Två och ett halvt års-kontroll...

.... Är genomförd. Med gott resultat;-)

Jag fick i början på sommaren ont under höger revbensbåge. Undrade - kan metastaser i levern ge ont där? Men diagnosticerade mig själv med gallsten;-)  Ontet gav med sig lite, men dök upp igen efter ett tag - då bara när jag gick. Fast ändå varenda gång jag gick....
Efter en vecka tyckte jag det var nog och ringde in till onkologen för att de skulle lugna mig. Så blev det inte - utan de gjorde precis som de skulle och tog det på allvar. Jag fick åka in till sjukhuset och ta blodprover. Och jag trillade ner i ett stort, svart hål....
Som tur var ringde de redan nästa dag och kunde berätta att proverna jag tagit såg helt normala ut. Dock ville de ändå göra ett ultraljud av levern innan jag skulle på mitt återbesök, min 2,5 års-kontroll, i september. Jag kravlade mig upp från hålet även om en viss oro satt kvar.

Den 11 september var det dags för UL. Det tog sin lilla tid och hon kollade och kollade, tog bild efter bild att granska sedan, i lugn och ro som hon sade. Jag frågade om allt såg normalt ut? .....Ja, din lever ser bra ut, sade hon, men din gallblåsa är inte riktigt frisk!
Jaha?????
Efter mycket om och men fick jag ur henne att det såg ut som grus, dvs små stenar i min gallblåsa. Hon lät mycket säker då hon sade att den här, den vill de nog operera ut!
Jag undrade för mig själv om det verkligen är det vanliga - att operera bort den när man ändå inte har såååå stora besvär?

Igår var det dags för min halvårskontroll. Jag var ganska nervös innan - det blir nästan värre för varje gång. Speciellt nu när det inte riktigt hör till vanligheterna att gå dit längre.
Min nya läkare, som för enkelhetens skull heter det samma som den förra  ;-), kunde berätta att levern såg helt normal ut och att de mycket riktigt hade konstaterat små stenar i min gallblåsa, men att det inte i dagsläget alls behövde betyda att de skulle plocka ut den. Han sa att jag sannolikt efterhand skulle kunna få mer smärtor, och skrev ut ett kramplösande smärtstillande till mig att ha hemma ifall/när ett evt gallstensanfall skulle komma. Och att de kanske efterhand ändå skulle få plocka bort den.
Han frågade lite runt min kondision och jag svarade väl att den ju inte är bra, men att den nog också kunde varit betydlig sämre...;-) Efter ett tag förstod jag vart han ville komma med dessa frågor - skulle mina smärtor evt kunna komma från höger lungspets? Vi var väl överens om att det ändå var osannolikt, men att när frågan väckts så var det lika bra att göra en lungröntgen så att vi kunde utesluta även det.
Som sagt, så gjort - jag och mannen promenerade bort till röntgen där vi fick en drop-in tid ganska så snabbt. Vi hade avtalat att läkaren skulle ringa mig när han fått svaret. Han trodde det kunde dröja några dagar.
Döm om min förvåning när han ringer upp mig efter tre timmar!! Ibland går det verkligen snabbt inom sjukvården...
Och svaret på lungröntgen blev att allt såg normal ut!!! Så himla underbart!!!
Ni njuter jag verkligen av att jag ändå kollat två organ efter två och ett halvt år - och stämplats OK. Det känns jättebra och som ett steg längre på den vägen jag så gärna vill gå.....

Nu är det ett halvt år till nästa kontroll. Och i den vevan ska jag även rekonstruera mig.....kanske...;-)
Jag har inte riktigt bestämt mig ännu, men det lutar väl åt en operation på våren - om jag får en tid då, annars får det väl bli till hösten igen.

Jag följer fortfarande några bloggar där cancern har varit närvarande... ( även om jag inte skriver själv så ofta längre) Och tyvärr har jag kunnat läsa att flera har fått tillbaka sin cancer och även några som inte finns med längre. Det är verkligen smärtsamt att läsa - och samtidigt som jag ju självklart är glad för mina fina besked, så känns det jobbigt att veta att så många inte får just det.
Det får mig att komma ihåg att inget är självklart. Att ta vara på det fina man har och njuta av livet!!!

Jag återkommer här vid nästa kontroll, eller om jag hör något intressant från plastiken. Peppar, peppar och ta i trä - och allt sånt! ;-)

Kram på er allihop och ta hand om varandra!
Elisabeth

Två år!

En milstolpe av de riktigt stora.... Större än jag egentligen vågar erkänna. För jag ropar ju inte hej ännu;-) Långt därifrån! Det låter kanske lite tjatigt och dumt, men som patient i den här svängen så lär man sig att inte ta något på förskott.

Dock är det så att jag har insett att det faktiskt är något att fira. Det ÄR stort att ha nått två-årskontrollen utan några symptom. Det erkände till och med min onkolog (som inte direkt är känd för att vara överdrivet positiv, utan mycket realistisk). De hade till och med diskuterat det (hans efterträdare och han) innan de kom in till mig att det faktiskt är en riktigt fet milstolpe för "en sån som jag" ! Dvs med tumör som var Her2-positiv och receptor-negativ.
Det tog jag som en stor anledning att fira min två-årsdag!

Med mig på läkarbesöket hade jag min underbara Viktoria ! Vi skulle luncha ändå den här dagen och då kunde hon ju lika bra följa med mig till läkaren. Det är ju trots allt hennes läkare med...;-)
Han undrade nog lite då han såg oss båda där i väntrummet, men det blev en riktigt trevlig stund! ;-) Jag fick oerhört mycket beröm för mina fina ärr... Tack Viktoria;-p Hahahaha!!!

