Sömn...var är du?

Har precis gått och lagt mig efter att ha sagt hejdå till våra underbara vänner. De lämnade efter sig ett tomrum som kändes svårt att fylla med vettiga tankar.
Det bara mal och surrar i huvudet på mig och jag kan omöjligen somna även fast jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter.

Tänk om....jag kunde påbörjat genutredningen för fem år sen. Då hade jag kanske varit helt utan bröst nu, men även utan cancer som spritt sig...
Tänk om....jag kunde upptäckt knölen lite tidigare...
Tänk om....det värsta skulle hända...
Jag blir så vansinnigt arg för att just vi drabbades! Förstår inte varför. Det finns ju inget varför och det måste jag lära mig att leva med. Så vansinnigt svårt. Det blir nog bättre, men hur ska det bli det? Hur länge ska det kännas så här...och samtidigt hoppas jag att det blir hur länge som helst...för det kan ju faktiskt fortfarande bli värre. Det känns både skrämmande och skönt att det fortfarande kan bli värre, för i det ligger hoppet att jag fortfarande kan bli frisk!

Hög återfallsrisk....va fan betyder det? Betyder det 80-90% risiko för återfall?... isåfall är det ju riktig skit!
Betyder det 50-60% risiko?.... Isåfall är det ju hanterbart.
Betyder det 30-40% risiko?.... I nuvarande läge tycker jag det är riktigt bra;-)

Jag vet att jag får reda på mer om en liten vecka. Då ska jag på återbesök hos kirurgen. Väntan är lång, men ändå inte. Skulle önska att jag kunde stoppa huvudet i sanden!

Det är så underbart med kvällar som ikväll. När jag känner att jag egentligen skulle kunna säga att jag inte orkar, men när jag vet att jag kommer få känna mig som vanlig ett tag.
Och lite fasa för hur det kommer bli sen...kommer jag orka att umgås med någon överhuvudtaget?

Mycket skit som skulle ut så här mitt i natten.....

Nu kanske jag kan sova! ;-)
Ibland får man nog tåla lite skit om man ska läsa den här bloggen...;-)