ta den risken?
Då kommer vi till poengen med det hela - om jag inte kan få expander utan måste göra de stora operationerna, och jag då bestämmer mig för att jag lika gärna kan använda  protes på båda sidorna - ja, då kan jag ju ta bort det andra bröstet redan nu! Och därför har jag fått en remiss till plastik för bedömning nu.
Mycket resonerande kring rätt lite, men så är det iaf!! ;-)

Nu har jag en tid för herceptinbehandling på måndag - den näst sista! Så i läkarens protokoll igår skrev vi in ett SLUTDATUM!!! Den 17. januari 2011 ska jag vara färdigbehandlad.... Helt otroligt!
Jag ska göra en ny MUGA - en hjärtscint, avslutande sådan...;-)  Och sedan kommer jag gå på kontroller inte på cytostatikamottagningen utan två våningar ner. Nästa kontroll blir i slutet på april.

Ett mycket positivt besök allt i allt!

Nu ska jag ägna mig åt att njuta av semestern - och möjligen baka mandelmusslor när C kommer tillbaka från affären. Idag är målaren här och tapetserar - blir jättefint!

Kram på er allihop!
Elisabeth

OK-stämpel...

...fick mitt kvarvarande bröst på tisdagens undersökning. Det var ju skönt, även om jag inte varit speciellt orolig. Dock var det faktiskt ett uns jobbigt att vara där, och det märktes på personalen att de läst in sig på min journal. De var mycket inkännande och uppmärksamma och var medvetna om det påfrestande i att komma tillbaka till rummet och undersökningen som ju satt sina tydliga spår både fysiskt och mentalt.

Jag hade innan bestämt mig för att jag skulle be om ett ultraljud också, på läkarens inrådan, eftersom jag vet om att jag har/hade mycket täta bröst. Att jag dessutom då är premenopausal (som det så fint heter när man har kvar sin mens...;-)), gör att det kan vara betydligt svårare att upptäcka en eventuell cancer enbart med mammografi.
Jag fick då veta att de hade problem med sin ena ultraljudsapparat och att jag därför inte kunde räkna med att få UL - iaf inte just den dagen.
Så då jag blev ombedd att stanna kvar eftersom de ville göra ett UL också.... Nerverna hoppade omkring och skuttade lite som de ville...
Dock var det rätt snabbt överstökat och läkaren hade mest velat få ett "utgångsläge" på mitt bröst, som hon kallade det. Hon sade att hon inte blivit förvånad om hon hade hittat en cysta eftersom jag hade så täta bröst, men inte ens det hittade hon och då verkade hon mycket nöjd;-)   Jag med!!!! ;-)

Nu är det återbesök på måndag. C följer med och vi lämnar barnen hos farmor o farfar.

Idag har vi ätit den första julskinkan - mums!! Ikväll ska C iväg till en jobbarkompis - blir nog rätt sent...;-)
Imorgon är det min tur att åka iväg med kollegor. Ska bli himla kul!!

Kram på er allihop!
Elisabeth

Ny årsdag...

Ja, dom duggar tätt nu, årsdagarna...det samma kan man väl inte säga om mina blogginlägg;-)

Idag (i skrivande stund blev det faktiskt igår...) är det altså ett år sedan jag påbörjade min cellgiftsbehandling. Känns lite konstigt, måste jag säga.
Har inte så mycket att skriva om, men ville som förra gången jag skrev bara uppmärksamma årsdagen.

Jag ska på mammografi¨på tisdag och sedan på andra återbesöket den 20. Det känns helt ok, men jag har hört att det kan visa sig vara fel...;-) Man vet aldrig helt hur huvudet reagerar innan man är där...


Nu tänker jag gå och lägga mig. Sov så gott allihop och ta hand om varandra!
Kram Elisabeth

Ett år...

...., ett helt år har gått sedan mitt vänstra bröst försvann. Det känns helt OK faktiskt;-)
Jag har tänkt på det, men mest lite förundrat med tanke på att tiden har gått så himla fort.

Dagen har spenderats i skolan eftersom jag just nu är inne som instruktör på skolan där de/vi utbildar flygledare.
Det är intressant och roligt. Mycket annorlunda jämfört med mitt "vanliga jobb" där jag har många och ibland långa pauser. Nu blir det inte mycket av den varan, men roligt är det i vilket fall som helst! ;-)
Det är ju trots allt framtida kollegor man får utbilda.

Annars har jag inte mycket att berätta - ville bara uppmärksamma årsdagen;-)

Kram på er allihop!
Elisabeth

Award...

(er)...har jag fått! Hela två stycken - tänka sig!;-) Jag är himla glad och lite, lite rörd över de fina motiveringarna.



Viktorias motivering: 
Bara 33 år gammal fick Elisabeth en aggressiv HER2-positiv bröstcancer. Elisabeth låg ca 2 månader före mig i behandling och när jag skulle börja med mina första cellgifter satt jag och googlade på biverkningar. Då hittade jag Elisabeths blogg. Jag skrev ett inlägg på hennes blogg som hon svarade på ganska omgående och sedan har det bara rullat på - jag har fått en fantastisk vän som jag inte bara delar BC med utan humor, galenskap och många värderingar. I sin blogg har Elisabeth på ett intressant och detaljerat sätt beskrivit sin resa. Hon har inte bara återgivit fakta utan även släppt in oss i sitt innersta rum och fått ta del av hennes känslor.