Nu är det ett helt halvår tills jag skall på kontroll igen. Det känns ganska så underbart att det glesar ut sig - inte för att det är så himla jobbigt att gå dit, men för att det betyder att jag faktiskt klarat mig två hela år efter cellgifterna. Min risk att få återfall har blivit betydligt mindre...

Just nu är jag mycket lycklig över att den förbannade skitcancern upptar mindre och mindre av min tankverksamhet. Tyvärr är det fortfarande så att så fort jag får ont nånstans eller som då min bh skavade så jag fick ett litet sår på min första opererade sida (jag märkte ju inget eftersom jag inte har någon känsel där) så var min första tanke: NEJ!!! Inte hudmetastas!!!!  Innan jag sansade mig och insåg att jag hade sprungit bredvid A ,som lärde sig cykla, utan tillräckligt stöd för mina proteser...
Så kommer det förmodligen vara i många år framöver, men så länge jag kan sansa mig och tänka efter så känns det väl OK ändå. Det är nog bara att acceptera att tankarna går dit först - det är ju det som är den största rädslan...

Nu tänker jag gå ut till mina sötisar som hoppar och lever om på studsmattan där ute.

Ta hand om varandra!
Kram till er allihop!
Elisabeth

Operation

Eftersom jag skrev att jag skulle opereras är det väl på sin plats med en uppdatering;-)

I fredags ringde jag till operationskoordinatorn eftersom jag inte fått någon telefon från min kirurg. Han skulle meddela mig resultatet från MR. Innan vi fick rätt på det hela och han ringde mig hade jag ett par timmar med en gigantisk klump i magen. Hjärnspökena levde och frodades och jag var rätt skakig. Dock var kirurgen mycket uppåt och glad då han ringde. Det fanns inget de kunde se på MR, och då var det bara att gå vidare med operationen på måndag. Sååå skönt!!!!

Måndagen kom och det var upp tidigt som gällde. Jag kom inte i säng förrän sent heller - jag ville inte gå och duscha med den äckliga descutansvampen. Hade faktiskt lite ångest över att ta bort bröstet - det var ju friskt...  Aja, jag kom mig i säng till sist iaf och upp efter bara några timmar. Ny dusch med descutan och iväg bar det till sjukhuset.
Jag kom in kvart i sju och fick en säng i ett (dubbel)rum med det samma och fick byta om till snygga strumpor (overknee;-)) och särk...
Efter ett litet tag fick jag tabletter - en hel drös... Det var postafen mot illamående, panodil (vad nu de skulle göra för nytta?), långtidsverkande morfin, nåt som påminner om ipren fast utan den blodförtunnande verkan och till sist stesolid (som gör en riktigt mysigt lullig;-)).
Kirurgen, som jag vid det laget med både stesolid och morfin innanför skjortan tyckte var riktigt snygg och trevlig ( det är han faktiskt utan också;-)), kom förbi och ritade en pil ovanför mitt högra (och enda) bröst. Risken för att han skulle ta fel bedömde vi båda vara rätt så obefintlig, men likafullt var han tvungen att sätta dit en pil.....rutiner;-) Hahaha!!

Jag blev rullad till op strax innan åtta. Kom till uppvaket vid tio och upp på avdelningen vid 12. Var rätt så groggy, men inte särskilt illamående. Man får mycket medel mot illamående vid just bröstoperationer eftersom de allra flesta mår rätt så illa just vid dessa op. Varför vet de inte riktigt, men de tror det har något med frisättande av en massa hormoner att göra.

Jag hade fått en riktigt trevlig rumskamrat, Eva, som var efter mig i kön. Hon rullades in vid tre-fyra tiden och vi spenderade en lugn eftermiddag/kväll på rummet med trevliga samtal. Dock var det svårt att inte somna om man råkade blunda lite. Dessutom var jag vinglig precis hela kvällen så jag låg mest i sängen.

Tisdagen kom med läkarrond på morgonen. Jag fick lov att åka hem på perm efter besök från sjukgymnasten. För övrigt den samma som vid förra operationen - hon hade sett mitt namn och undrat vad jag nu hade hittat på;-)
Skönt att komma hem, men lite bökigt är det ju allt med dränet som hänger utefter sidan. Inte särskilt snyggt eller attraktivt om man säger så. Linn tycker det är überäckligt med blod i allmänhet och dränet var självklart på inget sätt ett undantag!!! Hon var lycklig då hon kom hem från skolan igår och fann att det var borta...
Jag blev ju utskriven igår efter att de drog dränet. Sjukskrivning i handen och tider för återbesök både hos sjuksköterska (för tömning av sårvätska) och hos kirurgen för att få svaret från patologen.

Rent mentalt känns det betydligt bättre nu efter op. Nu är det gjort och ingen ide att lägga mera tid på att fundera. Platt som en pannkaka är jag.
Redan trött på de förbannade provisoriska proteserna som flyttar sig både hit och dit hela tiden. Man får ju inte ha annat än sportbh på sig de första 6-8 veckorna. Och den måste vara på dygnet runt för att hålla trycket uppe så det inte "rinner iväg" och svullnar upp mer än nödvändigt.
Jag har ringt och fått lov att iaf delvis gå runt utan protesen på eftersom jag har en riktigt stram topp. När protesen trycker mot bröstväggen så känns det som att det finns några nervändar där inne som får spatt och håller på och ger mig "stötar" hela tiden - INTE skönt, kan jag säga!

Sådä, ja... Det var ju riktigt mycket om lite - som vanligt! ;-)

Nu måste jag sluta - har fått en rygg som ger sig tillkänna mest hela tiden också, så det får bli ryggläge i soffan nu.
Kontentan av det hela är att jag är rätt så nöjd och glad ändå. Skönt att ha det överstökat.

