Vilken natt...

...det har varit.
C jobbade och stack iväg vi nio igår kväll. Jag insåg då jag skulle gå och lägga mig att jag inte alls är bra på att vara ensam.
Jättetunga tankar snurrade i huvudet på mig så då klockan blivit två och Linn kom tassande hade jag fortfarande inte somnat.
Sen då klockan blivit halv fyra hade varken jag eller Linn sovit sen hon kom in...
Det blev att lägga Linn tillbaka i hennes säng och försöka sova igen... Då var jag rätt mör, kan jag säga!

Jag skulle upp vid halv åtta för att ta blodprov på vårdcentralen. C kom hem just då och jag bröt ihop totalt. Ingen sömn och känslan av att va så "liten" att jag inte ens kan vara hemma själv en natt var bara för mycket.
Just nu känns det förstås bättre, men är trött som en örn!!

Sen blir det ju inte bättre av att slemhinnorna i munnen fått sig en rejäl törn. Imorse kunde jag knappt svälja eller prata så ont det gjorde. Sår både på tungan och på tandköttet runt tänderna. Det var lite så förra gången också, men betydligt värre den här gången. Som med allt det andra förstås.

Sådär ja!! Då har jag klagat av mig lite för den här gången. Nu hoppas jag bara att de INTE ringer från onkologen och säger att mina värden är låga. Jag drömde om det på soffan innan barnen vaknade. Att de just ringde och sa att jag var JÄTTELÅG;-)
Så det kan bli...;-)
Har fått lagt om min piccline idag med. Om de inte ringer så skall vi kanske ta en sväng till Golvpoolen och/eller Lindström i Lomma för lite inspiration till renoveringen här hemma. Ska bli kul att sätta igång även om vi förmodligen väntar tills jag är klar med cellgifterna.

Kram på er allihop!
//Elisabeth