Ingrids motivering:
Kära Elisabeth! Du var en av dom första som kommenterade i min blog - och jag kommer inte att glömma hur härlig din komentar var att lesa- det var en slik entusiasm över den- o förvåningen över att vi båda två är "norskor " !! Du utstrålar en energi och positivitet i dina kommentarer som jag gillar mycket - och jag hoppas inte det tar för lång tid innan vi möts - o även Viktoria !

Nu skulle jag svara på tre stycken frågor.

1. Vad känns viktigt för dig?
Ja, vad ska man säga - det är ju självklart min familj. Min underbara klippa till man och mina små tjejer. Dom ger mig verkligen allt. Varje dag.
Fast det är ju mycket som känns viktigt för mig. Jag har ju mera familj och vänner vars stöd och hjälp har kännts ovärderlig.  Min hälsa (näää, verkligen??;-)). Mitt jobb...ja faktiskt. Har världens bästa jobb med världens bästa kollegor.
Nu får det minsann räcka på denna punkten!

2. Vilken är din älsklingsfärg?
Från en mycket "luddig" fråga går vi direkt till en mycket konkret en...;-)
Tror jag får svara grön. Inte så mycket klargrön, utan mera dov grön. Även limegrön faktiskt. Grönt är skönt, helt enkelt!!

3. Vilka tre vänner vill du ge detta pris till?

Nu blir det lite "klubben för inbördes beundran" det här, men faktum är att dessa tre tjejer har gett mig så mycket! Två av de har jag redan träffat IRL flera ggr och den tredje hoppas jag träffa snart!

Viktoria - Annika - Ingrid

Ni tjejer lyfter mig!
Viktoria har jag vetat om längst. Vi har delat det mesta, förutom säng... Ha ha ha!! Nu ska vi kanske snart dela sovrum iaf;-)  Skämt åsido så upptäckte vi att förutom att vi bor bara 10 min ifrån varandra så har vi en sjukdomshistoria som ser ungefär likadan ut. Vi "delade" samma kirurg, samma onkolog, samma studie, skulle haft samma sköterska, hamnade i samma arm i studien.
Vi har lunchat och fikat och ältat och ältat. Helt underbart!

Annika är jobbarkompisens syster som har blivit så nära! Det är underligt hur man kan komma så nära en annan människa så snabbt. Vi har också träffats ett par gånger och nu är det snart dags igen. Det är en fröjd!

Ingrid är bloggaren som kom sent, men gott! ;-)  Där var minsann en tjej till som verkligen kunde skriva. Och vilken historia hon kan berätta... Hoppas du får nån form av upprättelse, Ingrid!
Jag hoppas även att vi snart kan få till att träffas allihop. Erbjudandet om våningen ligger och pyr - vi väntar bara på rätt tillfälle;-)

Till sist vill jag bara lägga till en tjej till som är värd en award. Linda - en kvinna med mod och mer styrka än vad många besitter.


Ikväll ska jag få gå på Singin' in the rain... det ska bli kul minsann!!

Kram på er allihop!
Elisabeth

Fortsättning...

....utlovades ju - här kommer den;-)

det var ett mycket upplyftande möte på onkogenetiska i Lund. Dels är det en otroligt kompetent läkare och dessutom har han ett stort mått av empati.

Han gick igenom den gjorda riskbedömningen med mig och kunde konstatera att det inte fanns någon mutation vare sig på BRCA 1 eller 2. Det är ju super! Det betyder att jag kan andas ut när det gäller mina äggstockar iaf. Det finns ju en ganska stor risk för det också om man skulle ha en mutation i ovan nämnda gener. (typ 50-60% i BRCA1 och (tror jag) ca 30% i BRCA2)

Däremot har jag tydligen en relativt stor risk för att få bröstcancer även i det andra bröstet, ca 25% fram till jag är 80 år. Nu kan det ju tyckas att det inte är en särskilt stor risk, men det är ändå 1 av 4. Själv tyckte jag att det var rätt ok siffror och sa att om jag lever till jag är 80 ska jag kunna acceptera att dö av bröstcancer då. Varpå han sa att "du är ju frisk, det är klart att du ska leva tills du blir 80!" Varför ska du riskera att få bc då?


Han sade åt mig att använda informationen med omsorg - det verkade som han nog tyckte att jag nog borde ta bort det andra bröstet också. Dock verkar risken för att få det nu, relativt sett, liten. Isf kommer jag nog vänta tills det blir aktuellt med en rekonstruktion. Dvs om ca 2-2 1/2 år.
Under den tiden ska jag gå på mammografi + ultraljud en gång pr år.

Han berättade lite om forskningen och andra trevligheter - jag gillar ju information och tycker det är mycket intressant att lyssna till.
Det är ju så att Herceptin som jag får var 3. vecka är så nytt att det inte finns mycket statistik. Hur långtidsöverlevnaden kommer vara osv. Han verkade dock vara full av tillförsikt, och det känns ju bra!
De VET ju att det är ett dundermedel som  gör underverk.

Jag glömde fråga om tjejernas risker... Känns ju kul - snacka om att vara egofixerad;-)
Kommer ringa de imorgon för att om möjligt få prata med nämnda läkare, evt att han kan kolla upp det och återkomma. Rätt angeläget...

Nu ska jag jobba lite - även om det är söndag;-)
Kram på er allihop!
Elisabeth