Kram på er allihop och ta hand om varandra!
Elisabeth

Symmetri...

Det tar emot att skriva i bloggen... Därav skrivtorkan;-)   Det är inte riktigt min vardag längre - och det är jag mycket tacksam för. Men det gör också att behovet av att skriva av mig inte är så stort.

Det var ju korkat av mig att inte skriva efter återbesöket. Men det gick ju bra som ni nog säkert har listat ut! ;-)  Nästa besök blir i mars - då är det 2års-kontrollen. Därefter blir det återbesök varje halvår - om allt går bra måste jag ju tillägga. Och peppar, peppar...och allt det där!!

Just denna vecka känns mest som en väntan innan måndag - då ska mitt andra bröst tas bort. Det är helt och hållet mitt eget val och görs i förebyggande syfte. Jag gjorde en MR med kontrast av bröstet igår, och hoppas (och tror) att det inte ska finnas nåt skit där. Undersökningen gjordes för att, om det mot förmodan skulle finnas nåt där, kunna gjöra en sentinel node innan operationen. Helt enkelt så man inte riskerar att sprida nåt ifall ifall.
Oavsett resultat från MR så skickas ju bröstet i sin helhet till patologen som skivar det i tunna skivor och undersöker hela....Det var väl intressant!! ;-) Och kul att föreställa sig...;-)      Förlåt, man får lite galgenhumor såhär inför att bli bröstlös...
Jag blir ju symmetrisk iaf!!!! ;-)

Sedan sådär om ett drygt år så är tanken att rekonstruera med hud och fett från magen. Det blir en stor operation - och jag har inte bestämt mig än, men jag är uppsatt i kö iaf.

Jag har väl varit inom ämnet förr, men anledningen till att bröstet åker bort nu är att jag helt enkelt inte vågar vänta ett år till. Det är liksom inte värt det - jag vill inte göra om den här resan om jag har någon möjlighet att undvika det!

Jag tar inget för givet och hoppas bara att bröstet är "rent" så jag iaf kan sluta oroa mig för det!

Annars rullar livet på i en njutbar, lite medelsvenssontråkig stil. Helt underbart! 

Kram på er allihop!
Elisabeth

2 år....

..sedan jag tog bort mitt sjuka bröst. Känns helt underligt att tänka på att det faktiskt är två år sedan.
En god väninna frågade mig på telefonen igår hur det kändes inför idag... Jag måste ärligt erkänna att jag helt hade glömt bort vilken dag det var/är...
Och det är väl helt underbart! Mitt liv innehåller verkligen så mycket mera än tankar om att jag blivit av med ett bröst... Faktum är att mina tankar kretsar mer runt att jag gärna vill bli av med det andra också!!! ;-)

Vid den här tiden för två år sedan så låg jag och tänkta på att det nog inte var ett bra tecken att kirurgen inte kommit och pratat med mig efter operationen - jag hade en tanke om att han skulle komma förbi och glatt berätta att det minsann inte var någon spridning till portvakten, varpå jag skulle le resten av kvällen.
Då tänkte jag att jag nog istället låg risigt till...

Nu, två år senare, så har jag kommit ut på andra sidan. Jag ropar självklart inte hej - inte på långa vägar - ännu, men känner ändå att jag kommit en bit på vägen.

Jag har varit på det första besöket hos plastikkirurgerna och fått veta att jag - om jag vill rekonstruera - får belaga mig på att det blir två stycken diep lambå (där man tar hud och fett från magen och formar två bröst). Jag har sedan länge bestämt mig för att ta bort det andra bröstet också - och nu sedan underbara Ingrid fått bröstcancer även i andra bröstet - har känslan av att det är bråttom förstärkts.
Jag vet att statistiskt så är risken att få cancer i andra bröstet betydligt mindre än risken att få ett återfall - men å andra sidan så är risken för att få bröstcancer vid 33 försvinnande liten.... Man kan väl säga att jag redan faller lite utanför statistiken...;-)

Just när det gäller tankerna på återfall så har det kännts rätt jobbigt på sistone. Både finaste Ingrid och bästaste Annika har ju brottats med ångesten rätt så rejält senaste tiden och det har påverkat mig mycket. Jag ska göra några undersökningar framöver - rutin inför återbesök i december - men det känns jobbigare nu än det har gjort inför tidigare återbesök.
Själv funderar jag om det kan ha att göra med att det faktiskt till våren har gått två år sedan avslutad cytostatikabehandling - enligt min onkolog en riktig milstolpe. Jag kan på nåt vis nästan se målsnöret - och det skulle verkligen kännas fruktansvärt ifall de skulle hitta nåt.
Jag har alltså inga särskilda symptom på att nåt skulle vara tokigt, men bara känslan av att vara såpass nära gör nog att tankarna tidvis blir lite jobbigare. Ni vet- i dessa förkylningstider finns det massor av "symptom" att oroa sig för...;-)

Så nu har jag tid för en ny hjärtscint och MR av kvarvarande bröst. Blodprov ska ju också göras. Återbesöket blir precis i början på december.

Det var väl en rätt så låååång markering av två årsdagen? Trodde verkligen inte att jag skulle ha så mycket att säga, men jag har ju å andra sidan inte nånsin varit känd för att hålla mig kort...;-)

Jag är så glad för att jag kan sitta på jobbet (på rasten förstås!) och skriva dessa rader - mitt liv är så mycket mer mormalt nu än för två år sedan. Det är jag mycket tacksam för!!


Kram på er allihopa!!
Elisabeth

Den 9. september 2006 kl.09.36...

