onsdag 4 november 2009

Fortfarande inskriven

Jag är fortfarande patient på vårdavdelningen plastik/öron. Men jag är på perm!! Jätteskönt att få va hemma!
Jag hade tyvärr lite för mycket vätska i mitt drän, men har gott hopp om att få ta bort det och bli utskriven imorgon. Men än så länge får jag ju va hemma iaf. Otroligt skönt!
Fast det innebär också att jag måste ge mig själv en spruta varje kväll kl åtta... C var tilltänkt uppgiften, men jag försökte själv igår och det gick alldeles utmärkt!! C var jätteimpad...;-) Jag med, när sant ska sägas...;-)

Vi fick ett långt möte med kirurgen idag. Han tog sig jättebra med tid och förklarade länge och ingående alla frågor vi hade.
Jag har svårt att återge allt, men det kändes inte sämre än igår iaf...
Faktum kvarstår ju att cancern har spridit sig och att det annolikt betyder att den är av den aggressivare varianten, men de tänker ge mig hela batteriet av behandling och mera kan man ju inte göra.
Jag kommer alldeles säkert få både cellgifter och strålning, och inte omöjligt att det blir två olika hormonbehandlingar också.
Dessutom osar det gen-förändring lång väg och det i sin tur betyder att jag opererar bort kvarvarande bröst så fort det bara går. Sannolikheten för att jag ska utveckla cancer i det bröstet är ändå rätt liten under pågående behandling, så vi vinner inget med att göra nåt med det nu.
Fast gör jag inget är sannolikheten tydligen över 80% att jag även ska utveckla cancer i högra bröstet...

Vilket måndagsexemplar man är...;-)

Jag känner mig iaf inte i sämre skick än igår, och det går säkerligen på rätt håll hela tiden. Det är otroligt vad vi kan acceptera när vi bara måste.
Fysiskt mår jag rätt bra. Bra rörlighet i axel och arm fast jag har tappat känseln i övre delen av armens och axelns baksida. Det kommer kanske tillbaka, men de kan inte lova nåt. Känns ändå som en pytteliten skitgrej...!

Tjejerna har iaf varit på dagis idag. De får va där precis när vi önskar och har behov. Så skönt med förstående människor som tänker på barnens bästa!!
De frågar inte så mycket, men klappar på mig hela tiden. (barnen alltså...;-)) Jag får supermånga kramar och pussar, och ibland vill de titta på hur bandaget ser ut. Linn är mest orolig över sprutan jag behöver ta varje kväll...
Igår när de hämtade mig på sjukhuset fick jag två gosedjur som de själva hade gjort på Build-a Bear i Malmö. Där får man stoppa i ett hjärta som man först pussar och sedan fyller med goda tankar och önskningar. Jag fick en rosa-lila nalle (Linn säger det är en katt) som heter Isabelle och en sibirisk tiger som heter Agnes-Elisabeth.
Mina små godingar!!!!!!

Jag fortsätter få många underbara sms och idag har jag minsann också fått en jättefin orkidé från några av mammorna (med familjer) i Linns grupp. Känns helt underbart med allt stöd vi får!

Nu ska jag titta lite på tv med min familj och sedan blir nästa projekt att tvätta håret.... ;-)

Kram på er alla!!!

4 kommentarer:

  1. Go'kväll Elisabeth,

    Skönt att höra att du får vara hemma och att du är så himla positiv som du är. Det kommer man väldigt långt med. Vad kul att du blev glad för orkidén och vi hoppas att den skall pigga upp dig under din behandlingstid. Hoppas att kanske kunna prata med dig (om du orkar) senare i veckan.

    Många kramar från Caroline (hela familjen hälsar till dig)

    SvaraRadera
  2. Hej igen, fick inte med i förra kommentaren "vilka fantastiskt underbara tjejer ni har - det måste värma i ditt/era hjärtan att de bryr sig så mycket". Tänk vad barn är härliga! Vad hade man gjort utan dem...

    Kram kram

    SvaraRadera
  3. Hei Elisabeth :-) Dette er berre så uendeleg vondt, at det nesten ikkje er til å halde ut syns eg... sit her og les bloggen din og tårene trillar, og du så tapper og positiv oppi alt sammen.. Me tenkjer masse på deg Elisabeth. Takk for at du ville dele bloggen din med oss, skal følge med på korleis du har det. Glad i deg, masse varme klemmar og sussar til deg, småjentene og Connie. Synne :-)

    SvaraRadera
  4. Hej Elisabeth!
    Hoppas att ni tar er igenom allt detta. Blev väldigt ledsen när vi fick höra om vad som hade hänt. Din fantastiskt positiva inställning hjälper både dina barn, Conny och inte minst dig själv. Tänker på er och hoppas på det bästa.
    Massor med kramar Lisett m. familj

    SvaraRadera