...kom vår andra lilla guldklimp till oss. Agnes föddes och i ett slag var jag plötsligt tvåbarnsmamma. Helt enkelt underbart!!!

Så idag fyllde världens finaste Agnes hela 5 år. Hon har haft en skön dag hemma från dagis med frukost på sängen och paketer. Hon sover nu - mycket nöjd med dagen...

För två år sedan firade vi Agnes födelsedag i Frankrike. En underbar dag - massor av sol och värme. Och inom mej en enorm ångest som åt och åt.
Jag hade upptäckt min knöl bara två veckor innan och då vi åkte på den efterlängtade semestern till södra Frankrike var det med vetskapen (för inom mig var jag helt övertygad om att det var skit) att jag förmodligen hade cancer.
Vi hade tre veckor där som var fyllda av sol och värme, barnskratt, sandiga tår, god mat, långa stränder, gamla slott - och inte minst en dödsångest som hade mig i ett järngrepp.

Nu har det gått två år. Jag kommer så väl ihåg att jag satt på toa där nere och hoppades att jag skulle få uppleva Agnes 5 årsdag. Just då kändes det som att det skulle vara en seger. Och det var/är det ju!
Här sitter jag, två år efter och är otroligt tacksam för att jag kunde pussa mina döttrar godnatt ikväll och få vara med en födelsedag till.
Det är inte självklart. Inte för någon.

Bilden nedan är ifrån idag. Efter mycket regn här nere i Skåne har vi idag haft en helt underbar dag. Det syns på kisandet!! ;-)
Vi har nyss lämnat storasyster Linn på skoldisco och införskaffat festis, chips och dippa. Livet har verkligen lekt idag!

Så med denna soliga bild avslutar jag för idag.

Kram på er allihop, och ta hand om varandra!

Elisabeth

Återbesök igen...

...och det gick bra även den här gången.
Det blir långt mellan inläggen här på bloggen nu, men det känns helt rätt. Tänkte ändå att jag kunne berätta att jag varit på återbesök idag och att jag fortfarande kan visa upp ett OK-stämpel.

Det känns ju ändå som att det på något vis är en liten seger varje gång jag kan gå därifrån lite lättare i hjärtat...
På tal om hjärtat så skall jag ha en ny undersökning av detta organ inför nästa återbesök i december. Även en liten mammografi av kvarvarande bröst ska klämmas in. 
Läkaren (som för övrigt inte var en  av de "vanliga") tyckte dessutom att jag skulle ringa till plastiken och tjata lite. Jag har efter lång väntan -remissen gick iväg i december - fått ett brev (i maj) som talade om för mig att de fått min remiss och att de skulle återkomma inom 5 mnd..... Långsamt? Näää...

Denna nya läkare var verkligen extremt noggrann i sin undersökning... Inger - om du läser detta... Vi var nog där samtidigt idag - hos Lena T, eller hur?  Visst var hon så noggrann så man verkligen hann bli lite orolig...?!

Å andra sidan - det kändes riktigt bra att bli stämplad OK efter en sådan undersökning!!!

Nu skall jag strax gå och nanna;-) Bara ut med vovvarna först...

Kram på er allihop!
Elisabeth

13. juni 2004 kl 08.57...

...kom det en liten flicka till oss - och nu har hon hunnit fylla 7 år.
Världens finaste, underbaraste Linn har firat sin födelsedag idag och sover nu - ganska så nöjd;-)
Imorgon väntar skolavslutning och sedan är det sommarlov.

Jag tycker bilden är fin (även om jag inser att jag kanske inte visar upp mig från den snyggaste, mest stajlade sidan;-))
Dock är kärleken den visar finast och stor - störst...

Kram till er alla!
Elisabeth

OK-stämpel igen!...

...såååååå skönt!  Anspänningstiden innan återbesöken blir kortare och kortare - denna gången slog det mig egentligen först då jag satt i bilen på väg från jobbet in till sjukhuset att "shit, proverna kan ju va konstiga!!"
Det var de dock inte! ;-)  Inte en röd siffra nånstans och klämmandet gick rätt snabbt och lätt - dock inte slarvigt! Han känner¨väldigt väl genom både kvarvarande bröst och den opererade sidan - även armhålorna, hals och längs med nyckelbenen känns noggrannt igenom. Inga konstigheter och det känns ju helt underbart!

Dock var min hjärtscint inte utan anmärkning - mitt värde hade gått ner från 62% (hade 67 innan jag påbörjade herceptinet) till 55%... Det är den lägre gränsen för normalvärde. Inte så kul, men enligt onkologen inte heller så oroväckande. Dock skulle jag göra en ny hjärtscint i juni. Känns rätt märkligt att det har gått ner såpass mycket för jag känner mig verkligen rätt så pigg. Förra veckan sprang jag (läs: joggade lätt) 1 mil måndag och onsdag och sedan 7 km lite snabbare på lördagen. Låter ju inte direkt som jag skulle vara på väg att få hjärtsvikt, eller hur?
Ja, ja, nog om det - det lär väl visa sig i juni;-)

Frågan om hur vi skall göra med mitt kvarvarande bröst togs också upp. Tydligen är det inte utan problem som alla dessa inblandade doktorer kommunicerar... Det är remisser hit och begäran om kompletteringar dit och kontentan av det hela är att det drar ut på tiden... Förvånande? Nä, inte särskilt;-)
Nu är det väl så iaf att plastiken har mycket att göra (förvånade?) och därför vill de ju veta hurpass bråttom det är med mitt bröst. Så nu ska genetikern i Lund uttala sig om detta, fast det kan han ju enbart göra via min onkolog. Att prata direkt med plastiken går ju inte för sig! ;-)
Nu låter det kanske som jag är lite irriterad, men se; det är jag inte. Det går ju sin gilla gång och bröstet försvinner väl så småningom. Tanken från plastiken nu är att rekonstruera det ena och sätta in implantat på det andra samtidigt. Vi får väl se - jag ska väl få lov att säga vad jag tycker också innan de ger sig på mig.

Nu är det vår och jag har blivit stämplad OK ännu en gång. Det är helt underbart!

Kram på er allihop!
Elisabeth

Himlen har fått en ängel

Jag vet fortfarande inte riktigt om jag vill skriva det här inlägget - men jag har nog inget val. Precis som en annan bröstsyster skrev i sin blogg så var Linda en tjej som berörde oss alla. Kanske speciellt vi som hade fått en liknande diagnos ungefär samtidigt.

Linda gick bort idag. Hon kommer inte hem till sin man och sina barn. Det ger en själv lite perspektiv - även om jag tyckte jag hade lite av den varan sedan innan så inser jag brutalt idag att jag redan har glömt bort en hel del. Jag som haft dumma gräl med mina två tjejer idag - allt blir så futtigt....
Samtidigt vet jag ju att allt är normalt. För mig och min familj är allting normalt - och jag blir så otroligt tacksam för att jag idag fick lov att fira min 35:e födelsedag. Det kunde varit annorlunda - och tro mig, jag vet att jag inte kan ropa hej ännu, men jag har ju trots allt fått lov att fira ännu en födelsedag. Det är jag innerligt tacksam för.

Mina tankar går till Linda, som gav så många så mycket, och till hennes familj och nära vänner som måste fortsätta utan henne.

Elisabeth

The Fantastic Four!!!

Måste bara berätta att jag igår kom hem från ett helt underbart dygn på Skansen i Båstad. Där var jag med mina tre bröstsystrar Viktoria, Annika och Ingrid.  The fantastic four helt enkelt...

Återigen förvånas jag av hur himla BRA det känns att umgås med dessa tre tjejer. Det var ju första gången jag och Viktoria träffade Ingrid, men det blir definitivt inte den sista! ;-) En underbar människa som det är otroligt lätt att tycka om!
Det kändes lite som vi alla alltid hade känt varandra - alla ämnen, både lätta och mycket tunga, avhandlades med samma självklarhet.

Jag tog inte många foton - de andra tjejerna hade varit mycket duktigare och tagit med sig sina bra kameror medans jag "bara" hade min mobil med dålig kamera. Dock är jag säker på att ni får se foton på deras bloggar! ;-) Det togs MASSOR!! ;-)

Jag hade tänkt skriva lite på bloggen igår, men energin räckte helt enkelt inte. Det tar verkligen på att umgås så intensivt ett dygn... C blev lite förvånad att han inte fick hem den utvilade frun han hade trott, utan en fru som nästan såg i kryss så trött hon var. Fast tröttheten var fremst mental - det är så otroligt underbart att prata med dessa tjejer, men jag förvånas över hur utmattad man blir. Det är väl bara att träna, antar jag - fler möten, så blir man duktigare! ;-)

Så, efter ett verkligen underbart dygn på spa tar man itu med vardagen igen. Med lite lenare och finare hud...;-)
Även om jag sagt att det är tröttande mentalt så ger det samtidigt så otroligt mycket!!! Jag längtar redan till nästa gång vi ses!

Nu har jag precis kollat de bilderna jag tog från restaurangen - och de var inte sådär jättebra, om man säger så...;-) Ni får helt enkelt hålla tillgodo med det de andra har producerat... Sorry, tjejer;-)

Imorgon är det dags för min (peppar, peppar, ta i trä) allra, allra sista behandling med herceptin... Det innebär också att det är det officiella slutdatumet för min behandling på cytostatikamottagningen i Malmö. Det känns såklart otroligt bra - och lite konstigt... Självklart är det lång tid kvar till en friskförklaring, men det är i vilket fall som helst en milstolpe av dimensioner. Nu ska jag faktiskt inte infinna mig på onkologen i Malmö förrän i april. Innan dess är det förstås blodprov och en hjärtscintigrafi igen, men annars har jag så att säga inget inbokat...;-)
Tumören jag själv hittade i mitt vänstra bröst den 28. augusti 2009 har inneburit mycket jobbigt, men även många bra saker. Det har gått en lång tid och varit en lång resa - som inte är slut ännu, men som äntligen börjar ta en annan form.

Jag hoppas snart höra från plastiken. Då återkommer jag säkert med mer info om hur en eventuell rekonstruktion kommer att göras.

Nu tänker jag sticka lite;-) Eller läsa, eller titta på en film i min iPhone eftersom C spelar bilspel på tv'n... En helt vanlig söndag i ett helt vanligt hem...;-) (ja, våra döttrar leker jättebra med varandra uppe på ovanvåningen. Vi har inte bundit fast dom nånstans! ;-))

Ta hand om varandra!
Kram på er allihop.
Elisabeth

Stämplad igen...

...och även denna gång står det OK! Så himla skönt!
Jag var inte riktigt klar över hur spänd och nervös jag var förrän jag andades ut efteråt... Kände mig rätt däckad resten av dagen;-)

Jag hade några frågor till min läkare, Martin, och fick de alla besvarade. Bl.a frågade jag om min onda höft som jag haft sedan augusti. Jag berättade att den gjort ont sedan jag dansade salsa i 40 min på Å o J's bröllop. Ont till och från. Min egen analys (och C's) går ju ut på att det borde gjort betydligt ondare nu än i augusti, om det skulle varit en metastas... Eller hur? Han frågade om jag behöver ta smärtstillande? Och svaret på det är nej. Så han tyckte nog också att det lät som ett inflammerad senfäste på höften, eller något i den stilen.
Dock gör det mycket ondare idag.... Är det inte typiskt?;-) Jag sade det precis till C och han kunde ju kallt konstatera då att jag ju var ute och gick i snön i stan igår - mycket. Dessutom promenerade jag även igår kväll. Så inte konstigt alls att det gör lite ondare idag.  Fast det är jobbigt - man blir påmind hela tiden och tankarna går ändå sina egna vägar...

Nu skall ju inte jag ha något återfall! Men vi tog ändå upp den nya behandlingsmetoden som kommer. Det är dragit igång en studie där Malmö får vara med. Inga patienter ännu, men det kommer säkert snart. Martin kunde berätta att när de använt denna metoden på patienter där alla andra möjligheter är uttömda, så har de ändå fått mycket goda resultat - mycket lovande.
Han trodde att detta kommer bli den ledande behandlingen för patienter med her-2 positiva tumörer, kanske även som förstahands behandling. Verkar på honom som det här helt skulle kunna revolutionera behandlingen av såna som mig. Mycket spännande.
Det gör att ett återfall inte längre behöver betyda döden - ganska skönt att tänka på.
I studien kommer det ingå patienter som fått sitt första återfall. Det måste ha gått minst 6 mnd efter avslutad herceptinbehandling för att man ska kunna få vara med.

Annars var alla mina prover bra - inga röda siffror nånstans. Bra!! Även mammografi och UL gick han igenom. Sedan var det dags för klämmandet;-) Inga konstiga lymfkörtlar hittades - BRA!!!!

Vi pratade även igenom det här med rekonstruktion - igen. Här i södra Sverige är reglarna så att det måste minst ha gått 2 år efter avslutad cytostatikabehandling innan man får göra en rek. Inte så konstigt egentligen. Dock har jag nu fått en remiss till plastiken för att prata med en av läkarna där om mina utsikter, och vilka valmöjligheter jag kommer ha. Finns det öht någon möjlighet för expanderimplantat på min strålade sida? Om det gör det så vore det det absolut enklaste - då kan jag få två rätt så likadana bröst.
Tanken är ju att så fort som möjligt ta bort även det andra bröstet och innan har jag tänkt att det kan jag ju göra när jag ska rekonstruera.
På senare tiden har jag dock börjat fundera på hur det kommer bli ifall jag nu då INTE kan få expander på v sida - det är ju ändå det mest troliga alternativet.
Då återstår det två olika varianter - antingen ta hud och fett från magen, eller samma sak från ryggen på respektive sida. Frågeställnigarna blir då... Finns det nog med  hud och fett på magen till TVÅ bröst? (inte alls problem, kan jag tycka...;-)), om inte finns det ju då flera alternativ - att antingen göra ett kroppseget bröst, och ett expanderimplantat, eller att göra två kroppsegna, det ena från magen och det andra från ryggen.
Vid det första alternativet är jag orolig för att det ska bli alldeles för stor skillnad på de två brösten - det ena kommer ju att bete sig som ett "vanligt" bröst och det andra kommer ju vara ett silikonimplantat så småningom. Och vid det andra alternativet så blir det två mycket stora operationer - inte utan risk för komplikationer med vevnadsdöd eller liknande. Vill jag öht ta den risken?
Då kommer vi till poengen med det hela - om jag inte kan få expander utan måste göra de stora operationerna, och jag då bestämmer mig för att jag lika gärna kan använda  protes på båda sidorna - ja, då kan jag ju ta bort det andra bröstet redan nu! Och därför har jag fått en remiss till plastik för bedömning nu.
Mycket resonerande kring rätt lite, men så är det iaf!! ;-)

Nu har jag en tid för herceptinbehandling på måndag - den näst sista! Så i läkarens protokoll igår skrev vi in ett SLUTDATUM!!! Den 17. januari 2011 ska jag vara färdigbehandlad.... Helt otroligt!
Jag ska göra en ny MUGA - en hjärtscint, avslutande sådan...;-)  Och sedan kommer jag gå på kontroller inte på cytostatikamottagningen utan två våningar ner. Nästa kontroll blir i slutet på april.

Ett mycket positivt besök allt i allt!

Nu ska jag ägna mig åt att njuta av semestern - och möjligen baka mandelmusslor när C kommer tillbaka från affären. Idag är målaren här och tapetserar - blir jättefint!

Kram på er allihop!
Elisabeth

OK-stämpel...

...fick mitt kvarvarande bröst på tisdagens undersökning. Det var ju skönt, även om jag inte varit speciellt orolig. Dock var det faktiskt ett uns jobbigt att vara där, och det märktes på personalen att de läst in sig på min journal. De var mycket inkännande och uppmärksamma och var medvetna om det påfrestande i att komma tillbaka till rummet och undersökningen som ju satt sina tydliga spår både fysiskt och mentalt.

Jag hade innan bestämt mig för att jag skulle be om ett ultraljud också, på läkarens inrådan, eftersom jag vet om att jag har/hade mycket täta bröst. Att jag dessutom då är premenopausal (som det så fint heter när man har kvar sin mens...;-)), gör att det kan vara betydligt svårare att upptäcka en eventuell cancer enbart med mammografi.
Jag fick då veta att de hade problem med sin ena ultraljudsapparat och att jag därför inte kunde räkna med att få UL - iaf inte just den dagen.
Så då jag blev ombedd att stanna kvar eftersom de ville göra ett UL också.... Nerverna hoppade omkring och skuttade lite som de ville...
Dock var det rätt snabbt överstökat och läkaren hade mest velat få ett "utgångsläge" på mitt bröst, som hon kallade det. Hon sade att hon inte blivit förvånad om hon hade hittat en cysta eftersom jag hade så täta bröst, men inte ens det hittade hon och då verkade hon mycket nöjd;-)   Jag med!!!! ;-)

Nu är det återbesök på måndag. C följer med och vi lämnar barnen hos farmor o farfar.

Idag har vi ätit den första julskinkan - mums!! Ikväll ska C iväg till en jobbarkompis - blir nog rätt sent...;-)
Imorgon är det min tur att åka iväg med kollegor. Ska bli himla kul!!

Kram på er allihop!
Elisabeth

Ny årsdag...

Ja, dom duggar tätt nu, årsdagarna...det samma kan man väl inte säga om mina blogginlägg;-)

Idag (i skrivande stund blev det faktiskt igår...) är det altså ett år sedan jag påbörjade min cellgiftsbehandling. Känns lite konstigt, måste jag säga.
Har inte så mycket att skriva om, men ville som förra gången jag skrev bara uppmärksamma årsdagen.

Jag ska på mammografi¨på tisdag och sedan på andra återbesöket den 20. Det känns helt ok, men jag har hört att det kan visa sig vara fel...;-) Man vet aldrig helt hur huvudet reagerar innan man är där...


Nu tänker jag gå och lägga mig. Sov så gott allihop och ta hand om varandra!
Kram Elisabeth

Ett år...

...., ett helt år har gått sedan mitt vänstra bröst försvann. Det känns helt OK faktiskt;-)
Jag har tänkt på det, men mest lite förundrat med tanke på att tiden har gått så himla fort.

Dagen har spenderats i skolan eftersom jag just nu är inne som instruktör på skolan där de/vi utbildar flygledare.
Det är intressant och roligt. Mycket annorlunda jämfört med mitt "vanliga jobb" där jag har många och ibland långa pauser. Nu blir det inte mycket av den varan, men roligt är det i vilket fall som helst! ;-)
Det är ju trots allt framtida kollegor man får utbilda.

Annars har jag inte mycket att berätta - ville bara uppmärksamma årsdagen;-)

Kram på er allihop!
Elisabeth

Award...

(er)...har jag fått! Hela två stycken - tänka sig!;-) Jag är himla glad och lite, lite rörd över de fina motiveringarna.



Viktorias motivering: 
Bara 33 år gammal fick Elisabeth en aggressiv HER2-positiv bröstcancer. Elisabeth låg ca 2 månader före mig i behandling och när jag skulle börja med mina första cellgifter satt jag och googlade på biverkningar. Då hittade jag Elisabeths blogg. Jag skrev ett inlägg på hennes blogg som hon svarade på ganska omgående och sedan har det bara rullat på - jag har fått en fantastisk vän som jag inte bara delar BC med utan humor, galenskap och många värderingar. I sin blogg har Elisabeth på ett intressant och detaljerat sätt beskrivit sin resa. Hon har inte bara återgivit fakta utan även släppt in oss i sitt innersta rum och fått ta del av hennes känslor.

Ingrids motivering:
Kära Elisabeth! Du var en av dom första som kommenterade i min blog - och jag kommer inte att glömma hur härlig din komentar var att lesa- det var en slik entusiasm över den- o förvåningen över att vi båda två är "norskor " !! Du utstrålar en energi och positivitet i dina kommentarer som jag gillar mycket - och jag hoppas inte det tar för lång tid innan vi möts - o även Viktoria !

Nu skulle jag svara på tre stycken frågor.

1. Vad känns viktigt för dig?
Ja, vad ska man säga - det är ju självklart min familj. Min underbara klippa till man och mina små tjejer. Dom ger mig verkligen allt. Varje dag.
Fast det är ju mycket som känns viktigt för mig. Jag har ju mera familj och vänner vars stöd och hjälp har kännts ovärderlig.  Min hälsa (näää, verkligen??;-)). Mitt jobb...ja faktiskt. Har världens bästa jobb med världens bästa kollegor.
Nu får det minsann räcka på denna punkten!

2. Vilken är din älsklingsfärg?
Från en mycket "luddig" fråga går vi direkt till en mycket konkret en...;-)
Tror jag får svara grön. Inte så mycket klargrön, utan mera dov grön. Även limegrön faktiskt. Grönt är skönt, helt enkelt!!

3. Vilka tre vänner vill du ge detta pris till?

Nu blir det lite "klubben för inbördes beundran" det här, men faktum är att dessa tre tjejer har gett mig så mycket! Två av de har jag redan träffat IRL flera ggr och den tredje hoppas jag träffa snart!

Viktoria - Annika - Ingrid

Ni tjejer lyfter mig!
Viktoria har jag vetat om längst. Vi har delat det mesta, förutom säng... Ha ha ha!! Nu ska vi kanske snart dela sovrum iaf;-)  Skämt åsido så upptäckte vi att förutom att vi bor bara 10 min ifrån varandra så har vi en sjukdomshistoria som ser ungefär likadan ut. Vi "delade" samma kirurg, samma onkolog, samma studie, skulle haft samma sköterska, hamnade i samma arm i studien.
Vi har lunchat och fikat och ältat och ältat. Helt underbart!

Annika är jobbarkompisens syster som har blivit så nära! Det är underligt hur man kan komma så nära en annan människa så snabbt. Vi har också träffats ett par gånger och nu är det snart dags igen. Det är en fröjd!

Ingrid är bloggaren som kom sent, men gott! ;-)  Där var minsann en tjej till som verkligen kunde skriva. Och vilken historia hon kan berätta... Hoppas du får nån form av upprättelse, Ingrid!
Jag hoppas även att vi snart kan få till att träffas allihop. Erbjudandet om våningen ligger och pyr - vi väntar bara på rätt tillfälle;-)

Till sist vill jag bara lägga till en tjej till som är värd en award. Linda - en kvinna med mod och mer styrka än vad många besitter.


Ikväll ska jag få gå på Singin' in the rain... det ska bli kul minsann!!

Kram på er allihop!
Elisabeth

Fortsättning...

....utlovades ju - här kommer den;-)

det var ett mycket upplyftande möte på onkogenetiska i Lund. Dels är det en otroligt kompetent läkare och dessutom har han ett stort mått av empati.

Han gick igenom den gjorda riskbedömningen med mig och kunde konstatera att det inte fanns någon mutation vare sig på BRCA 1 eller 2. Det är ju super! Det betyder att jag kan andas ut när det gäller mina äggstockar iaf. Det finns ju en ganska stor risk för det också om man skulle ha en mutation i ovan nämnda gener. (typ 50-60% i BRCA1 och (tror jag) ca 30% i BRCA2)

Däremot har jag tydligen en relativt stor risk för att få bröstcancer även i det andra bröstet, ca 25% fram till jag är 80 år. Nu kan det ju tyckas att det inte är en särskilt stor risk, men det är ändå 1 av 4. Själv tyckte jag att det var rätt ok siffror och sa att om jag lever till jag är 80 ska jag kunna acceptera att dö av bröstcancer då. Varpå han sa att "du är ju frisk, det är klart att du ska leva tills du blir 80!" Varför ska du riskera att få bc då?


Han sade åt mig att använda informationen med omsorg - det verkade som han nog tyckte att jag nog borde ta bort det andra bröstet också. Dock verkar risken för att få det nu, relativt sett, liten. Isf kommer jag nog vänta tills det blir aktuellt med en rekonstruktion. Dvs om ca 2-2 1/2 år.
Under den tiden ska jag gå på mammografi + ultraljud en gång pr år.

Han berättade lite om forskningen och andra trevligheter - jag gillar ju information och tycker det är mycket intressant att lyssna till.
Det är ju så att Herceptin som jag får var 3. vecka är så nytt att det inte finns mycket statistik. Hur långtidsöverlevnaden kommer vara osv. Han verkade dock vara full av tillförsikt, och det känns ju bra!
De VET ju att det är ett dundermedel som  gör underverk.

Jag glömde fråga om tjejernas risker... Känns ju kul - snacka om att vara egofixerad;-)
Kommer ringa de imorgon för att om möjligt få prata med nämnda läkare, evt att han kan kolla upp det och återkomma. Rätt angeläget...

Nu ska jag jobba lite - även om det är söndag;-)
Kram på er allihop!
Elisabeth

Utredningen klar...

...och den visar att jag inte har någon ärftlighet! Ville bara skriva det innan jag går och lägger mig. Förklarar lite mera utförligt imorgon;-)

Skicka en varm tanke till Linda och hennes familj innan ni somnar, det kommer jag att göra.

Kram på er allihop och ta hand om varandra!
Elisabeth

Oj...vad länge sedan

...det var jag skrev!

Allting bra! Jag jobbar och har minsann inte tid att skriva här...;-)  Det är skönt att jag ska gå ner i arbetstid i oktober. Och då ska ni ändå veta att jag älskar mitt jobb och är jätteglad att jag är tillbaka! Men 100% har vi inte jobbat båda två sedan 2003...;-) Det är mycket hej och hejdå i dörren på jobbet!! ;-) Skönt ändå att vi jobbar på samma ställe...

Tänkte bara meddela att jag har fått en kallelse till onkogenetiska i Lund - ni vet dom som har tagit blodprov och kollat om min bröstcancer var ärftlig eller inte. En rätt viktig fråga för mig och inte minst våra två små flickor. Den 30. september ska jag dit.
De varnade för att det kunde dröja. De skulle börja med att kolla de vanligste mutationerna - var det någon av dom skulle det ju inte ta så lång tid. Men om det skulle visa sig att de fick gå igenom alla paren utan att hitta något så kunde det ju ta upp emot 3/4 år. Därför skulle jag inte vänta mig så mycket förrän närmare jul.....  Detta gör ju att jag nu är liiite orolig för att det trots allt ska visa sig att det finns en mutation. Om de inte behövde gå igenom alla...
Aja, jag har ju faktiskt inte egentligen nån anledning att tro nånting. De kanske bara jobbade mycket snabbt? Trycket kanske inte var speciellt stort just nu?  Det lär visa sig! 

I dag har vi varit lediga allihop. Tagit det mycket lugnt och bara myst. Sååå skönt när de senaste dagarna bara flugit förbi. Dessutom känns det lugnt och skönt att klarat mitt slutprov på jobbet. Nu släpps jag snart lös och får sitta och jobba själv. Underbart!

Kram på er allihop!
Elisabeth

Jobb jobbelijobb...

Började jobba i måndags. Det var jätteroligt! Och tröttande...;-)
Länge sedan man har fått koncentrera sig så länge åt gången. Skrev det första provet igår (och det gick jättebra;-)), så idag fick jag sitta och jobba medans instruktören satt bakom.
Kändes mycket konstigt till en början, men sedan kom allt tillbaka. Det krävs några pass till förstås innan allt är som förut och man är lika snabb och effektiv som innan, men det kändes verkligen bra idag.

Imorgon ska jag upp och börja jobba 07.00. Innan i veckan har jag ju haft sovmorgnar och börjat vid 8.

Idag går mina tankar till Linda som har fått dåliga besked... - igen...
J***la skitsjukdom!!!!!!

Ta hand om varandra! Kram på er allihop!
Elisabeth